’A Swedish Elephant’

’A Swedish Elephant’

’A Swedish Elephant’ är en film om dagens viktigaste frågor: Hur avstyr vi det svenska samhälleliga sammanbrottet? Vad var det som gick snett? Vad blev resultatet av decennier av socialt experimenterande? Det är faktiskt detta tillvaron handlar om. Och i synnerhet det kommande valet.

Richard Gardt och Göran Uhlin har gjort en fängslande film. På många sätt en naturlig uppföljare till Jan Troells långa mästerverk ’Sagolandet’, som kom för trettio år sedan. Även denna senare film om Sverige är lång – drygt två och en halv timmar – men det är mycket som behöver sägas. Men kanske hade tillgängligheten vunnit på att den hade varit någon timma kortare.

Den har nog inte fått den uppmärksamhet den förtjänar av kritikerna. Om etablerade media kritiserade forskaren Joakim Ruist för att släppa ’fel’ fakta kring invandringen nära inpå ett val, är detta förmodligen en ’totalfel’ film ur etablissemangets perspektiv.

Ändå är balansen god. Hela skalan samhällsdebattörer från vänster till höger kommer till tals. Och de intervjuade ’nysvenskarna’ verkar i allmänhet helt eniga med ’gammalsvenskarna’ om att det håller på att braka ihop fullständigt i Sverige. En del talar om inbördeskrig. Detta är en dystopi.

Jag gillar egentligen denna typ av filmer, även om jag börjar tycka att svensken och ’det svenska’ kanske är överanalyserat vid det här laget. Visst, vi är vilsna idag. Vi behöver rötter och sammanhang, ordning och reda. Jag är född på 1960-talet. Då fullföljde man gymnasiet, gjorde militärtjänsten och sedan pluggade man – oftast – på universitet. Sedan blev det jobb och familj. Sverige var något viktigt som skulle försvaras. Inte bara en utbytbar plattform för den egna tillfredsställelsen. Allt var rätt enkelt.

Det är det inte längre. Vi har gjort det komplicerat. Och vi har tagit oss vatten över huvudet och blandar ihop tolerans med konflikträdsla. Alla ser det. En del låter det skena. Andra sätter sig på tvären. Och en extremt undermålig och delvis agendastyrd journalistkår har drivit politikerna framför sig.

Våra grannar i Norge, Danmark, Finland förstår inte vad vi sysslar med. Utländska brottslingar får stanna, arbetsamma och duktiga invandrare kastas ut för att en arbetsgivare har gjort en liten miss i en skatteinbetalning. Alla ser hur tokigt det är, men byråkratin är skapad för en annan tid och nu snubblar den över dagens verklighet.

Och vad handlar detta om? Ja, kanske bara om hur vi svenskar vill vara duktiga och ’humanitära’. Bäst i klassen! Så vi kör på utan att riktigt förstå konsekvenserna. Men bryr vi oss egentligen om objekten för vår ’duktighet’ – alla afghaner på Mynttorget i Stockholm eller vilka det nu handlar om? Eller är de bara statister i vårt eget självförhärligande drama?

Det var mycket som fastnade i mitt sinne från filmen. Men starkast intryck gjorde kanske den svarte mannen i Malmö, som kommit hit för länge sedan, arbetat hårt och sett nedgången från 1980-talet. Då Palme mördades. Och framtiden? Jo, som han menade: Om tio år är det inbördeskrig i Sverige.

Christopher Jarnvall