Den ene kritiseras, den andre inte

Den ene kritiseras, den andre inte
Detta år har börjat vemodigt. Flera kända ansikten, människor vi har vant oss vid sedan decennier, har gått bort. Ingvar Kamprad är en. En av de mest namnkunniga svenskarna genom tiderna. Sångaren Jerry Williams (Erik Fernström) är en annan. Lill-Babs (Barbro Svensson) nu senast i raden. Det känns vemodigt.

Lill-Babs var väl i och för sig rätt okontroversiell. En, verkade det, trivsam och folkkär artist som visserligen i yngre år hade ett ganska yvigt och ofta utvikt privatliv. Men det var för all del – just – privatliv och en sak mellan henne, hennes barn och deras fäder.

Ingvar Kamprad, IKEA:s skapare, orsakade en del rubriker kring 1994, då det uppdagades att han hade haft politiskt samröre med nazister i sin ungdom. Kamprad fick mycket kritik och bad offentligt om ursäkt. Det var nog så klokt, men media – enkannerligen SVT – kunde ändå inte avhålla sig från att älta saken, då Kamprad – en av vår tids största entreprenörer och affärsmän – gick bort drygt tjugo år senare.

Jerry Williams var under flera decennier en omtyckt rocksångare och även aktiv i Vänsterpartiet (kommunisterna) gott och väl sedan 1970-talet. Han vurmade för gamla kommunister och för Castros Kuba. Ingen brydde sig om att fråga honom om det. Och SVT skapade inga ’kommunist’-rubriker då han avled häromdagen. Det kanske heller inte var relevant. Williams var ju sångare och politiken mestadels antagligen en privatsak.

Men Ingvar Kamprads politiska preferenser borta i 1940-talet var ju tydligen relevanta? Så viktiga, att det nödvändigtvis måste prägla SVT:s eftermäle om den världskände smålänningen. Det är bara att notera: Den ene kritiseras, den andre kommer undan.

Vi får se hur den nu till åren komne folkkäre skådespelaren Sven Wollters eftermäle blir. Kommer man i SVT, månntro, att i minnesord över denne gamle stalinist även vända ut och in på hans aldrig sviktande vurm för kommunistiska massmördare?

 

Christopher Jarnvall