Sveket som vann

Sveket som vann

Ännu en gång förfasas jag. Raderna blir nästan suddiga och det blir mer och mer svårt att läsa. Jag tar ett djupt andetag för att samla mig så att jag kan fortsätta läsningen. Men, jag klarar inte av att läsa till punkt och det är ovanligt. Vad har då hänt för att en relativt samlad person känner sig så här påverkad av ord? Så hjälplös över den fakta som hoppar ut ur tidningarna, titt som tätt, varje dag.

Ja, vad har inte hänt? Det är nog lättare att förklara. Det som inte har hänt är att Malmö, min älskade hemstad, har omhuldats. Det som inte har hänt är att människor i maktposition har tagit sitt förnuft till fånga och fått bukt med stadens ekonomi. Det som inte har hänt är att polisen har löst de brott som får en politiskt och socialt intresserad invidid, som jag och du, att vilja bränna upp tidningarna. Eller TV:n. Eller datorn.

Vi känner sorg när vi tar in den information som bevisar en underbar stads förfall. Vi känner enorm ilska över de skjutningar som händer i staden, nästan dygnet runt. Vi känner oss snudd på handfallna när vi hör om överfallen och våldtäkterna som sker alltför ofta, runt om i staden. Vi vill göra så mycket för att avreagera oss, men vi gör det inte. Till skillnad från de som skjuter, rånar och våldtar. De som har tagit Malmö som gisslan. De håller aldrig igen.

Frågan är vad de vill ha i gengäld, för att släppa staden fri? Vad vill de ha för att staden ännu en gång kan vara som den var då man älskade den utan rädsla? Då man kunde njuta av dess parker därför att man vågade gå i dem. Då, när man kunde cykla hem klockan 02 på natten en vidunderligt ljuvlig sommarkväll utan den minsta oro. Man visste att man skulle komma hem oskadd. Då alla Malmöiter, i alla åldrar, kunde leva ett värdigt liv.

Det är inte länge sedan Malmös invånare kände den friheten. En frihet som kommer av att en stad har regler som följs. Regler som individen respekterar och de som inte gör det tas om hand av lagen. Den lag som istället tycks ge Malmös värsta rättigheter, möjligheter, förståelse, och otroligt nog, lyxlägenheter.

Faktum är att makteliten har vänt Malmö ryggen. I en politisk rörelse, byggd på att allt ska vara politiskt korrekt, har de dag efter dag i över 25 år sett till att den Malmöit som vill vara laglydig, som vill bygga ett fritt liv, och som vill känna glädje i Malmö, inte har en chans att förverkliga sina drömmar där. Inte har en chans att kunna sända sitt barn till skolan utan att känna en klump i magen, varje morgon. Inte en chans att kunna njuta av stadens utbud utan att planera hur hemfärden sent på kvällen ska se ut.

Att detta accepteras av vissa borgerliga partier, som har suttit med valsegern 2018 endast en centimeter framför sina näsor, är ett svek så stort att det är svårt att klä i ord. Ett svek så starkt att det far fram över hela landet som ett knytnävsslag, rakt i ansiktet på de som förväntade sig allt de hade blivit lovade. Ett säkrare Sverige. Ett liv i frid. Förvarandet av jämställdheten. En chans att fira traditioner utan att kallas främlingsfientlig eller ännu värre, rasist. Ett hopp om att de som flytt till Sverige inte längre ska tvingas bo granne med sina bödlar. Ett hopp om att extremism och radikalism inte har en chans att planeras och gro under jorden. Ett hopp om ett Malmö, och ett Sverige, att vara stolt över.

Politikerna far fram utan att de tycks bry sig om deras arbetsgivare, folket. Det tycks arbeta enbart för sin egen, personliga ideologi. Den nästan planerade tystnaden om det redan ökända FN-avtalet talar för det, om något.

Sorgen och vreden existerar så länge friheten fortsätter att vara berövad oss, av de krafter som håller oss alla som älskar Malmö, och Sverige, gisslan. Så länge de är den kraft som segrar håller sig friheten, och den vardagliga glädjen, undan. Vill du verklighen ha det så? Är du redo att vänja dig vid denna verkligheten? Lova att ditt svar gör det möjligt för dig att kunna se dig själv i spegeln. Hur politikerna kan leva med de beslut de har tagit, och kommer att ta, det är något vi måste får svar på. Det är också den frågan som ingen inom media någonsin kommer att ställa.

 

Maria Lindahl-Pollard