”Ve de besegrade!”

”Ve de besegrade!”

Vår historiekrönikör Ulf Gemsiö, tidigare lärare i bland annat historia och numera utgivare av podden ”Vi går till historien”, skriver här om ett mörkt och relativt okänt kapitel i Andra världskrigets historia – fördrivningen av runt tolv miljoner tyskar från Östeuropa:

Annons

Under senare decennier har på grund av krig ett stort antal flyktingar begivit sig från länder som Afghanistan, Irak, Somalia, Eritrea och nu senast Syrien till Sverige och andra länder i Europa. Det har talats mycket om hur många dessa är, hur många som kan tas emot och vikten av att de fördelas mer jämnt mellan olika EU-länder.

Något som det talats mycket lite om och som det finns väldigt liten kännedom om, är att det för i år bara 75 år sedan skedde den största flykten från krig i modern tid och det i vår omedelbara närhet, bara 40 mil från Gotlands östkust.

I krig är det oftast de oskyldiga civila som drabbas hårdast av fiendens framfart. Detta var ett faktum redan under antiken, romarna myntade uttrycket ”vae victis”, ”ve de besegrade”.

Under andra världskrigets fem första år, från krigsutbrottet 1939 till sommaren 1944, var det tyska Ostpreussen, skilt från resten av det tyska riket genom Versaillesfreden, i stort sett förskonat från kriget. I början av Operation Barbarossa hade de tyska trupperna under det inledande blixtkriget snabbt passerat genom området. Men efter Stalingrad vände den tyska krigslyckan och under resten av kriget marscherade den Röda armén hela tiden västerut.

Vägen mot Berlin gick huvudsakligen genom Ostpreussen. Den tyska armén var nu i ett hopplöst underläge när det gällde såväl antal soldater som vapen.

Kriget i öster var fruktansvärt brutalt, en fullständigt skoningslös kamp mellan två olika folk och två olika ideologier. Hitler hade redan i Mein Kampf skrivit om tyskarnas behov av Lebensraum i öster, de slaviska folken skulle just förslavas. Man missade vid den inledningsvis lyckade invasionen helt att utnyttja det missnöje som fanns med Stalins hårda styre, nationalistiska stämningar i Vitryssland och framför allt Ukraina. När befolkningen märkte att de alla behandlades som Untermenschen av tyskarna, försvann entusiasmen över tyskarnas intåg.

När sedan kriget vände och ryssarna kom in på tyskt område, i Ostpreussen, tog man en fruktansvärd hämnd för den behandling tyskarna utsatt ryssarna för. Men de som drabbades var den tyska civilbefolkningen, de nazistiska ledarna var duktiga på att själva i god tid fly i förväg och sätta sig i säkerhet.

Annons

Det bästa exemplet är här partiets högste representant i Ostpreussen, gauleitern Erich Koch. Även om konkurrensen är i bokstavlig mening mördande, framstår Koch som en av de absolut mest vedervärdiga nazisterna. Han hade miljoner människors död på sitt samvete efter att också verkat i Ukraina under åren 1941-44.

Genom att vägra låta den tyska civilbefolkningen att fly, förrän ryssarna stod i den närmaste grannbyn, kom tusentals civila, framför allt barn, kvinnor och gamla att dödas, våldtas, ja massakreras av den framryckande Röda armén. När allt var förlorat, gick Koch ombord på ett väntande fartyg i den sista hamn vid Östersjön som tyskarna höll. Han vägrade ta med några flyktingar eller sårade ombord på sin båt.

Denne krigsförbrytare lyckades hålla sig undan till 1949, då han hamnade i polskt fängelse och dömdes till döden. Men dödsdomen för denne massmördare förvandlades till livstids fängelse och han dog en naturlig död, 90 år gammal.

När möjligheterna att fly västerut blev allt färre på grund av ryssarnas offensiv, försökte många, precis som dagens flyktingar, ta sjövägen. I samband med detta inträffade under vintern och våren 1945 några av världshistoriens värsta sjökatastrofer, då tyska fartyg, överlastade med flyktingar sänktes av ryska torpeder.

Den förmodligen allra värsta tragedin till sjöss i världshistorien var sänkningen av Wilhelm Gustloff, där uppskattningsvis 9000 personer, enligt vissa uppgifter 10500, de allra flesta civila flyktingar, försvann i Östersjöns januariiskalla hav.

Sänkningen av fartyget Goya ledde till 7000 personers död- den ryske befälhavaren som genomförde sänkningen blev utnämnd till Sovjetunionens hjälte – och torpederingen av fartyget Steuben, förde cirka 4000 med sig ned i djupet.

En om möjligt ännu mer tragisk sjökatastrof var engelska attackplans sänkning av Cap Arcona med nästan uteslutande koncentrationslägersfångar ombord, när kriget i stort sett var slut, den 3:e maj 1945.

Som jämförelse kan nämnas att Titanickatastrofen ledde till 1500 människors död, Estonia till drygt 900. Att dessa katastrofer i andra världskrigets slutskede med sin fruktansvärda omfattning har förblivit närmast okända har förstås att göra med svårigheten att uppmärksamma tyskars lidanden efter nazisternas år av unikt brutal ondska.

Efter kriget fick inte de tyskar som flytt komma tillbaka. I stället fördrevs de tyskar som fanns kvar från både Ostpreussen och andra områden i Östeuropa som bebotts av tyskar. Sammanlagt kan man här uppskatta antalet till 12 miljoner – förmodligen den största folkförflyttningen i världshistorien.

Ostpreussen delades mellan Sovjet och Polen. Här kan man verkligen tala om en etnisk rensning. Men återigen, alla dessa tyskar har inte fått någon medkänsla, man fick betala ett högt pris för att man valde en f.d. korpral från första världskriget till sin ledare 13 år tidigare!

Vae victis! Ve de besegrade!

Ulf Gemsiö

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!