Säckpipor och böneutrop – nej tack!

Säckpipor och böneutrop – nej tack!
Det är smått fascinerande att se hur en del debattörer närmast slår knut på sig själva I sin iver att hitta argument för att tillåta böneutrop från moskéernas minareter i Sverige.

Den välrenommerade och välmeriterade romersk-katolske prästen Anders Piltz för exempelvis fram de här argumenten i en krönika i tidskriften Signum http://signum.se/nar-trollen-spricker/

1. Böneutropen är en ‘fläkt från ‘Tusen och en natt’ och Samarkand’.
2. Han drar vidare slutsatsen att de ignoranta islamofober som inte gillar böneutrop även önskar en återgång till det romerska siffersystemet istället för det arabiska system som vi använder idag. D v s att vi ersätter 2018 med MMXVIII.
3. Och han drar också argumentet att det bara handlar om några minuter varje vecka.

Han har såklart fel. Det handlar inte om ignorant islamofobi utan att man vill ha lugn och ro samt slippa ljud man upplever som störande.

Någon gång på nittiotalet var jag på tjänsteresa i norra England/Skottland och passade på att besöka Glasgows centrum en lördagsförmiddag för lite sight-seeing och shopping.

Det lät på förhand trevligt men jag hade inte räknat med de gatumusikanter som huvudgatan kryllade av och som oupphörligt blåste i säckpipor. Eftersom jag sedan tonåren är rätt insnöad på rockmusik skulle jag inte beskriva mig själv som särskilt ljudkänslig.

Men detta! Hade ingen aning om hur högt säckpipor låter eller hur mycket atonalt bröl säckpipeblåsarnas repertoar består av, åtminstone i ovana öron som mina. Allt jag hört i genren tidigare var ‘Amazing Grace’ på låg radiovolym, men den upplevelsen var inget mot vad jag upplevde denna lördagsförmiddag på Argyle Street i Glasgow. Till sist fick jag en sådan huvudvärk av kakafonin att jag flydde in på en McDonalds för att vila öronen en stund.

Glasgowborna verkade dock inte störas utan föreföll tvärtom uppskatta föreställningarna. Många stod och lyssnade uppmärksamt, log nostalgiskt, applåderade och kastade frikostigt både punds och shillings åt musikanterna.

Minns att jag undrade hur de boende I Glasgows centrala delar stod ut med detta katzenjammer, för egen del vore en öde ö ett klart mer tilltalande alternativ att slå ned bopålarna på.

Svaret är säkert att säckpipemusik är ett älskat och historiskt inslag i skotsk historia och folklore på ett sätt som det inte alls är i Sverige. Är man i Skottland får man såklart respektera det, men ALDRIG att jag skulle vilja importera säckpipetraditionen till mitt bostadskvarter i Sverige.

Följaktligen:

1. Jag är inte mottaglig för argument av typen att säckpipor innebär ‘en fläkt av Robert Burns och de skotska högländerna’.
2. Det innebär heller inte att jag är en ignorant Skottlandofob och jag önskar verkligen inte att Systembolaget rensar ut all skotsk maltwhisky till förmån för Bäska Droppar och andra blågula alternativ.
3. Och nej. Jag vill inte ens tillåta några minuter säckpipeblåsning på fredagar eftersom det lär följas av nya krav på utvidgad speltid och jag då har slut på argument. Om jag godkände fem minuter på fredagar – varför inte tio minuter och på både måndagar och fredagar?

Skottland har säckpipor, arabiska länder har böneutrop och andra länder har andra inslag i sin ljudbild som ter sig främmande och kanske rentav störande för dem som saknar anknytning till traditionen. Det är långt ifrån säkert att säckpipor skulle uppskattas i Damaskus och att böneutrop skulle uppskattas i Glasgow. Därför bör man inte lämna tillstånd som inte har någon folklig förankring utan t ex göra som i Schweiz, där man anordnade en folkomröstning om saken.

 

Rick Svartmyr