Det demografiska sammanbrottet

Det demografiska sammanbrottet

Det demografiska sammanbrottet närmar sig. Från småländska Vimmerby från vi en beskrivning om hur det går när man inte sätter ned foten och säger ’nej’. Demografiska problem vi har haft tidigare har accentuerats av migrantanstormningen från 2014. Situationen är alarmerande och densamma i många svenska kommuner.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har sagt att kommunerna behövde höja skatten med i genomsnitt 13 kronor per hundralapp. Nu försöker man också förmedla de totala kostnaderna i miljarder och den oerhört svåra situation kommunerna står inför de kommande åren.

Den bild som målas upp är också alarmerande. Sverige som helhet står för enorma problem med demografin – och kommunerna måste kraftigt effektivisera, menar SKL. Det kommer heller inte att gå att höja skatten med mer än några kronor.

Under 2017 passerade Sverige tio miljoner invånare. Redan 2026 beräknas vi passera elva miljoner. Till 80 procent beror det på ren invandring, till 20 procent är det en följd av födelseöverskott. Till 2035 sker en fördubbling av antalet som är 85 år eller äldre.

Dessutom behöver invandrade personer snabbare komma i arbete, gapet mellan in- och utrikesfödda måste minska avsevärt och fler behöver stanna längre i arbetslivet. Det menar SKL. Tyvärr har inte mycket hänt där.

I Vimmerby kommun, en av många småländska kommuner som har tagit emot stora mängder migranter på senare år, kommer de ökande problemen inte som en överraskning. Kommunledningen (s) konstaterar, att man ’kommer att ha ett jättepussel med ekonomin och rekryteringar’.

Den kamp för att få ekonomin att gå ihop, som länge har utkämpats, kommer att fortsätta i Vimmerby och andra kommuner. Och det verkar heller inte finnas någon plan – inte ens ett krismedvetande i alla läger.

Från 2014 och framåt har det gått utför. Idag räknar man att det kommer att ta drygt 20 år innan kommunerna är tillbaka på samma nivå som för fyra år sedan.

Ålderskurvan har länge varit ett problem – fler äldre, färre som jobbar. Men det stora akuta problemet har invandringen medfört – framför allt det faktum att det tar för lång tid för migranter att börja arbeta. Så problemet är inte nytt – det har bara akut förvärrats på tre, fyra år.

Kommunernas infrastruktur har helt enkelt inte kunnat hänga med i den enorma procentuella befolkningsökning många har utsatts för.

Lösningen är rationaliseringar, säger man. Och då är frågan: På vilka områden skall rationaliseringarna ske? Man talar om ’digitaliseringar’ som en lösning, men omställningen kommer att ta lång tid och krisen kommer att sjunka in i människors medvetande.

Vad skall vi lära oss av detta? Jo, att man måste sätta ned foten och säga ’nej’, något vi svenskar har varit oerhört dåliga på i modern tid. Den välfärdsstat vi hade är borta. Sverige är inte längre så rikt som vi inbillar oss. Så går det när man inte låser om sig utan istället skänker bort den förmögenhet tidigare generationer har slitit ihop.

Christopher Jarnvall