Brist på lycka genom lån och konsumtion

Brist på lycka genom lån och konsumtion

Andreas Swedberg är partner och medarbetare i NB Nyhetsbyrån. Han skriver om hur vår egoism och oförmåga att förändra oss och se något större i tillvaron också förankrar oss i ett samhälle som vi egentligen vill förändra och lyfta till något större.

Den trasiga samtiden är vår. Vi har skapat den av vår egen girighet utifrån ett filosofiskt materialistiskt förhållningssätt till oss själva och andra. Våra relationer grundar sig inte på ömsesidighet, respekt för oss själva och andra utan mer ’vad får JAG ut av den här relationen?’. En relation idag bygger inte så mycket på givande och tagande, utan på antaganden och förhoppningar, så kallad illusion. Föreställningen om någon som ska ge oss något. Snålheten bedrar alltså visheten, och det kortsiktiga tänkandet tycks leda oss till fördärvet, rent själsligt men även ekonomiskt på grund av skuldmättnad.

Alla vill ha ett tryggt och stabilt samhälle, men vi lägger över ansvaret på dom andra. Som att det är alla andras fel att samhället ser ut som det gör, när det är vår gemensamma plikt att skapa det samhälle vi vill ha, inte bara för vår skull, men till och för varandra. Vi tycks inte vara benägna att ändra oss själva. På samma sätt kan man se på det enormt stora politiska missnöje som växer sig allt starkare ute i stugorna runt om i vårt land. Folket tycks vänta på och även förväntar sig att våra politiker kommer till insikt och förändrar vårt samhälle till det bättre, men det är ju just folket som ansvarar för och som varit med och skapat det samhälle vi idag har. Det är trots allt folket som utgör samhället. Politiker skiljer sig därför inte så värst mycket jämfört med deras väljare. ’Bara jag kan tjäna en hacka är det ganska trevligt och då finns det inga problem’.

På stenåldern var det svårt med överlevnaden, när vi började odla började vi även samla på oss, sen dess har det varit materiella ting som lagt grunden för det som skapat oss människor och det som skapat vår känsla av gemenskap och identitet. Och svenskarna har det bra, med sina 15 mobiltelefoner, åtta tv-apparater, surfplattor, bilar och sitt nyrenoverade kök som man låtit renovera för femtionde gången. Men den ensidiga enfalden har aldrig varit så stor som den är idag, även om allt fler börjar förstå att man inte blir gladare av att leva av materialistiskt överflöd. Dom flesta börjar istället känna materialistisk mättnad.

Dom problem vi ser i dagens samhälle grundar sig alltså i oss själva, därför har vi hamnat där vi har hamnat, och ansvaret och skulden är vars och ens. Det går inte att skylla ifrån sig, även om man mycket väl, med goda skäl dessutom, kan skuldbelägga och kritisera dem som har makt att göra en större förändring än vad vi kan, men nog har vi makten att vara med och förändra samhället i den riktning vi vill, men vi gör det inte, av rädsla för våra egna tillkortakommanden eller rädslan för att inse att vi har låtit oss luras under en allt för lång tid. Men det kommer ett uppvaknande, och det kommer göra ont för väldigt många av oss, hur vi har låtit svika oss själva och varandra för vår egen egoism.

Individualismen borde förklaras som död, ty det går inte att bygga ett samhälle på egoism och girighet. Det som väcker den tanken är insikten och betydelsen av att skapa ett långsiktigt samhälle, och det fungerar inte att bygga ett långsiktigt samhälle som grundar sig på föreställningen om att vi lever här och nu, och att morgondagen spelar ingen roll. Att var och en har ansvar för sig själv må förvisso vara sant, men vår obenägenhet att ändra våra grundläggande värderingar varifrån vi får våra känslor, är vår främsta akilleshäl. Den har gjort oss svaga, den har gjort att vi saknar integritet för vår egen person, för vår nästa och för vår samhälleliga gemenskap. Vi dödar oss själva genom att säga att livet saknar mening, av att vi lever dag för dag, istället för att planera att ge efter det vi skapar gemensamt till våra barn, som kan ta vid där vi slutar, och fortsätta skörda det vi har sått. Vi är trots allt framtiden för Sverige, vi tillsammans.

Vi har alla förmågan att förändra oss själva, vi har alla förmågan att förändra vårt samhälle. Vi har alla förmågan att ge oss själva den kärlek och respekt vi förtjänar, och ge den samt visa den för vår omgivning. Vi är dom älskande som famlar i mörkret av vår egen självbild som vägs upp av våra skulder och vår materiella status. Vi är sänket i vårt samhälle. Vill man förändra samhället, bör man först börja att förändra sig själv. Det som kommer därefter är oändliga möjligheter, av en ny stark nationell gemenskap, med ett folk som samarbetar, hjälper varandra, stöttar varandra och som tillgodoser att var och en invigs i det framtida Sverige och att var och en har sin plats att fylla.

Vi kan, och vi måste förändra oss, för att nå samhällelig förändring. Det vi gör nu är att vi skadar varandra och vår omgivning, på sättet vi lever och socialiserar. Sverige ser ut som det gör, och vår situation är som den är, därför att vi har låtit det ske. Skulden vilar på oss. Antingen fortsätter vi och når samma resultat, eller så bestämmer vi oss, att vår nation, att vi som folk, förtjänar ett bättre öde.

Andreas Swedberg

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 677 30 30 eller på Patreon.

Become a Patron!