’Är du inte med mig så är du emot mig’

’Är du inte med mig så är du emot mig’

Josefine Allenberg är ny utrikeskrönikör på NB Nyhetsbyrån. Josefine, som är bosatt i Berlin, debatterar samhällsfrågor – inte minst svenska – men med perspektiv från Tyskland och Centraleuropa. Hon inleder med ett inlägg som bl a handlar om synen utomlands på Greta Thunberg och ’klimatrörelsen’:

Att skriva om aktuella frågor kan vara värdeladdat och tolkningarna är många, idag mer än någonsin vågar jag påstå. Många är också de som hävdar med tvärsäkerhet att just deras utsaga är sanning, att allt annat är fake news. Möjligheten till diskussion och nyfikenheten inför min meningsmotståndares ståndpunkt och argument upplever jag allt mer sällan. Detta gäller framför allt där detta borde ske – i det offentliga rummet hos exempelvis politiker och bland journalister – men även bland oss vanligt folk, där många gömmer sig bakom tangentbordet.

För om du inte håller med mig så måste du per automatik vara emot mig, och är du emot mig så får du skylla dig själv och tåla att bli kallad både det ena och det andra samt beläggas med diverse epitet. Jag undrar i mitt stilla sinne om personen som framför dessa åsikter skulle våga säga dem direkt till mig i ett möte?

Detta är en synnerligen smart och effektiv strategi, då vi människor är flockdjur och historiskt har behövt vår flock för att överleva. Denna instinkt finns kvar. Inte på grund av yttre hot, i form av allehanda farliga forntida djur, utan för vår nedärvda rädsla att bli förskjuten och därmed sårbar. Många som stått upp för sin åsikt har hamnat i onåd. Uppdrag ställs in, vissa förlorar sitt jobb, vänner slutar höra av sig, man blir blockerad på sociala medier…

Det är därför med ökat intresse som jag börjat följa hur rapporteringen svängt, särskilt ute i Europa. Från ett ytligt rapporterande, utan självklara följdfrågor och utan kritiskt granskande till ett uppvaknande och ifrågasättande. Hos vissa blev det ett yrvaket och urskuldande uppvaknande, särskilt från politiskt håll.

Just nu är det mycket kring klimatet, Davos, Greta Thunberg och elkonsumtion. Sanning är att det är få som inte har en åsikt i detta. Å ena sidan finns de som med säkerhet hävdar att jorden är på väg att gå under, om inte imorgon så i övermorgon. Å andra sidan finns de som med likaledes tvärsäkerhet hävdar att så inte alls är fallet, temperatur och oväder har alltid fluktuerat. Det finns alltid två diken om vägen.

Livet är inte svart/vitt utan består av en himla massa grått där emellan. Och det är där – i denna härligt grå vardagliga sörja – som vi lever våra liv, har våra arbeten, går i skola, träffar vänner, handlar, musicerar, pendlar, idrottar. Det är i detta stora grågyttjiga fält som journalister har att rapportera sakligt, informativt och neutralt kring och politiker har att prioritera.

Eller vänta nu, hur har det varit med det egentligen? Vad är det jag börjar skönja och läsa? Det puttrar indignerat i utländsk media numera, men inte längre ensidigt domedagsdömande eller med pekpinnar. Från att länge enkom presenterat stora dramatiska bilder och braskande rubriker som kablar ut att ’imorgon är det försent’ till att numera problematisera tillvaron – det vill säga, uppehålla sig mer i den grå zonen som vi andra dagligen stretar och försöker överleva i.

Diskrepansen mellan rapporteringen av den obändiga viljan från politiker och förespråkare om hur verkligheten borde se ut och konsekvensen samt känslan av förd politik börjar bli uppmärksammad. Bildligt som bokstavligt. Media ställer mer djuplodande frågor. Bland annat frågan hur länge Europa ska rena sitt dåliga klimatsamvete på bekostnad av redan utsatta. Hur kan ledande företrädare som exempelvis Greta Thunberg vara så smaklösa och okunniga om konsekvensen av sin alarmism, samtidigt som barn och fattiga exploateras för att, relativt sett, rika västlänningar ska åka el-sparkcykel, Tesla och hybrid och därmed rädda världen?

För vi har ju läst och fått lära oss att det bara är så vi kan rädda jorden. Utan reflektion kring användandet av mer batterier, ökad brytning av Kobolt och ökad elförbrukning. Detta ställs nu i proportion till redan rådande elbrist, att företag inte kan expandera eller väljer bort Sverige för osäkerheten kring beskattning och elförsörjning.

Nu frågar sig journalister: Vem står bakom Thunberg? Vem står bakom politikerna och varför? Vilka tjänar multum på detta skyhöga spel med alarmism och människoliv som insats?

Vi stänger fullt fungerande kärnkraftverk runt om i Europa utan tillräcklig ersättning. Vad ersätter vi det med? Brunkol och olja? På vilket sätt räddar ett ökat användande av el/batterier i Europa resterande delar av världen? Vi kan stänga ner hela Sverige (sannolikt hela Skandinavien, för den delen) ett helt år utan att det nämnvärt kommer lätta på klimatavtrycket.

Är det verkligen genom att Sverige lägger om sin redan klimatvänliga livsstil som världen kommer frälsas? Tidigare rapportering har onekligen gett uttryck för det. Politiker kräver diverse inhemska miljöåtgärder och pålagor. Upphandling av exempelvis mat leder till att man tvingas ta det billigaste (utländska) anbudet.

Bönder lägger ner på löpande band, de har inte längre råd. Hoppla Pelle, där rök närproducerat som alla vurmar för. Hej då, öppna landskap som hjälper bland annat insekter. Hej hej A-kassa och bidrag till alla bönder, underleverantörer och övriga. Vem av dessa hjälps av uttalanden kring naivitet och att man inte såg det komma?

Om du som ansvarig politiker inte såg detta komma så bör du byta bransch och rådgivare omedelbart!

Ändå fortsätter det. Förbud mot plastpåsar och extra skatt på diverse plastprodukter samtidigt som det öppnar kolkraftverk på löpande band i Kina, föroreningar dumpas rätt ut i floder där miljoner människor bor, man eldar däck för att koka kaffe. Och detta sker varje dag, varje timme, varje sekund. Samtidigt tycks politiker och journalister vara förvånade. Så konstigt, sa Bill. Så tokigt, sa Bull.

Josefine Allenberg

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!