Vallgraven Medelhavet

Vallgraven Medelhavet

Under något dygn låg ett fartyg fullt av migranter och guppade på Medelhavet mellan Malta och Italien. Båda länderna hade satt ned foten. Ingetdera landet ville ta emot fartyget. Till slut erbjöd den socialistiska regeringen i Spanien en hamn.

Och Frankrikes president skällde på Italien. Italien svarade, att man kommer att skicka en del av alla de migranter man har fått ta emot under åren – 9.000 afrikaner – till Frankrike. Enough is enough, som man säger.

Sedan kom alltid påhittiga – i alla fall vad gäller märkliga vinklar – Sveriges Radios Ekot och meddelade att organisationen Läkare utan gränser tog avstånd från Italiens och Maltas agerande. Jaha, vad nu dessa läkare har av vikt att tycka när det gäller staters migrationspolitik…

En gång var Medelhavet romarnas Mare Nostrum – ’vårt hav’, navet i det väldiga imperiet. Havet kontrollerades av Rom. En del av detta upprepades unde 1800- och 1900-talets kolonialism, som började med att fransmännen besatte Algeriets kust för att få bort sjöröveriet.

Det gick faktiskt också att ha en hygglig kontroll på befolkningsströmmarna under stora delar av det sena 1900-talet. Sedan den ’arabiska revolutionen’ 2011 och den allmänna oordningen spred sig i Nordafrika, har strömmen dock varit svår att hejda.

Hänsynslösa smugglare har fraktat ut migranter i ranka farkoster, räddningsfartyg – både statligt organiserade och frivilliga operatörer – har plockat upp dem som är i sjönöd. Oproportionerligt många har landat i Italien. Men många människor har också tragiskt mött döden på Medelhavet. Det är just en stor tragik kring hela detta skeende.

Italien, Grekland och andra länder har fått ta emot mängder av nödställda från havet. Men nu verkar det vara stopp. Tålamodet tryter. Och någonstans måste man sätta ned foten och bestämma sig. Annars blir förstås signalen fortsatt: ’Kom, vi plockar upp er’.

Afrika och Asien är enorma landområden med enorma mängder människor. Enorm fattigdom och enorma behov av att skapa sig en ny och bättre tillvaro i det – än så länge – rika Europa. Det är naturligt att människor söker sig bort till bättre platser än dem, varifrån de kommer. Men det är också naturligt att man stänger om sig och skyddar det man har.

Det har vi inte vant oss vid. Men vi måste, om vi vill ha kvar den omvärld vi är vana vid. Vill vi inte det, ja, då kan vi förstås fortsätta att släppa in främmande människor i tusental som snart blir till miljoner. Då har vi snart en ny omtumlande tillvaro, som brukar följa på stora folkvandringar. Är vi beredda på det?

Om vi alla tänker efter, för tänka måste vi, är väl detta rimligt: Vi kan acceptera migration, men folkvandringar fungerar helt enkelt inte. Vi kan inte kontrollera dem. Och det som har slagit mot Europa på senare år, då miljoner människor har kommit från Nordafrika och Mellanöstern, är en folkvandring.

Den folkvandringen hotar att stjälpa Europa och våra västerländska värderingar. Därför gör Italien och Malta klokt i att stänga om sig. Det är hårt men nödvändigt.

Christopher Jarnvall