Den svenska Palestinafrågan in i en återvändsgränd

Den svenska Palestinafrågan in i en återvändsgränd

Hösten 2014 erkände Sverige – som enda land i Europa – Palestina som en självständig stat. Utrikesminister Margot Wallström lät mycket nöjd när hon gjorde det och utåt sett var väl tanken möjligen att påskynda fredsprocessen i Mellanöstern. Åtminstone var det så man ville framställa det. Men kanske handlade det också om att vinna goodwill i Arabvärlden. Hur som helst blev det fel och Sverige är fortfarande ensamma om att ha erkänt Palestina som stat.

Inrikespolitiskt tänkte sig nog vänsterregeringen att vinna poäng hos exilpalestinier, att stryka en allmänt växande muslimsk befolkning i Sverige medhårs samt att tillfredsställa en stor del av vänsteropinionen, som sedan 1970-talet har ägnat stor kraft åt oftast mindre genomtänkt aktivism till förmån för palestinierna. Då var Socialdemokraterna snart med på tåget och i början av 1980-talet var Olof Palme en aktiv påskyndare för att behandla även den dåvarande palestinske ledaren Arafat på samma villkor som en statschef. Sverige tog emot honom 1983 på officiellt besök.

Allt detta har förstås stört relationerna med Israel genom åren, samtidigt som relationerna mellan Sverige och staten Palestina tycks vara alldeles utmärkta. Så bra, att man på den palestinska beskickningen i Stockholm skämtsamt(?) talar om Sverige som ett ’arabland’. Frågan är bara till vad nytta för Sverige. I Israel är Margot Wallström ’persona non grata’ och frågan har uppenbarligen totalt sett givit mer badwill än något annat under mandatperioden.

Utrikesdepartementet verkar numera undvika den. I synnerhet i valrörelsen. Och utifrån sett måste Sveriges erkännande ändå ses som ett ovanligt ogenomtänkt klavertramp. Speciellt som Amnesty International i början av september 2017 publicerade en dyster rapport kring den politiska utvecklingen i Palestina. En rapport som pekar mot minskande demokrati och inskränkta mänskliga rättigheter.

Sedan kom president Abbas förskräckande uttalande tidigare i maj om hur de europeiska judarna hade sig själva att skylla för den förföljelse de har fått utstå genom århundraden. Margot Wallström twittrade visserligen något som kanske kunde påminna om en protest, men något mer officiellt avståndstagande har inte hörts av.

Det är väl bara att konstatera att UD numera är dödstyst kring Palestinafrågan och att skammens rodnad börjar sänka sig. Helt klart har man kört in i en återvändsgränd som är svår att ta sig ur. Alltmedan svenska skattmiljoner via SIDA-chefen, den avdankade partisekreteraren, Carin Jämtin, fortsätter att pumpas in i Palestina.

Christopher Jarnvall