Anne Rambergs och Advokatsamfundets egen ”sharia-dom”

Anne Rambergs och Advokatsamfundets egen ”sharia-dom”

Juristen och debattören Johan Svensson skriver då och då i NB Nyhetsbyrån om uppseendeväckande juridiska fall. Här presenterar han ytterligare ett med Advokatsamfundet och Anne Ramberg inblandade:

Annons

SOLNA TINGSRÄTTS SHARIA-DOM

När domskälen i Solna tingsrätts dom 2018-02-19 i mål B 3551-15, den så kallade sharia-domen där två nämndemän från Centern kom att frikänna en man från misshandel av sin hustru för att han kom från en bättre familj än kvinnan, blev kända i medierna (”Friad för misshandel – kom från en ’bra familj'”, SvD 2018-03-04 ) ledde det till en tävling om vem som kunde fördöma domen hårdast.

De två nämndemännen, Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson, kom redan efterföljande dag att uteslutas ur Centern och centerledaren Annie Lööf kallade vissa av motiveringarna i domen för ”hårresande” och ”förfärliga” (”Efter kritiserade domen – Centern utesluter nämndemännen ur partiet”, SVT 2018-03-05).

Solna tingsrätt meddelade sen, bara tre dagar efter det att nämndemännen hade uteslutits ur Centern, att dessa stängts av från sin tjänstgöring i domstolen med omedelbar verkan (”Solna tingsrätt stänger av två nämndemän”, Aftonbladet 2018-03-08).

ADVOKATSAMFUNDETS KRITIK MOT SHARIA-DOMEN

Advokatsamfundet riktade med anledning av Solna tingsrätts dom på nytt kritik mot det nuvarande nämndemannasystemet (”Friande dom skapar debatt kring nämndemän”, 2018-03-05).

Detta på grund av att tingsrätten i domskälen, som alltså hade kommit att bestämmas av de två nämndemän som ville frikänna den tilltalade, hade värderat ”bevisningen på ett sätt som strider mot principerna för bevisvärdering i svensk rätt”.

Annons

Tingsrätten skrev nämligen att den tilltalade mannens familj ”verkar vara en bra familj” i motsats till den kvinnliga målsägandens familj, och att det hade betydelse för bedömningen av skuldfrågan.

Anne Ramberg, Advokatsamfundets dåvarande generalsekreterare, ansåg därför att det vore lämpligt att ersätta dagens röstsystem med ett där nämndemännen får en kollektiv röst. Detta för att säkerställa att de inte ska kunna ”rösta över juristdomaren” (”Anne Ramberg om domen: ’Hör inte hemma i svensk rätt'”, Expressen 2018-03-05).

HOVRÄTTENS ÖVERPRÖVNING AV SHARIA-DOMEN

Svea hovrätt kom genom en dom 2018-12-12 i mål B 2728-18 att fälla den tilltalade mannen för misshandel och dömde honom till tre månaders fängelse.

Under rubriken ”Värdering av muntlig bevisning” klargjorde hovrätten att det för trovärdigheten av de uppgifter som har lämnats i målet saknar betydelse vilken social grupp och familj uppgiftslämnaren har:

”Till exempel är det uteslutet att tillmäta en viss utsaga större eller mindre betydelse på grund av att personen som lämnat den tillhör en viss samhällsgrupp eller släkt.”

Vid bedömningen av skuldfrågan ansåg hovrätten att målsägandens berättelse framstod som trovärdig. Den hade varit klar, lång, detaljrik och nyanserad samt framstod som självupplevd.

ADVOKATSAMFUNDETS EGEN ”SHARIA-DOM”

Som ombud för en målsägande i ett brottmål, Hovrätten för Övre Norrlands mål B 601-16, kom jag 2018-02-19 att anmäla den tilltalades försvarsadvokat till Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Advokaten hade 2017-01-11 förelagts att inkomma med bevisuppgift i målet. Hovrätten kom därefter att uppmana honom att inkomma med uppgiften ytterligare fyra gånger mellan 2017-01-19 till 2017-02-17.

Trots detta hade advokaten 2018-02-19, det vill säga mer än 1 år och 1 månad efter hovrättens föreläggande, ändå inte kommit att besvara föreläggandet och inte skulle komma att göra det. Huvudförhandlingen i målet avslutades nämligen samma dag.

Av Disciplinnämndens avgöranden i till exempel 38/1997, 108/2002, 46/2005 och 14/2006 framgår det att sådana förelägganden ”skall” efterkommas. Trots det ansåg Disciplinnämnden att anmälan inte skulle föranleda någon åtgärd (se beslut 2018-09-20 i D-2018/0386, bilaga 42). Skälet för detta var att advokaten hade ”tillbakavisat anmärkningarna och redogjort för sitt handlande samt omständigheterna i målet”.

I sitt yttrande 2018-03-05 anförde advokaten endast att hovrätten den 29 september 2017 hade kommit att avvisa mig som ombud i målet med motiveringen att jag agerat oskickligt och fördröjt målets handläggning på ett inte obetydligt sätt.”

Det innebär alltså att advokaten undgick disciplinpåföljd eftersom anmälarens ombud, det vill säga jag, påstods ha agerat klandervärt. Detta var givetvis inte sant, vilket jag också motbevisade i Högsta domstolens mål Ö 80-18 (se aktbilaga 1). Men vilken roll hade det egentligen spelat för Disciplinnämndens bedömning i ärendet, om det hade varit sant?

Rimligen ingen alls. Det fanns ju objektiv bevisning för att advokaten hade brutit mot en absolut regel genom att inte besvara hovrättens föreläggande om att inkomma med bevisuppgift.

En möjlig slutsats är därför att Disciplinnämnden ansåg att varken jag eller anmälaren, en kvinnlig målsägande, hade tillräckligt hög social eller rättslig status för att advokaten skulle kunna kritiseras (jfr ”bra familj”).

Denna slutsats, att anmälarens sociala eller rättsliga status har en avgörande betydelse för Disciplinnämndens prövning, får ett visst stöd av att advokaten senare samma år komma att tilldelas en varning i ett annat disciplinärende (se beslut 2018-12-13 i D-2018/1523, bilaga 201).

Advokaten hade då anmälts av Advokatsamfundets styrelse för att han, utan giltigt skäl, hade uteblivit från en huvudförhandling i ett brottmål och detta trots att han tidigare hade fått flera tidigare varningar för samma förseelse.

Disciplinnämndens beslut att inte lämna någon kritik mot advokaten i beslutet 2018-09-20, trots att det fanns objektiv bevisning för att han hade brutit mot en absolut regel, berodde i bästa fall att anmälaren ansågs ha en lägre social eller rättslig status än honom. I värsta fall var det ett medvetet åsidosättande av en rättslig regel.

Det bör här nämnas att Disciplinnämnden själva ser allvarligt på fall där advokater inte efterkommer Advokatsamfundets förelägganden. Detta framgår nämligen av det i media uppmärksammade disciplinärendet 18/0405 mot advokaten Elisabeth Massi Fritz.

Nämnden ansåg där att advokat Elisabeth Massi Fritz allvarligt hade åsidosatt god advokatsed gällde innehållet i de biträdande juristernas anställningsavtal, men även för att hon under handläggningen inte hade efterkommit Advokatsamfundets förelägganden (se ”Disciplinnämndens verksamhet 2018”, s. 11-12).

Advokat Elisabeth Massi Fritz tilldelades därför 2018-08-27 en varning som förenades med den högsta straffavgiften på 50 000 kronor. Fyra ledamöter samt den dåvarande generalsekreteraren, Anne Ramberg, var dock skiljaktiga och ansåg istället att hon skulle uteslutas ur Advokatsamfundet.

DEBATTEN OM DAGENS NÄMNDEMANNASYSTEM 

I en analys av Solna tingsrätts dom skrev Rickard Wessman, tidigare politiskt sakkunnig på Justitiedepartementet för M, att Advokatsamfundets och Anne Rambergs kritik mot nämndemannasystemet var ”lika skadlig som falsk”, eftersom att den gav ”en bild av en permanent rättsröta i domstolarna” (”Efter Solnadomen: Nämnden och eliten”, Kvartal 2018-03-14):

”Andelen nämndemannadomar ligger runt 1 procent, och av dessa står sig en tredjedel i hovrätten, enligt en undersökning. […] Att nämndemännen skulle vara ett hot mot rättssäkerheten går inte att belägga.”

Med andra ord tycks samtliga ”felaktiga” domar i första instans, där nämndemännens röst har kommit att avgöra utgången, att ändras vid prövningen i andra instans, där juristdomarna är i majoritet och därför kontrollerar utgången i 100 % målen.

Rickard Wessmans slutsats var att domstolar helt utan lekmannadomare riskerar att ”undergräva tilltron till rättsstaten”. Anledningen till detta var enligt honom att nämnden blir ett oberoende ”kontrollorgan som säkerställer att utdömandet av straff inte blir en intern process för yrkesjurister med intressegemenskap”, det vill säga den rättsstat som Advokatsamfundet och Anne Ramberg förespråkar.

Att Sverige systematiskt kränker Europakonventionens rätt till en rättvis rättegång i artikel 6.1 har jag redan visat tidigare. Enbart i Högsta domstolen kan det mer än 800 mål per år som nekas prövningstillstånd, trots att det kan finns skäl för att pröva överklagandena (”Därför uppfyller den svenska orättsstaten inte villkoren för rättsstaten” (Orattsstaten.se 2019-10-15).

Norge har nämligen sedan 2004 ett oberoende resningsinstitut. Detta inrättades för att just garantera enskilda rätten till en rättvis rättegång. Den norska resningskommisionen har sedan starten kommit att bevilja resning i 15 % av fallen. 2019 inkom det 6 787 överklaganden till Högsta domstolen. Antalet beviljade prövningstillstånd var dock endast 128. Med samma siffror som i Norge borde det ha varit 1 018.


SLUTSATSER OM ADVOKATSAMFUNDETS SHARIA-DOM

I Advokatsamfundets egen sharia-dom, det beslut i disciplinärende som jag redogjort för ovan (se beslut 2018-09-20 i D-2018/0386, bilaga 42), deltog advokaterna Biörn Riese och Anna Steén samt den tidigare migrationsministern Barbro Holmberg (S), som representant för det offentliga.

Av de tre ledamöter som deltog i beslutet finns inte längre statens representant kvar i Disciplinnämnden. De andra två ledamöterna, advokaterna Biörn Riese och Anna Steén, finns däremot fortfarande kvar i Disciplinnämnden. De borde, i ljuset av Solna domen och dess hantering av de två nämndemännen från C, varken kunna sitta kvar i nämnden eller få fortsätta praktisera som advokater.

Partiledaren Ebba Busch (KD) gjorde då klart att ”vissa värderingar får inte vara valbara i Sverige” och att för att vårt samhälle ska ”hålla ihop så måste vi tala samma etiska språk” (Twitter 2018-03-05). Och enligt Anne Ramberg hör domar som Solna tingsrätts sharia-dom ”inte hemma i svensk rätt”. Det gör i så fall inte heller Advokatsamfundets egen sharia-dom.

Av de elva ledamöterna i Advokatsamfundets disciplinnämnd är tre av dem offentliga representanter, utsedda av regeringen. De andra åtta är advokater. Med anledning av Advokatsamfundets egen ”sharia-dom” tycks det därför som att de tre offentliga representanterna utgör en kontrollpost för staten.

Syftet med denna post torde då vara att säkerställa att rättsreglerna följs i ärenden där besluten inte utmanar det rättssystem som staten vill upprätthålla och åsidosätts i ärenden som utmanar detta.

Även Justitiekanslern, ”statens jurist”, utövar dock tillsyn över advokatväsendet. Detta troligen för att staten ska kunna vara helt säker på att Advokatsamfundets disciplinnämnd inte fattar ”fel” beslut i principiellt viktiga frågor.

JK tar nämligen del av alla beslut i disciplinnämnden och har möjlighet att överklaga besluten inom fyra veckor. Att enskilda inte har möjlighet att begära omprövning av nämndens beslut kan därför innebära ett åsidosättande av Europakonventionens rätt till en rättegång. Denna garanterar nämligen enskilda en rätt till en prövning i två instanser.

Men utan att gå in på frågan om Europakonventionens krav på domstolsprövning är tillämplig på disciplinärenden, så kan jag bara konstatera att det givetvis även borde finnas en möjlighet för enskilda att få beslut i Advokatsamfundets disciplinnämnd omprövade.

I varje fall om Sverige ska göra anspråk på att vara en rättsstat och inte en stat där advokater ägnar sig åt att skydda staten mot medborgarna och vice versa.

Johan Svensson

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!