Tjuvlyssnat del 2: Den äldre mannen hade överlevt bombningar och ransonering – ”så litet virus skall de väl klara 2020…”

Tjuvlyssnat del 2: Den äldre mannen hade överlevt bombningar och ransonering – ”så litet virus skall de väl klara 2020…”

Josefine Allenberg, vår utrikeskrönikör, rapporterar från Berlin, huvudstad i ett numera isolerat Tyskland. Om äldre tyskar som sett värre saker än Corona-karantän. Det ger litet perspektiv på tillvaron i en tid då många oroar sig…

Annons

”Livet är meningslöst, man föds och man dör i plågor”. Kanske inte riktigt så pragmatisk uttryckt som Stefan Demert, men ändock realistiskt gick samtalet runt bordet på caféet för dryga två veckor sedan. Den ene mannen, tämligen till åldern kommen, konstaterade krasst att han överlevt bombningarna, ransonering och att röja upp i resterna av det som varit Berlin. Så lite virus ska väl folk klara av att hantera idag 2020, skrockar han roat. Samtalet flödade mellan högt och lågt men kom ofta tillbaka till efterkrigstiden.

De är luttrade, gamlingarna, och har svårt att förstå varför barn och barnbarn klagar över småaktigheter som att inte kunna äta ute, träffa kompisar på lekplatsen eller köpa den obligatoriska Brezeln varje onsdag. ”De har ju tak över huvudet och mat på bordet. En tvättmaskin som fungerar och toalett som spolar”. Annat var det förr.

Jag ler igenkännande. ”På min tid fick man minsann…”, ja du kan själv fylla i med valfri historia från ditt minnesarkiv. Sannerligen känner jag historiens vingslag när jag sitter här, mitt i Berlin, och lyssnar till samtalen omkring mig. Givetvis gör jag detta med förevändningen att lära mig mer tyska, att jag sedan får lära mig mycket om människorna här och de lokala sedvänjorna är en bonus.

Alla är vi barn av vår egen tid och allt har onekligen sin tid. Ett exotiskt inslag för mig är det faktum att kaféerna sällan serverar vatten till kaffet. Påtår är inte att tänka på, om du inte betalar en extra avgift. Första gången jag frågade såg de väldigt skeptiska ut och undrade säkert vilken planet jag trillat ner från. Eller så är det jag som lyckats välja fel caféer. Nåja, gott har kaffet varit så inget att klaga på där.

Nu är inte en extra kopp kaffe hela världen, men den har kommit att bli en påminnelse om de olikheter som finns, våra länders närhet och handelsutbyte till trots. Direkt utanför porten snubbelstenarna (Stolperstein) som varje dag påminner mig om ett annat liv. Ett annat samhälle.

Idag förändrar sig världen på nytt. Ett före och ett efter pandemin. På kaféet har sällskapet städat undan efter sig och damen passar på att skämta om toapapper och ris medan de andra skrockar i samförstånd, så där som bara äldre kan. Så tokiga människor blivit. Samtidigt anar jag en stäng av allvarsamhet och en luttrad suck undslipper den äldre herren i sällskapet. De skiljs med ett hjärtligt och glatt Tschüss. Väl medvetna att detta kanske var sista gången de sågs, realister som de är.

När jag satt där visste jag inte att det här var mitt sista kafébesök på sannolikt många många veckor. Det var innan alla förskolor, skolor och högre utbildningar stängde. Innan alla affärer och museum med mera stängde. Till och med tyskens älskade Kneipe och barer bommade igen. Även gamlingarnas stammiscafé stängde.

Annons

Sedan en tid står det en vakt utanför mataffären och ingen släpps in förrän en person lämnar. Kassörskan sitter bakom plexiglas och ett hål finns för kortterminalen, inga kontanter längre. Utanför köar kunderna med minst en och en halv meters avstånd. Jag tänker på sällskapet på kaféet som för några veckor sedan pratade om köer och ransonering. En annan tid är här.

Josefine Allenberg

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!