Majors avsked

Majors avsked

Vad skall man säga om den lille majoren Jan Björklunds avsked? Upp som en sol, ned som en pannkaka? Med tanke på Björklunds agerande på senare år, är det inte märkligt att Liberalerna (f d Folkpartiet) är nere på siffror som motiverar en plats i botten hos Feministiskt initiativ eller AfS eller allt vad de heter…

Jan Björklund tog tag i skolan och gjorde den frågan till sitt huvudnummer. Vi var nog många som tyckte att det var gott gry i den nye partiledaren, men snart blev det tokigt, när kontrollen över vad som lärdes ut – eller inte – i de nya skolorna gick förlorad. Friskolor av den mest obskyra art är också ett resultat av Björklunds många år vid makten.

Och hans ynkligt fega agerande kring turerna runt internatskolan Lundsberg för några år sedan, där han snabbt skrek på nedläggning utan att kontrollera fakta, visade att den kaxige lille majoren faktiskt mest var en opportunistisk räddhare.

Under valåret 2018 sänkte han till slut sig själv, partiet och Alliansen genom att måla in sig i ett hörn och – med halva partiet emot sig – släppa fram en socialistisk regering. På grund av ett löfte till sina barn…

Och när det var gjort berättade han, att han lämnar det sjunkande skeppet. Med Vänsterpartiet vid styråran. Ingen snygg sorti. Litet i den f d regeringschefen Reinfeldts anda.

För vad än Björklund och hans centerkollega Annie Lööf försöker slå i väljarkåren, var det skräcken för extraval som drev dem – i synnerhet Liberalerna – i armarna på vänstern. Som kommunistledaren Jonas Sjöstedt rätt slagfärdigt uttryckte det: ’Liberalerna var så desperata att de hade kunnat rösta på en död bäver som statsminister’.

Vem som helst, alltså – bara inte extraval. Och nu sitter vi här med en vänsterregering och 73 punkter som Löfven kommer att göra sitt bästa för att runda eller begrava i evighetsutredningar. Med benäget bistånd av Vänsterpartiet. Och Björklund och hans parti släppte fram dem. Inget gott eftermäle av det…

Christopher Jarnvall