Feministisk regering?

Feministisk regering?

Tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Emanuel Johansson skriver i Expressen den 23 september, att det är obegripligt att Sveriges ’feministiska’ regering har kunnat acceptera den anstormning av unga män – nio av tio – som har skett på senare år. Här återger vi inlägget i sammandrag:

’Artikel 14 i FN:s stadga om mänskliga rättigheter har till viss grad bidragit till mitt välstånd då bolag tidigare ägda av mig fått uppdrag av kommuner att arrangera boende för unga män (ensamkommande flyktingbarn). Stadgan stipulerar att alla och envar som lider av förföljelse har rätt att i annat land söka asyl. Mer utvecklat finns de regler som omgärdar flyktingstatus i FN:s flyktingkonvention som upprättades efter andra världskriget’. Så inleder Johansson.

Han skriver sedan, att rätten att söka asyl är en illusion. Idag är närmare 70 miljoner människor på flykt enligt UNHCR. Det fungerar helt enkelt inte att ta emot alla. ’Efter Libanon, Jordanien, Turkiet och Tchad har Sverige tagit emot störst andel människor som erhållit asyl per capita. Två av fem ensamkommande barn (jag använder begreppet utan värdering av egentlig ålder) under 2015 valde Sverige som land att ansöka om asyl i. Ett land som utgör två procent av EU:s befolkning. Nio av tio var män’, skriver Johansson vidare.

Han fortsätter med att konstatera, att där ett privilegium fördelas 9-1 till mannens favör och med statens goda minne, skulle det med rätta benämnas ’institutionaliserad könsdiskriminering’. Kvinnorna är de stora förlorarna med dagens migrationspolitik.

Sverige, menar han, säger sig föra en feministisk utrikespolitik där jämställdheten är avgörande för utrikespolitiska överväganden. Men varför är då vår migrationspolitik anti-feministisk, frågar han sig.

Kvinnor blir kvar i kris- och konfliktområden när männen flyr. Kvinnor drabbas också när de försöker fly till Europa och Sverige. Han nämner hur kvinnor, för att få ta del av flyktingsmugglares tjänster eller för att kunna försörja sig själva eller sina barn, tvingas sälja sig sexuellt.

Slutligen drabbas kvinnor genom att det nuvarande asylsystemet styr resurser till dem som har haft styrkan att ta sig hit. Grupper som exempelvis de yezidiska kvinnor som förslavats och våldtagits av IS, erbjuds inte skydd, då de helt enkelt inte har samma möjligheter att ta sig till Sverige, menar Jan Emanuel Johansson.

Han beskriver hur boenden för ’ensamkommande flyktingbarn’ får en skev kultur när nio av tio personer är av manligt kön och dessutom ofta kommer från kulturer där kvinnors rättigheter inte respekteras i särskilt hög grad.

Sammantaget har alltså effekten av att ge sken av att upprätthålla asylrätten fått förödande konsekvenser ur ett feministiskt perspektiv.

Alternativ finns i exempelvis Kanada, menar Johansson. Ett kvotsystem för flyktingmottagandet är en lösning i feministisk riktning. Det krävs planering för att  omdana migrationspolitiken så att jämn könsfördelningen uppnås.