”Finns ingen täckning för påståendet om systematiskt våld mot svarta”

”Finns ingen täckning för påståendet om systematiskt våld mot svarta”

Susanne Lundell är psykologistuderande och skriver om BLM-fenomenet, som hon ifrågasätter och betecknar som ett offer-narrativ i syfte att manipulera omvärlden. Hon menar också att de känslor som lyfts fram i debatten saknar betydelse i en saklig diskussion – om inte syftet med dem är ren manipulation och att tillämpa härskarteknik:

Annons

I en debattartikel i GP uttalar sig ett antal, förmodar jag svarta aktivister om pressens bevakning av BLMs demonstrationer under rubriken ”Sluta förminska våra försök att utplåna rasismen”.

Det är i vår samtid modernt att använda psykologiska termer och begrepp för att förstärka sitt politiska budskap. Det blir dock lite tragiskt när man inte förstått dess innebörd. Termerna kommer att urvattnas och få ett löjets skimmer över sig när de brukas i vardags svenskan. Ett sådant exempel är komplex, som numer ses som något löjligt. Ett än värre exempel är ordet kränkt.

Vi har alla rätt till vår personliga sfär, man kliver inte närmre än man är inbjuden. På samma sätt som vi förväntas att respektera människors fysiska gräns så förväntas vi respektera psykiska gränser.

Den fysiska gränsen är uppenbar, men var den psykiska gränsen går är inte lika tydlig och skiljer sig mellan olika kulturer. Ett exempel är olika tabun. I länder med högre grad av nakenhet så är det tabu att titta ogenerat. Ett ännu större tabu är att röra vid människor på ett sexuellt sätt utan att ha fått lov.

I vår kultur förväntas vi vara respektfulla och inte nedlåtande mot alla vi möter. I den här debattartikeln är man direkt otrevlig när man talar om icke-vitas oförmåga att förstå. Man använder sig av en känd härskarteknik som kallas förminskande.

Texten talar om trauman, ett trauma kan uppstå om någon inte lyckats bearbeta chockartade händelser som är alltför överväldigande för att kunna bearbetas av psyket, dessa lämnar då bestående men. Men trauman kan läkas i en terapi där individen får hjälp att bearbeta sina erfarenheter. Ordet trauma är malplacerat i texten och används för att inpränta offerskap.

Det finns egentligen inget objektivt sätt att ”mäta” om någon är kränkt. Varje människa är ansvarig för att upprätthålla och försvara sina gränser. En kränkning handlar om att med fysiskt eller psykiskt våld invadera någons gräns på ett sånt sätt att denne inte kan försvara sig. Det är alltså inte ord som man kan applicera på sin vardag.

Annons

Alltför överbeskyddade barn som inte fått lära sig att att hantera motgångar kan förväxla känslan av frustration med att vara kränkt. Andra barn som inte fått hjälp att känna igen sina känslor kan förväxla känslan av skam med att vara kränkt.

I vår kultur har begreppet kränkt börjat användas för att få kontroll. Eftersom gränsen inte är tydlig så är det ett lätt sätt att vinna sympatier ännu hellre så om man lyckas framställa sig som ett offer. Den som inte är bevandrad i psykologi tar gärna andras berättelse som en sanning, och eftersom människor vill väl, så ifrågasätts inte berättelsen. Men jag tänker ifrågasätta BLMs berättelse.

Man börjar med att hävdar att ”demonstranterna inte har något annat val”. Det är inte sant tvärtom finns många sätt att hantera dödandet av George Floyd på. Det finns heller ingen täckning för påståendet om att det pågår ett systematiskt våld mot svarta. Den offentliga statistiken falsifierar BLMs påståenden, så offer-narrativet är ren och skär manipulation för att avväpna kritiker.

Vidare, hur man upplever hot är individuellt. Människor som lider av paranoia upplever ett starkt hot utan saklig grund. Ångestridna människor upplever också ett förstärkt hot.

I andra änden finns människor som inte känner sig hotade alls trots att de kanske är det. En känsla är alltså inte en garant för att det finns ett hot. Känslor är subjektiva, att därför använda känslor som bevisföring i en sakfråga är meningslöst, om inte syftet är att manipulera.

Att skuld- och skambelägga icke-svarta är en uttryck för härskarteknik. Att jämföra andra människors oförståelse med en så pass kränkande handling som att bli spottad i ansiktet är ett manipulativt sätt att ytterligare skuld och skambelägga motparten.

Formuleringen “att behöva kriga för rätten att existera” är en kränkning mot den som verkligen på riktigt måste slåss för sitt liv. Formuleringen är en ren skymf mot verkliga offer och diskvalificerar från varje form av offerskap.

En kränkning är personlig. Ett kollektiv kan inte vara kränkt. Inte heller traumatiserat. Möjligen kan man tala om ett kollektivt trauma som metafor, men i sådana fall landar man på grupper som yazidierna och judarna under andra världskriget.

Även om svarta behandlats illa under slaveriet så är det inte unikt för just svarta. En miljon européer togs som slavar och att ta krigsfångar har varit legio.
Svarta som grupp har inte varit utsatta för systematisk förföljelse, även om det i den amerikanska södern förekom vidrigheter så blir man inte särbehandlad i Sverige. Att bli attackerad av enskilda personer som inte respekterar andras gränser gör en inte förtryckt.

Debattartikeln är ett manipulativt försök att kontrollera bilden av sanningen genom övertoner, rena osanningar och demonisering av det svenska samhället i allmänhet och polisen i synnerhet.

Artikelförfattarna för skickligt fram bilden av svarta som offer, men de verkliga offren som på riktigt riskerar att bli traumatiserade för livet är polisen som dagligen utsätts för ständiga kränkningar i form av våld och hot av medborgare som inte respekterar vare sig andra människors gränser, eller vårt land och dess ordningsmakt. Lägg därtill en ledning som inte backar upp dem.

Susanne Lundell

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!