Psykiatrireformen på 1990-talet ökar den psykiska ohälsan i samhället

Psykiatrireformen på 1990-talet ökar den psykiska ohälsan i samhället

För människor med psykisk ohälsa saknas plats. Människor som inte passar in i skolboksexemplen på behandling och läkning. Människor som är för trasiga och sjuka för att klara öppenvård. Människor som fått nya trauman och beroenden av vår vård och sjukvård. Människor som försöker leva men inte vet hur man gör det utan stöd och tillsyn. Människor som vet att de kommer ta sina liv utan tillsyn och vård och bevakning dygnet runt. Människor som vet hur man dör men som glömt hur man gör för att leva.

Annons

År 1995 genomfördes den stora psykiatrireformen i Sverige. Stora psykiska institutioner som Långbro och Beckomberga  stängdes ner.Människor som bott där, kanske hela sina liv, skulle ut i det fria och klara sig med öppenvårdskontakt.

År 1967 var ca 35. 000 inskrivna patienter på psykiska institutioner.

År 2014 fanns enligt SKL 4.425 slutenvårdsplatser i bruk för inneliggande, sluten psykiatrisk vård.

Mår människor bättre nu år 2020 alltså? Knappast. Faktiskt tvärtom. Nu 25 år senare, sen den nya psykiatrireformen genomfördes, står psykiatrin i Sverige på ruinens brant.

Människor med flerdiagnoser bor på psykiatriska akutslutenvårdsavdelningar och rättspsykiatriska kliniker landet runt. Unga människor blir under flera år liggande på vårdavdelningar som är akutavdelningar för psykisk problematik.

Psykiatrireformen är den mest ogenomtänkta, humana reformen inom svensk sjukvård. Det fanns en tanke och genomförandeplan men inget konsekvenstänk. Som att skicka hem folk med diabetes. Du får fixa din sjukdom själv! Good luck!

Är lösningen för att bli av med problemet att människor tar sina liv, hamnar i missbruk och beroende – ofta utan hem? Människor i denna situation hamnar i socialtjänstens händer. Det är fel. Socialtjänsten kan inte bedöma om en människa är frisk eller sjuk.Det är inte deras profession.

Annons

Ansvaret ska inte ligga på på socialtjänsten. Det är vårdens ansvar.

Psykiatrireformen genomfördes därför att de intagna på mentalsjukhusen inte levde ett liv på en nivå som andra människor levde på.

Som patient inlåst på psykiatrisk slutenvård var/är man ofri och inte en del av samhället.I själva verket var det så att mentalsjukhusen började bli så stora och slukade så mycket folk, att det blev för dyrt.

Patientrörelsens krav på stängning av institutionerna sammanföll med landstingens ekonomiska besparingskrav och därför gick psykiatrireformen igenom.

En skatteväxling mellan landstingen och kommunerna genomfördes. Nu skulle kommunerna ta ansvar för boende, sysselsättning, boendestöd, socialpsykiatri. Det verkade som en bra idé. Tyvärr sammanföll det med en av de djupaste kriserna i Sverige – 90-talskrisen.

Det gick inte jättebra. Människor med en kronisk psykisk sjukdom är inte en högt prioriterad grupp i vanliga fall och i 90-talskrisen än mindre.

Pengarna kommunerna fick från skatteväxlingen med landstingen användes till annat. Många patienter kom ut till egna lägenheter, men om man aldrig betalat en räkning i hela sitt liv är
det svårt att veta hur man gör.

Om man inte på lång tid – eller aldrig – sysselsatt sig själv är det också svårt att veta hur man gör. Lägg till kronisk psykisk sjukdom. För en del har det gått någorlunda bra. För andra inte. De som överlevt bor i gruppbostäder eller med boendestöd i egna lägenheter.

Man kan dock inte klandra psykiatrireformen – ingen kan se in i framtiden. Nu ser vi ändå resultatet.

Säg åt en lam att gå. Säg åt en dyslektiker att läsa. Eller en färgblind att se färger…

Behöver jag säga mer?

Människor med psykisk kronisk sjukdom har ingen önskan att leva som ”alla” andra. De har fullt upp att bara överleva. Att sedan ”släppas” ut i samhället är ingen välgärning. Det är som att strö salt i såren.

Att vara annorlunda på det sättet är inget som premieras i vårt samhälle – tvärtom! Utanförskap blir mycket tydligare, vilket skapar mer ångest åt den redan plågade människa som får möta folks oförståelse och okunskap.

Jag anser att det behövs institutioner för att skydda dessa känsliga själar som inte klarar mer
påfrestningar än dem de redan har inom sig. De behöver skyddas och inte utsättas för mer yttre stimuli de inte klarar av.

Så; Öppna institutioner som Långbro och Beckomberga igen. Skydda de känsliga själarna som inte orkar eller klarar av att leva i vårt samhälle. Det är ett ett tufft, snabbt samhälle vi lever i nu och många mår dåligt.

Även vi som anser oss friska har jobbigt att hänga med. Den psykiska ohälsan kommer att öka i samma takt som vårt galopperande samhälle som snart skenar.

Vi hästmänniskor vet vad de orden betyder. Galopp är kontrollerat men sken är ännu snabbare och helt okontrollerbart.

Ninni Högnäs

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!