Iran: Fyrtio år av islamism

Iran: Fyrtio år av islamism

I dagarna är det 40 år sedan shahen av Iran störtades. Iran, som på 1960- och 70-talet snabbt utvecklades i västerländsk riktning, ändrade abrupt väg och gick snabbt mot en brutal islamisering av samhället efter det att ayatollah Khomeini återvände på våren 1979. Och så har det förblivit, flera upprorsförsök till trots.

Persien, eller Iran, är ett mångtusenårigt rike med en brokig och speciell historia. Namnet Iran började användas redan före den arabisk-muslimska invasionen omkring år 650 och har sedan använts internationellt sedan 1930-talet. Tidigare användes namnet Persien efter den viktiga regionen Pars eller Fars. Iran betyder ’Ariernas land’.

Under 1800- och 1900-talet har Persien/Iran varit föremål för främst britters, ryssars och amerikaners intresse. Och det var efterkrigstidens amerikanska influenser som kom att påverka landets senare historia fram till revolutionen.

Men redan i början av 1900-talet infördes Mellanösterns första demokratiska konstitution i landet. Senare – under mellankrigstiden – kom Persien/Iran att moderniseras ytterligare och samhällsskicket sekulariserades. På 1950-talet stärktes dock statschefens – shahens – makt med amerikanskt stöd.

På 1960-talet genomförde shahen eller kejsaren Mohammad Reza Pahlavi den s k vita revolutionen som innebar en modernisering av det iranska samhället med övergång till modern kapitalistisk industri. Iran förvandlades till ett västerländskt samhälle. Kvinnor fick rösträtt och familjepolitiken blev mer progressiv. En jordreform genomfördes som gav bönderna ägandet över jorden.

Samtidigt som shahen styrde Iran med fast hand, upplevde landet under 1970-talet en ekonomisk högkonjunktur. Den ledde till att allt fler fick tillgång till högre utbildning och blev därmed samhällsmedvetna. Den politiskt engagerade medelklassen framförde krav på politiska reformer och de ekonomiska reformerna gynnade heller inte alla.

Därmed slöts en allians mellan det islamistiska prästerskapet (mullorna) och den traditionella köpmannaklassen (bâzâri) i städerna. Till denna grupp slöt sig den vänsterorienterade oppositionen. Den iranska revolutionens centrala paroll var dock egentligen inte demokrati utan ’antiimperialism’ – riktad mot USA – och social rättvisa.

I revolutionens första fas – januari 1979 – störtades shahen i ett blodigt uppror och i den andra fasen föll alliansen samman och Hizbollah (’Guds parti’) befäste sin makt genom att förbjuda andra partier.

Den samlande personligheten bland de religiösa var den landsförvisade ayatollah Khomeini som vid tiden för revolutionen vistades i Paris. Sedan shahen hade störtats och lämnat Iran i januari 1979, återvände Khomeini till Iran som revolutionens ledare.

Den 1 april 1979 införde Khomeini en strikt fundamentalistisk islamisk republik, en teokrati. Revolutionen följdes av hårda förföljelser på intellektuella och oliktänkande. Detta kulminerade under den s k kulturella revolutionen senare på 1980-talet, då många tidigare socialistiska revolutionärer mördades och fängslades, medan stora grupper välutbildade iranier flydde förtrycket och lämnade Iran.

Så har det förblivit i fyra decennier och försöken – senast för ett år sedan – att få till stånd en politisk förändring och en friare roll för kvinnor i Iran har inte lett någonstans. Iran – som under några blomstrande decennier gick mot ett ekonomiskt välstånd – försjönk så i islamistisk diktatur.

Christopher Jarnvall

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 677 30 30 eller på Patreon.

Become a Patron!