När makten sparkar nedåt

Hem Fokus När makten sparkar nedåt
När makten sparkar nedåt
Maria Lindahl-Pollard levererar ytterligare en krönika på Vox Populi, en lika läsvärd som gedigen betraktelse av Sverige. Maria Lindahl-Pollard är född i Malmö, men bor sedan 1985 i USA. Maria är egen företagare, skribent, författare
Det är mycket som händer i dagens Sverige som får många att stanna upp och tänka efter. Många förfasas och känner inte igen Sverige längre. De minns ett Sverige som politikerna tycks ha glömt. Där trygghet och lugn överlag var vardagsmat jämfört med resten av världens våld, fattigdom, misär och korruption. De senaste veckorna har ämnen diskuterats med extra stor och upprörd hetta, som bl.a indragen assistansersättning där den behövs mest; våldtäktsmän som frias på löpande band; böneutrop och dess vara eller icke vara i det svenska, offentliga rummet; fler mord och en nästan gränslös ökning av grovt våld i allmänhet, speciellt eskalerande i städer som Malmö, Göteborg och Stockholm.

Politikerna yttrar sig om detta som om det alltid har varit en del av stadsbilden. I februari 2017, då Anders Ygeman var inrikesminister, uttalade han sig så här om en dödsskjutning som ägde rum på Möllevångstorget i Malmö: ”Det har varit en väldigt oroande utveckling. Jag tror att vi har varit för svaga för att slå ut de här kriminella gängen och låter dem få för stort utrymme. Därför måste man mobilisera hela samhällets kraft mot de här gängen och sätta dem bakom lås och bom. Det kommer vi att klara, staten är starkare än gängen”. Igen, detta sade han för ett år sedan. Inte konstigt att politikerföraktet stiger. Ingen har nämligen sett bevis på att staten är starkare än gängen. Tvärtom verkar det som om staten lägger sig platt inför gängen, vars styrka tycks växa sig större för varje dag. Vem skäms över Ygemans tomma ord idag?

Floskler. De tycks leva ett rikt liv hos makten. Ta information som diskuteras angående de ökade våldtäkterna, som ett exempel. Vem minns inte Ylva Johanssons intervju med BBC i februari 2017 där hon tänjde på fakta om sexualbrott och repeterade ett flertal gånger att nivåerna på dessa brott gick ner. Till slut fick hon backa efter en storm av befogad kritik. Isabella Lövin, som i ett flertal TV-debatter hellre vill lyfta fram den nu ökända Sverigebilden som bra och positiv än de stora problem som landet lider av inom bl.a. sjukvården, skolan, polisenväsendet. Hon har t.o.m. nämnt att Sverige är starkt därför att den har en feministisk regering. Med tanke på vad ett våldtäktsoffer tvingas gå igenom bara för att se sina förövare gå fria så låter de orden grovt tomma.

När sedan Fi och partiets nya ledare, Gita Nabavi, tycker sig ha goda chanser att ta sig in i riksdagen i september börjar man undra vad Fi baserar den tanken på. För ett parti som inte accepterar hedersvåld och hedersmord för vad de begreppen verkligen är och att Nabavi inte vill utvisa grova brottslingar, inklusive våldtäktsmän och mördare, utan istället vill ha öppna gränser, så är det uppenbart att ett sådant parti inte förtjänar att bli en del av Sveriges riksdag.

Sist men inte minst när det gäller floskler så har vi statsministern. Stefan Löfven sade i sitt möte med President Trump den 6:e mars att hans regering ”tog över en migrationspolitik som inte var hållbar”. Detta var hans svar till Trump som drog upp den prövning Sverige går igenom, och har gått igenom, sedan hösten 2015. Låt oss fokusera på vad Löfven sade våren 2015: ”Det finns ingen gräns för hur många flyktingar som Sverige kan ta emot”. Fem månader senare slog Löfven fast att i hans Europa fanns inga gränser.

Vi vet alla vad som kom sedan. ”Vi har varit naiva”. Så, då verkar det en aning ynkligt av Sveriges statsminister att skylla ifrån sig på förra regeringen, som det bör sägas var långt ifrån perfekt, när han var så pass inaktiv när det gällde konsekvensanalysering inför den enorma flyktingvågen hösten 2015. Floskler. Makten tycks känna en viss trygghet i dessa men majoriteten av befolkningen ser igenom det som sägs, och det som inte sägs. Det märks mer idag än någonsin förr.

I svallvågorna av allt detta ökar avståndet mellan folket och makten ännu mer. Det börjar röra på sig, folk börjar höja sina röster i frustration. Knutna händer stannar inte längre i fickorna. Fler börjar utreda vad de hör istället för att sluka det med hull och hår utan att tänka. Folks rädsla över att bli kallad rasist, fascist, eller populist för att de inte nödvändigtvis håller med allt som eliten står för är inte så stor längre.

Det är här ett av de hetaste och mest debatterade ämena kommer in. Maktfulla gruppers mål inom social media är att tysta de röster som nu börjar våga göra sig hörda. Grupper som ironiskt nog värnar om demokrati och öppenhet, ändå rapporterar de Facebook- och Twitterkonton tillhörande de röster som kräver mer av makten än enbart floskler så att dessa konton stängs ner temporärt. Detta gäller inte hot och trakasserier, vilket är oacceptabelt, utan vanliga individer som har börjat ifrågasätta makteliten.

Det heta ämnet är Grundläggande fri- och rättigheter. I Sverige har yttrandefriheten aldrig varit förhandlingsbar (frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor). Informationsfriheten, att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden, likaså. De som nu kräver mer sanning och mindre floskler blir tystade så gott det går. Makten tycks stödja detta då S, MP, och M har börjat driva denna censuren till sin spets.

Hur? Genom att, via en lagändring, inskränka vilka databaser som får tillgängliggöras och genom att offentlig och öppen information endast kommer vara tillgänglig för de som har ett yrkesmässigt behov av det. Med andra ord, ifall lagändringen går igenom så är det fullt möjligt att miljontals invånare nekas den information som de har all rätt till. Förslaget går till votering den 16 maj. Otroligt snabbt för att vara en lagändring. Det låter som en kitschig science fiction film från 1950-talet men är i allra högsta grad en del av Sveriges moderna verklighet.

Hur hamnade vi här? Eller ska vi istället fråga, vilket Sverige vill vi ha? Vilken framtid vill vi leva i? Varför är den iscensatta Sverigebilden viktigare för makten än Sverige-verkligheten? Varför tycks politikerna inte leva i den verklighet som befolkningen lever i?

Hur vi än vrider och vänder på det så är Sverigebilden en reflektion av alla de som lever och verkar i landet, de som gör sitt bästa för att härda ut efter att ha läst artiklar om ännu en skjutning, ännu en våldtäkt, ännu en pensionär som inte har mat för dagen. Men mest av allt är Sverigebilden en reflektion av makten. De som tar beslut som många gånger inte gagnar majoriteten av befolkningen. Nya beslut, tagna i ideologins namn. Så det är inte konstigt att politiker med hjälp av media kör med en sådan intensiv skadekontroll att det ibland är svårt att förstå hur de tänker när de målar upp Sverige till att vara mer av det paradis som landet en gång tycktes vara. Det är fel, mycket fel, men inte konstigt.

Därför tänjde Ylva Johansson på sanningen i brittisk TV. Därför anstränger sig Isalbella Lövin för att ignorera allvaret i det ökade våldet. Därför buntar Gita Nabavi ihop alla män i en och samma grupp när det gäller hedersmord för att undvika det mest känsliga. Det slutar inte där: därför slänger Anne Ramberg, advokatsamfundets egen generalsekreterare, smuts på de personer som öppet och utan rädsla beskriver det Sverige de lever och arbetar mitt i och kallar deras beskrivning för rasistisk.

Och, därför agerar Centerns ledare Annie Lööf ovetande om vad som har pågått i åratal inom hennes eget parti när det nu går igenom den största kontroversen partiet någonsin har varit med om, Solna-fallet. Där odemokratiska makter som, ifall de inte blev påkomna, hade kunnat fortsätta att plundra Sverige på den demokrati och den jämställdhet som landet är så respekterat för. Läget går från kitschig science fiction till rena rama skräckfilmsgenren, och detta i dagens Sverige.

Det är uppenbart att Sverige är på väg ut på en mycket hal is. Där det är så mycket fel som händer, och det snabbt som en olycka. Makten har skapat det Sverige som nu inte kan förnekas längre. De har skapat ett land som nu erbjuder en krass och otrygg verklighet i många av landets städer och kommuner. Floskler tycks vara räddningen. Floskler ska gömma det Sverige de har varit med om att skapa.

Det Sverige ingen av oss, som är befolkningen, längre känner igen. Och det gör att saknaden efter det Sverige som en gång fanns för inte alls så länge sedan växer sig större för varje ny dag som kommer och går. Politikerna tycks ha glömt att det är just denna befolkning som har anställt dem och som de arbetar för – inte tvärtom. Det är valår i år och för Sveriges och dess invånares skull lever hoppet att politikernas minne klarnar upp. Först då kan de börja rätta till vad de har ställt till med. Frågan är ifall befolkningen kommer att ge dem den chansen.

 

Maria Lindahl-Pollard
Skribent/Författare/Egen Företagare
USA