Vad är poängen med en minoritetsgrupp av afghanska unga män i Sverige?

Vad är poängen med en minoritetsgrupp av afghanska unga män i Sverige?

De flesta är idag bekanta med det faktum att det finns en grupp runt 9-10.000 unga afghanska män – 20 år plus/minus – i Sverige. De har fått stanna för att gå i skolan. Men vad händer sedan och vem följer upp detta? På vilket sätt är detta bra för Sverige och de människor som redan bor i vårt land? Hur motiverar vi kostnaden?

Det händer mycket kring den afghanska befolkningsminoritet som numera tycks vara etablerad och där en stor del nu också skall få ta hit sina anhöriga. En grupp om 10.000 – en promille av Sveriges samlade invånare – kan tyckas vara litet. Men det är en grupp som kräver en hel del resurser.

Skolan sätts på hårda prov. Resurser måste tillföras och tas från annan verksamhet. Men eftersom amnestin gällde skolgång – eller ’avsikten’ att gå i skola – tappar samhället kontrollen över de unga afghanerna. De flesta tycks inte ha något annat hem än ett HVB-boende eller en kvart i något förort, där de får tak över huvudet och i gengäld måste sälja narkotika.

Det innebär att många snart blir en ren belastning på flera plan, eftersom de hamnar i brottsträsket och därefter är på väg utför. Vad blir vinsten för Sverige?

Igår skrev vi om ett uppmärksammat våldtäktsfall i Stockholm. Två afghanska unga män sålde hasch till tonårsflickor och tvingade till sig sex i betalning. De döms nu och skall sedan utvisas. Hovrätten skärpte tingsrättens domar. Det finns rätt många liknande fall, även om de flesta är mindre grova.

Nyligen har frilansjournalisten Magda Gads förfärliga bilder på misshandlade afghanska kvinnor publicerats i Sverige. Det fick en rektor i Skåne tillika moderat politiker i Karlskrona att hamna i blåsväder för ett uttalande om att Sverige borde ge afghanska kvinnor skydd istället för att ta hit fler unga män. 

Och han har faktiskt rätt. Kvinnorna borde skyddas. Hela ’gymnasieamnestin’ är ett juridiskt haveri och skandalös i sig. Den för med sig problem för Sverige på väldigt många plan. När det gäller de afghanska unga männen har de flesta t ex helt fel värdegrund utifrån svenska perspektiv. Speciellt vad det gäller kvinnor. 

Om det kan man tycka si eller så. Men frågan är: Kan människor med diametralt motsatta uppfattningar om kvinnor och deras rättigheter någonsin bli svenska samhällsbärare? Ja, kanske. Om man placerar en handfull afghaner i sammanhang där en stor mängd människor – människor födda i Sverige – med rätt värderingar aktivt påverkar dem. Men detta är dessvärre sällsynt idag.

Två eldsjälar har gjort till sin mission att resa runt i svenska skolor och tala svensk värdegrund. Den ene har rötter i Afghanistan, den andre i Iran. De är båda väl anpassade till det svenska samhället. Men hur långt kommer deras ambition att räcka? Och varför har ingen tagit tag i detta tidigare?

Många av de unga afghaner som kollektivt fick stanna är förmodligen bra människor med en ambition att tillföra Sverige något. Men många är det uppenbarligen inte. Det finns för övrigt miljoner och åter miljoner bra människor runtom i världen, men det kan ändå inte bli tal om att de skall komma till Sverige och leva på svenska skattebetalare.

Frågan vi måste ställa våra makthavare är: Hur ser planen ut? Kostnad? Vilken uppsida ser vi på kort eller lång sikt? Kort sagt: ’What’s in it for us’? Vad är poängen? För Sverige och dess invånare och skattebetalare?

Christopher Jarnvall