Olika scenarier kring Sveriges framtid – det ser dystert ut

Olika scenarier kring Sveriges framtid – det ser dystert ut

Det finns olika scenarier kring Sveriges framtid. Den knäsatta bilden är att ’flyktinginvandringen’ just nu ställer höga krav på välfärdssamhället, men att vi självklart kommer att klara av dessa krav. Också i framtiden måste landet ta emot ett stort antal invandrare, eftersom världen ser ut som den gör. Migrationsverket rapporterar att vi får räkna med 100.000 nya invandrare per år, vilket betyder att Sveriges befolkning växer med en miljon under en tioårsperiod. Centerpartiet tycker inte det är tillräckligt utan vill förhandla med socialdemokraterna om en generösare anhöriginvandring.

Alla som bejakar den här bilden tror att tiden verkar för mångkulturen. Rasismen besegras och även om det tar tid så kommer svenskarna att acceptera landets nya medborgare och kulturer, med all den rikedom det för med sig i form av mat, traditioner, artisteri etc. Sverige föryngras och allt fler arbetar och försörjer sig själva. Invandringen blir på sikt lönsam för så brukar det ju vara. Den moraliska stormakten Sverige gör också världen till en bättre plats. Sverige behöver världen och världen behöver Sverige.

Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för att få det mångkulturella samhället att fungera. Det första är tolerans. Majoritetsbefolkningen uppmanas att inte vara fientliga gentemot nykomlingar. Visst är de annorlunda men i ett tolerant samhälle måste folk få vara lite olika, eller hur? Tolerans är ett begrepp som tillhör vardagsspråket. Det är ett entydigt positivt begrepp. Ingen gillar intoleranta människor. Tolerans är ett begrepp som uppmanar medborgarna till samlevnadsfrid.

Det andra begreppet är integration, som hämtats från samhällsvetenskapen, vanligast förekommande är det inom sociologin. Integration är ett begrepp som beskriver en process, egentligen varken bra eller dålig. I det politiska språket har integration blivit till något eftersträvansvärt och viktigt: Invandrare måste integreras i det svenska samhället. I annat fall fungerar ju inte mångkulturen.

Det tredje begreppet är inkludering, en term som har kommit att altmer ersätta det hårt slitna integrationsbegreppet. Det sägs att vi måste vara inkluderande. Vi måste med andra ord inte bara vara välkomnande utan också innesluta nykomlingarna i vår gemenskap. Det får inte finnas något ’vi och dom’ utan bara ett ’vi’. Inkludering är ett begrepp som står för krav som sträcker sig mycket längre än att man bara är ’tolerant’. Samtidigt är det lika starkt positivt. Att utesluta människor, det är lika fult som att vara intolerant.

En majoritet av Sveriges invånare tror på det här framtidsscenariot. De får sin samhällsinformation enbart via teve, radio och press.

Det andra scenariot är att välfärdssamhället går under. Det sker gradvis och vi befinner oss redan i haveriets första fas. Som debattören Malcolm Kyeyune skriver i Göteborgsposten verkar det här tåget fortsätta att skena in i den bergvägg som redan går att skåda vid horisonten.

Först när kraschen är klar kan våra modiga konduktörer föreslå att det kanske var så att tåget slagit in på fel väg. Problemet med allt detta är att det faktiskt är ganska osäkert om särskilt många av våra politiker – eller det demokratiska systemet som sådant – kommer att överleva den krasch vi nu rusar mot.

År 1987 var Sveriges befolkning 8,4 miljoner, varav utrikes födda var 690.000. Idag är vi 10,1 miljoner, varav 1,9 miljoner är födda utomlands. Hur många miljarder det kostat och fortsätter att kosta, därom tvista de lärde. Vad de emellertid inte tvistar om är att det inte finns några pengar att möta den lågkonjunktur med, som förr eller senare kommer, svår bostadsbrist, ont om poliser, hårt pressade dagis och sjukhusens överfulla akutmottagningar.

Skolresultaten sjunker och det verkar inte hjälpa att ösa in mera pengar. Nära var sjätte elev i nionde klass lever under någon form av hedersförtryck, visar en forskare vid Örebro universitet, som intervjuat 6.000 elever i Stockholm, Göteborg och Malmö. Landsbygden förfaller och vi börjar se att en och annan kommun klarar inte av det sociala åtagandet.

Haveriet pågår och svenskarna får vänja sig vid att leva ett allt sämre men likförbannat alltid ’normalt liv’. Sveriges ekonomi påstås vara stark trots att landets BNP utvecklas sämst i hela EU. Under det tredje kvartalet i år minskade BNP med 0,2 procent jämfört med föregående kvartal. Postnord och järnvägen funkar (nåja). Välfärdsindustrin och bankerna är förträffliga vinstmaskiner.

Det politiska systemet premierar nickedockor och jasägare. Fel människor gör karriär, upp till sin egen inkompetensnivå. Så länge mer verklighetsorienterade kritiker av svensk invandrings- och välfärdspolitik inte släpps upp på scenen, fortsätter färden nerför backen. Emellanåt tar någon journalist, polis eller opinionsbildare bladet från munnen och ger bilden av ett land i förfall, men budskapet fastnar i åsiktskorridoren. Det leder inte till debatt.

Det svenska förfallet är därför ingen kollaps, utan en väldigt lång utförslöpa.

Tomas Selander

Samhällsdebattör och bekymrad medborgare