Skydda barnen – olämpliga föräldrar bör inte få förstöra barnens liv!

Skydda barnen – olämpliga föräldrar bör inte få förstöra barnens liv!

Ninni Högnäs är ny partner i NB Nyhetsbyrån. Hon har lång erfarenhet av socialt arbete med utsatta barn. Här ifrågasätter hon – utifrån ett verkligt fall med en liten flicka – att direkt olämpliga biologiska föräldrar ändå kan ha rätt till sina barn. Och att de sociala myndigheterna går med på det:

Annons

Nu har det nästan hänt – igen. Har fått tagit del av ännu en historia.. Det är svårt att vara lugn, saklig och objektiv. Jag har faktiskt ingen lust att vara lugn men jag ska försöka vara saklig och objektiv. Jag ska berätta en livshistoria. En kort.

Det handlar om ett barns liv i en dysfunktionell familj där socialtjänsten och polisen är en del av hela barnets liv, till och med innan hon är född.

En av livets största nitlotter. Att födas in i en kriminell familj med stora drogproblem, där våld,
misshandel och vapen är vardag. ”Lisas” biologiska mamma var blandmissbrukare långt innan hon ens var påtänkt.

Om hon ens var påtänkt..

Troligtvis var folsyra och för mycket insjöfisk inte prio ett för den blivande mamman…

Är man i ett missbruk kan man inte bara sluta p g a kemiskt beroende – kroppen behöver droger för att vara normal och överhuvudtaget fungera. Sannolikheten att ”Lisa” föddes med abstinensbesvär är stor.

Socialtjänsten hade ögonen på familjen sen tidigare och stödåtgärder sattes in. Dysfunktionaliteten eskalerade och ”Lisa” omhändertogs när hon var runt två år. Hon kom till ett jourhem med många andra omhändertagna barn. I jourhemmet bodde 6-7 barn och här hamnade ”Lisa” traumatiserad.

Annons

Vad en sån händelse gör med ett litet barn kan man bara gissa…

Oavsett om barnets mamma är den minst lämpliga man kan tänka sig så har barnet ett band till henne. Det är i mammas mage hon legat och av mamma hon blivit omhändertagen. Kanske inte på det bästa sätt men barnet vet inget annat. Det normaliseras för barnet och det finns anknytning oavsett.

Dessutom är barn lojala mot sin mamma och pappa i de allra flesta fall. Även om barnet omhändertas av socialtjänsten har föräldrarna rätt att träffa sina barn. De är fortfarande vårdnadshavare, konstigt nog.

Naturligtvis får de inte träffas hur som helst, oftast sker det på socialkontoret och mötet är
övervakat av fler personer som arbetar runt barnet.

”Lisa” som nu är drygt tre år är inget undantag och får träffa sina föräldrar på samma sätt. Men på socialkontoret övervakat av fler socialsekreterare kidnappas hon av sina föräldrar. Nu följer ett halvår på flykt från polisen, socialtjänsten och lagen. Hon göms på en vind i en stuga på landet.

Föräldrarna är ständigt påverkade och i den lilla stugan råder kaos. ”Lisa” får bevittna slagsmål och misshandel mellan sin ”tryggheter”, sina föräldrar.

När polisen äntligen får tips om att familjen setts i staden agerar de snabbt och en insatsstyrka
gör ett snabbt, kraftfullt ingripande. Inga bättre valmöjligheter finns.

Insatsstyrkan griper familjen och ”Lisa” rycks med våld från sin mamma som gör kraftigt
motstånd. Polisen övermannar mamman och ”Lisa” tas till en av piketbussarna, där man försöker lugna och hjälpa den lilla i hennes chockade tillstånd.

De gör ett ganska bra jobb för ”Lisa” kommer mest ihåg att hon fick en nalle.

”Lisa” är i mycket dåligt skick efter ett halvår utan ordentlig mat och trygghet, hon har även
skador av misshandel. ”Lisa” förs tillbaka till samma jourhem som tidigare. Nu ännu mer traumatiserad.

Det är ingens fel att det blir så här, det är en kedjereaktion som går längre bak i tiden än till ”Lisas” mamma. Hon är också ett offer och har troligtvis upplevt mycket tråkiga händelser i sitt liv. Det sociala arvet ser ut så här. Det är ett arv som är mycket svårt att förändra eller värja sig emot.

I ”Lisas” huvud lagras alla händelser och formar hennes tankar och handlingar. Att inte förstå sin situation och varför all trygghet försvunnit sätter djupa spår. Hon kommer att ha flashbacks och mardrömmar för resten av sitt liv. Jag vet det. Jag har sett det med egna ögon. Flera gånger.

Att socialtjänsten måste följa lagar är inte konstigt men att det inte går att få till en lagändring när det är så uppenbart att barnets behov inte står i centrum är mycket underligt.
Barnets Behov i Centrum fallerar. Det krockar med föräldrarnas lagstadgade rättigheter.

Hela ”Lisas” uppväxt är full av lojalitetskonflikt och oro. Det har påverkat hennes skolgång och
kamratrelationer. Skolan ställer samma krav på henne som alla andra. Hon är stökig, utåtagerande otrygg. Hon har svårt att sova och vill helst sova med familjemamman.

Familjemamman förväntas få henne att sova i egen säng i sitt rum då det kan ”verka konstigt” och opassande att inte sova i sitt eget rum, enligt socialtjänsten.

Det råder ständiga strider och krav från olika håll. Onödiga strider som skadar mer än de gör nytta. Åren går och det fortsätter i samma hjulspår.

Så händer något som ställer allt på sin spets. Mamman begär så kallad hemtagningsutredning och pratar med ”Lisa” om att nu ska hon flytta hem. Det är hennes fullständiga rättighet att begära detta.

Det som händer i ”Lisa” nu gör henne oregerlig. Hon skriker och bråkar. Svär och försöker rymma hemifrån. Styr och ställer och mår mycket dåligt av sina känslor och tankar. Det blir hennes sätt att reagera. Hon vet inte hur hon ska hantera sig själv och ord finns inte för
henne att använda.

Ingen information delges under utredningen och lämnar alla i ett slags limbo.

Så inkommer information från en modig privatperson, starka bevis för att ”Lisas” biologiska föräldrar är olämpliga.

Tack gode Gud för det.

”Lisa” får ta del av denna information och hon behöver plötsligt inga ord för nu ser alla hur det
verkligen är. En lättnad och samtidigt en stor sorg. Hon har varit lojal, hon har inte avslöjat
familjehemligheten.

Man undrar hur en hemtagningsutredning ens kom i fråga. Var det en hårsmån från katastrof? Varför överväger man ens att skicka ett barn hem till oförmögna föräldrar?

Ska detta stackars barn aldrig få pusta ut i trygghet och bara vara barn? Med barnbekymmer?
Hur noggrann är socialtjänstens insyn egentligen? Hur mycket rättigheter ska oförmögna föräldrar få ha?

Är det rimligt att socialtjänsten ska lägga stora resurser på att bemöta föräldrar istället för
att sätta barns behov i centrum – ”BBIC”?

Det här är frågor som absolut måste diskuteras. För så här kan det gå till. Såhär dåligt kan barn
må. Det här är vad de utsätts för.

Ge barnen en chans till bättre mående genom begränsningar med opassande föräldrar. Här finns även en chans att bryta det sociala arvet. Och en chans att rädda en liten unge.

Ninni Högnäs

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!