’Vi måste agera för att rädda landet…’

’Vi måste agera för att rädda landet…’

Wilhelm Agrell är en av Sveriges främsta freds- och konfliktforskare, numera seniorprofessor i underrättelseanalys vid Lunds Universitet. Han skriver i SvD om hur samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, bit för bit har gröpts ur och inte längre finns. Det väpnade kriminella våldet får effekter som alltmer liknar terrorismens. Nedan ett sammandrag:

’Allvarliga samhällshot kan antingen ha formen av plötsliga och uppenbara händelser eller växa fram mer gradvis och smygande. De plötsliga förloppen kan komma överraskande och mer eller mindre ta samhället på sängen men också de gradvis framväxande hoten kan få samma effekt. Samhället varseblir här inte vad som är på väg, tittar bakåt i stället för framåt och tar alltför länge skydd bakom en känsla av fortsatt normalitet.

De bagatelliserade, svårgripbara eller alltför osannolika hoten blir inte föremål för skyddsåtgärder förrän i efterhand, då de redan kan vara överspelade, som med de alltför sena åtgärderna mot strömmen av frivilliga till IS.

Läget i de våldsutsatta områdena beskrivs ibland som en krigszon. Hänvisningen till krig är kanske överdriven och alarmistisk men fenomenet inre väpnad konflikt kan bidra till att synliggöra dynamiken i ett skeende med stor destruktiv potential för ett samhälle.

I den typiska inre väpnade konflikten bekämpar olika grupper varandra och i varierande grad en statsmakt som helt eller delvis förlorat sitt våldsmonopol. Denna samhällshotande effekt är egentligen långt viktigare än antalet dödsoffer på årsbasis.

Ett första sådant särdrag är våldströskeln, eller snarare trösklarna. Det är mycket lättare för parterna i en konflikt att gripa till och eskalera våldet än att backa tillbaka till en lägre våldsnivå. Detta är en observation från Libanon på 1970- och 80-talet, Balkankonflikterna på 1990-talet och Syrien efter den arabiska våren 2011.

Ett andra återkommande särdrag är att den inre väpnade konflikten påverkar och i förlängningen slår sönder elementära samhällsfunktioner och människors vardag och i extremfallen deras överlevnadsmöjligheter, något som förr eller senare resulterar i flykt.

Sverige har varit. och har upplevts som, ett tryggt och säkert land. Medborgarna har länge tagit detta mer eller mindre för givet och det har staten också gjort. Våldsutvecklingen har därför kunnat pågå alltför länge och gå alltför långt innan varningssignalerna trängt igenom och motåtgärder börjat sättas in.

Det finns efter de senaste skjutningarna en växande varseblivning av att det som pågår inte bara är ’de andras’ våld, utan något som i lika hög grad som de direkta attackerna på rättssystemet utgör ett hot mot hela samhället. Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen.

Det vi tvingas bevittna är ett slags smygande lågintensiv väpnad konflikt som är mer än bara ett stegvis ökande våld. Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre.

Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut.

Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas.’

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 677 30 30 eller på Patreon.

Become a Patron!