Filmrecension: Okänd soldat 2017

Hem Kultur Filmrecension: Okänd soldat 2017
Filmrecension: Okänd soldat 2017
Lennart Stenberg recenserar Okänd soldat, 2017-års utgåva för NB Nyhetsbyråns räkning. Filmen hade svensk premiär samma dag Finland fyllde 100 år.

Till att börja med så kommer jag att relatera lite till Edvin Laines filmatisering av Okänd Soldat 1955. Många kanske skulle relatera till Väinö Linnas bok men det var så länge sedan jag läste den att jag inte kommer ihåg särskilt mycket.

Jag kunde urskilja en del sekvenser som jag saknade från den gamla filmen – Sibelius Finlandia till exempel. Och jägarkapten Kaarna som agerar vid första anfallet över myren, undersergeant Lehto där han svårt sårad ligger på marken framför en kulspruta i nattens mörker och regn tar mynningen på sitt gevär i munnen och trycker av. I denna film görs samma sak sent i filmen av en svårt sårad soldat på en bår.

Hietanens sardin i trossen efter den kraftfulla fyllefesten när Mannerheim fyllde 75 år. Fyllefesten visas, men inte dagen efter.

Ersättningssoldat Hauhia som av veteranen Rokka får lära sig använda periskop i värnet och absolut inte sticka upp huvudet – senare i filmen hör soldaterna inne i korsun ett skott och det rycks i larmlinan varvid soldaterna rusar ut och finner Hauhia skjuten i huvudet. I den gamla filmen visas när skottet träffar Hauhia när han ändå tittar upp över värnkanten.

Hietanen blir sårad i ansiktet, mister synen och körs med ambulans med flera sårade bakåt. I den gamla filmen blir ambulansen utsatt för upprepade flyganfall och alla de sårade dör, i den nya utsätts ambulansen för eldöverfall från ryska soldater som finns vid sidan av vägen. Alla de sårade dör i denna scen även i den nya filmen.

Plötsligt gifter sig fänrik Karilouto fint i Helsingfors men upprinnelsen till bröllopet, hur han och fästmön träffades, visas väldigt summariskt. Likaså gör tre soldater visit hos tre ryska kvinnor i den erövrade östkarelska staden Petroskoi och när de knackar på dörren och en kvinna öppnar säger soldaterna: ”det är vi igen” – men det första besöket visas inte.

Hemmafrontens lidande beskrivs summariskt, men ändå hyggligt tydligt. Det finska svårmodet, tungsinnet finns där, men ändå löser soldaterna uppgifterna, ofta med inslag av soldathumor, och de hemmavarande sköter det sega arbetet för familjens överlevnad.

Stridsscenerna är både realistiska och ibland mindre realistiska – men jag är nog lite färgad av min egen stridsteknikutbildning. Till exempel gräver de finska soldaterna skyddsvärn på framsluttningar där man inte kommer undan direktbeskjutning från långa avstånd. Men jag tror att den tanken inte var så tydlig då, man grävde där man kunde. Ett annat exempel – ryska stridsvagnar som står på en väg och avger kraftig eldgivning mot finnarna men där verkan av den elden inte återges fullt ut.

Miljöer, kläder, vapen, fordon med mera detaljer upplever jag mycket autentiska. De realistiska stridsscenerna gör att man nästan kan känna dofter av krutrök, heta kulsprutepipor, splittrade träd, sand, mossa, tobaksrök och mänskliga dofter som blodlukt. Scener som handlar om ledarskapet i stridens hetta är också realistiska. Artillerield och automatvapeneld återges mycket realistiskt – men under relativt kortvariga sekvenser för filmpubliken. Regissören tar någon slags hänsyn till publiken tror jag. Ett kort moment där en soldat blir granatchockad, också kallad krigsneuros eller stridströtthet, visas i slutet. Granatchock torde ha drabbat många fler under de mycket långa och mer intensiva stormeldar som de finska ställningarna utsattes för i striderna.
De ryska soldaterna visas som anonyma figurer på olika distans, bara vid några få tillfällen blir de tydligare. Och det är säkerligen så situationen ser ut i de intensiva striderna.

Det finns sekvenser kring disciplin och ordervägran – soldat Rokkas kraftfulla utbrott mot sina överordnade och senare när en överstelöjtnant som försöker hejda soldaternas oordnade återtåg med dragen pistol. Överstelöjtnanten genomför ståndrätt och skjuter en finsk soldat, och soldaterna höjer sina vapen mot honom när en rysk stridsvagn rullar fram – och i ett slag förändras scenen när alla kastar sig i skydd.

Rokka blev illa sårad i slutstriderna, men i en senare filmsekvens visas när han klev in i sitt hem. Där känns det oklart om det var drömbilder. Överlevde Rokka eller inte?

Det visas också en del politiska vinklingar både genom dialogen och med inklippta sekvenser med journalfilmer. Det stora dilemmat med Fortsättningskriget visades när det gamla området återtagits från Sovjetunionen och plutonen passerade gränsen österut. En soldat sade ”nu är vi på rövartåg” – vilket soldaterna och Finland fick betala dyrt för några år senare.

Filmen är fortfarande ett tungt epos om en svår period för Finland och klart sevärd som en dramatisk beskrivning av vårt grannlands nutidshistoria. Det finns inte många tillfällen att dra på munnen men desto fler tillfällen att känna allvar, sorg och starkt obehag.
Däremot upplever jag att filmen visas i sekvenser eller moment vilket får handlingen att stundtals bli osammanhängande. Det är tyvärr störande. Filmen kan vara regisserad så eller också är det ett resultat av nedklippningen från originallängden 3 timmar till 2 timmar och 15 minuter.

Det genomgående budskapet är ändå den visade viljan hos finnarna att försvara fosterlandet, hemmet och familjen där familjen Rokka är ett strålande exempel men också Koskelas familj där två bröder redan stupat. Samtidigt illustreras krigets vanvett och hemskhet tydligt med den tunga, bedövande, kvävande artillerielden, granatchock, närstriderna med automatvapen och handgranater, prickskyttar, stridsvagnar och alla som sårades och stupade.
Som finska krigsveteraner som sett filmen säger: ”Så där eländigt var det på riktigt.”

 

Lennart Stenberg

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 677 30 30 eller på Patreon.

Become a Patron!