”Vår enda chans”

”Vår enda chans”

Jessica Stegrud står för ytterligare en läsvärd text på Vox Populi. Jessica Stegrud är ekonom, och har växt upp på Gotland men bor nu i Skåne. Texten nedan har tidigare publicerats på Stegruds Facebook-sida, som redaktionen rekommenderar läsaren att följa.

Vi kliver in på den lokala pizzerian. Lokalen är liten och avlång, rymmer ett tjugotal platser och en välpolerad pizzaugn – modell större – i den bortre hörnan. Det doftar rengöringsmedel och stekos och den fuktiga luften ligger som morgondagg på de stora fönstren ut mot gatan.

Popmusik pumpar frenetiskt ut ur en knastrig högtalare och i väntan på att få beställa, slänger jag en blick på de persiska filmstjärnor och politiker från 60-70-talen som sitter snyggt inramade och välplanerat utspridda på den ena, lite längre väggen. De – och det svartvita fotot på en ung Olof Palme fångar alltid mitt intresse och väcker mina tankar när jag är här.

– En pizza al-tonno och en tonfisksallad? förekommer ägaren mig med hes röst och en blinkning. Han vet vid det här laget vad jag och mitt återkommande lunchsällskap nästan alltid beställer. Jag bekräftar nickande, betalar och slår mig ned.

Det är lugnt i restaurangen, bara jag, mitt sällskap, en ung man av somaliskt ursprung och en strid ström av avhämtningar fyller lokalen. Den unge mannen plockar upp en ringande telefon och börjar konversera, ljudligt…Jimmy, vet du vad Jimmy vill? På riktigt?! Han är trött på alla chilenare, ha ha…trött på dom! Jimmie Åkesson? hinner jag tänka innan mannen byter ämne och med övertygande röst hävdar ”Jag kommer strax! Ska bara ta på mig skorna, jag är där om två!”.

Han lägger på, börjar skära i pizzan som precis serverats, möter min roade blick och spricker upp i ett stort leende. Vi båda vet att han inte kommer ”komma om två”, vart han än nu skulle och han känner sig uppenbarligen nödgad att ge mig en förklaring. ”Det finns en hoppborg för barn på fältet här nedanför…jag har lovat att hjälpa till…men…ha ha…”

Hoppborgen, har den med ”politikerveckan” i Järva att göra – undrar jag nyfiket? – Nej det pågår längre bort. Här nedanför firas det att ramadan är över. Hur så – gillar du politik? frågar han förvånat. Du skulle bara veta tänker jag men svarar med en nickning. Jo vars.

Pizzerians ägare, en iranier i övre medelåldern, har nu också slagit sig ned vid den unge mannens bord och efter att ha avhandlat barnens mående och kommande semesterplaner – glider ämnet återigen över på politik. Svensk-somaliern, som nu hunnit presentera sig som Abdi, berättar att han inte längre känner igen sig i området. Eller i Sverige. Jag är uppvuxen här, men det är helt förändrat. På 90-talet slogs man med knytnävar, nu skjuts det med automatvapen. På torget säljs det knark helt öppet och kvinnor vågar knappt gå ut. När vi fick barn flyttade vi till en grannkommun men nu har våldet kommit dit också. Det har blivit helt galet! Ägaren hummar instämmande. Suckar uppgivet. Abdi fortsätter; Dödsskjutningen utanför ICA Maxi för några veckor sedan…mina barn var på ett lekland i närheten…de hörde skotten. Jag ryser till, skakar på huvudet. Just där jag själv brukar hjälpa mitt lunchsällskap med matinköp.

– Och förra veckan, i en affär här i centrum, blev affärsinnehavaren skjuten av en sextonåring. Ett gäng ungdomar köpte energidryck, tömde burkarna och slängde dom på golvet. När ägaren insisterade att de skulle plocka upp efter sig…så sköt de honom…i knäna. Konversationen fortsätter, exemplen är många och uppgivenheten stor. Själv tänker jag på Reinfeldts ”Trygghetskommission” och de förslag ”för en tryggare förort” som tagits fram. Vilket hån. Vilket j-a hån. Och för dessa får han dessutom – antagligen – hutlöst betalt.

– Men vad kan man göra då? undrar jag och petar i resterna av min sallad. Polisen gör ett bra jobb – säger ägaren – men de hinner inte mer än ta fast någon och skriva en anmälan innan de släpps fria igen. Lagarna som passade på 80-90-talen funkar inte idag.

– Jag kommer rösta på Jimmie, säger Abdi bestämt och får det att låta som en god gammal vän. Jimmie Åkesson? frågar jag med illa dold förvåning. Ja, Jimmie, han är bra. Jag vet – de har varit rasister, det har de, men det har ändrats. De gillar de som sköter sig. Och de är de enda som vill ha stenhårda tag, de enda som bryr sig om Orten. De andra, de skiter i det. Och vad kan bli sämre? Jag ska ge dom en chans, jag tror faktiskt de är vår enda chans. Ägaren nickar återigen instämmande.

En skara nya gäster anländer, ägaren reser sig och går bort till kassan, Abdi har nu ”tagit på sig skorna” och jag och mitt lunchsällskap tackar för oss och kliver ut i det varma sommarvädret. Under tystnad vandrar vi den lilla biten hemåt. Några beslöjade flickor skrattar hjärtligt och leker på en parkbänk. Själv har jag svårt att sätta ord på mina tankar och känslor. Jag ska snart lämna orten – till förmån för min egna, lugna enklav. En liten ort – befriad från öppen knarkhandel på torget och avrättningar utanför ICA. Hela situationen är så sorglig. Ett land som under större delen av min livstid sjungit mångkulturens och humanitetens lov är numer en uppvisning i skenande segregation och skilda livsvillkor. Att just Abdi och Ägaren nu tycks sätta sitt hopp om en ljusare framtid för just Orten till Jimmie Åkesson – av alla politiker – säger det mesta.

Detta är Sverige 2018. Sverige. 2018.

Jessica Stegrud