Vilket liv det blev om Socialdemokraternas mörka förflutna

Vilket liv det blev om Socialdemokraternas mörka förflutna

På onsdagmorgonen släpptes ’Ett folk, ett parti’ – en film om Socialdemokraternas dunkla förflutna. SD-ägda Samtiden ligger bakom. Idag – ett dygn senare – har uppåt 160.000 sett filmen på Youtube och ytterligare hundratusentals – har nåtts av den eller omdömen kring den på sociala media, nya media och – i viss mån – gamla media.

Inte oväntat var vänsteretablissemangets dom avfärdande. Även en del negativa liberala röster har hörts. Och Annie Lööf har ryckt ut till Socialdemokraternas försvar och uttalat att hon tycker att SD skall tala mer om sin egen politik, mindre om andras. I Lööfs fall kan man förstå det. Den dag någon börjar granska Bondeförbundets förflutna, får hon det alldeles säkert också jobbigt…

Hur skall man sammanfatta detta? Ja, ingen tror väl på fullt allvar att det endast är ett genuint historieintresse som ligger bakom ett filmsläpp kring så graverande uppgifter som detta. Det är klart att udden är riktad mot Socialdemokraterna. Genialt, eftersom ett stort antal socialdemokrater nu får engageras i försvaret. Understödda – förstås – av handgångna Sveriges Television samt ett antal forskare och ’forskare’.

En som uttalar sig är historieprofessorn Jens Ljunggren vid Stockholm. Han har visserligen mest ägnat sig åt idrottshistoria, men fick uttala sig i SVT ändå.

En annan är Sydsvenskans politiske – eller möjligen f d politiske – redaktör Per T Ohlsson. En person som förmodligen tror sig vara mer namnkunnig och läst än han är. Han jämför för övrigt filmsläppet med den ökände Goebbels taktik, vilket väl måste ses som ett slag under bältet och en ren vänsterliberal partsinlaga. I vart fall tyder det på viss desperation hos Ohlsson.

Gemensamt för kritikerna tycks vara detta: De hittar inga egentliga sakfel. De störs av att händelser är ryckta ur sitt sammanhang. De lägger in sådant i kritiken, som filmen aldrig påstår. De verkar ytterligt irriterade över att de själva inte var snabba nog att vaska fram fakta kring socialdemokratins schabbigare sidor. För de finns faktiskt i mängd.

I något fall – Ohlsson på Sydsvenskan – hänvisar man till att andra redan skrivit om vissa av delarna. Säkert sant, men i så fall föga känt. Vilket ofta är forskarens dilemma: Han eller hon vill gärna bli läst – men snävar upp sig på ett sätt så att rönen endast förbehålls ett fåtal.

Men det som kanske är intressantast är ändå detta: Kritiken rör fakta som utspelade sig i början av 1900-talet. Jo, att döma dagens socialdemokrater efter vänsterextremister och revolutionärer som Hinke Bergegren och Zeth Höglund är förstås inte helt rättvist. Men det finns mer.

De mänskliga försökskaninerna på Vipeholm är av betydligt senare datum. De av paret Myrdal – socialdemokratins hjältar och förebilder än idag – initierade tvångssteriliseringarna pågick ända fram till mitten av 1970-talet. Då var många av dagens socialdemokrater med. Bland andra Stefan Löfven.

Sammantaget måste SD:s filmprojekt – vad man än tycker om det – betraktas som en framgång. Medan detta har skrivits har filmen förmodligen setts av ytterligare ett par tusen. Och ännu färre än tidigare minns vem Per T Ohlsson är. Än mindre vad han har skrivit.

Det är den nya medievärld man måste förhålla sig till. Och det är förstås alltid bittert för den som blir ifrånsprungen av historien och bortglömd på en redaktion eller i ett litet rum på en historisk institution på något av våra universitet. För att ägna sig åt sådant ytterligt få någonsin kommer att uppmärksamma.

Christopher Jarnvall