It ain’t over until the fat lady sings…

It ain’t over until the fat lady sings…

Jaha, blir inte klimatkrisen värre än så här, kan man stå ut med den. En solig, ljummen novembermorgon. Och även i Washington DC lär det vara ”indiansommar” eller snarare ”ursprungsbefolkningssommar”. Så Joe Biden kan vakna upp till vackert väder idag. Det lär han behöva.

Annons

Tänkte inte orda mycket mer om presidentvalet. Det lär ju bli så, att Biden utses. Om man vågar sig på en inte alltför kvalificerad gissning. Kineserna verkade också glada, rapporteras det från Peking, och Trump är förstås arg.

De senaste presidenterna är ju för övrigt en speciell samling…

Först Obama, en sympatisk kille som inte uträttade ett smack men fick fredspriset utan att ha inlett en enda fredsprocess.

Avlöst av en osympatisk kille som har fått massor ur händerna och inlett en fredsprocess i Mellanöstern utan tillstymmelse till chans att få fredspriset.

Biden verkar också trevlig – och litet halvdement. Återstår väl att se vad han lyckas åstadkomma. Han har tuffa år framför sig.

Och sista ordet är heller knappast sagt i den process som nu tycks vara förestående. Att folk utropar sig till segrare innan det är helt klart har förekommit förr i historien. Men: ”It ain’t over until the fat lady sings”, som någon konstaterade.

Ett ganska märkligt uttryck, som lär komma från 1800-talets operascener. Richard Wagner hade en fäbless för långa operor – hans ”Mästersångarna” är världens längsta – drygt fem timmar. Wagners episka ”Ringen” har en slutaria på runt 20 minuter som sjungs av hjältinnan ”Brynhilde”.

Annons

Denna roll sjöngs – och sjungs – ofta av voluminösa kvinnor. Svenska Birgit Nilsson var en. Hon finns för övrigt att beskåda på en svensk ”femhundring”. Något som retade gallfeber på en avundsjuk Malena Ernman för några år sedan.

Och ”Ringen” är inte slut förrän ”Brynhilde” har sjungit färdigt. Så är det med den saken.

Slutsjunget var det emellertid för 80-talet svenska herremän och deras handgångne för 500 år sedan. I helgen har man även vid svenska Hovet noterat minnesdagarna av Stockholms blodbad – 7-9 november 1520. Dagar då blodet flöt i strömmar längs gränderna från Stortorget i Stockholm. Enligt historieberättarna.

Kung Carl XVI Gustafs barnbarn fick sig till livs historien om Kristina Gyllenstierna, som står staty på borggården. Hon försvarade Tre Kronor mot danske Kristian II, som hade slagit ut hennes man, riksföreståndaren Sten Sture d y. Läs gärna mer om detta.

På papperet handlade det om att Sten Sture hade förbrutit sig mot katolska kyrkan genom att konfiskera ärkebiskopen Gustav Trolles gods Almarestäket. I verkligheten var detta bara ett välkommet svepskäl för danske kung Kristian att döma Sten Sture (postumt) och hans anhängare som kättare. De avrättades.

Något år senare slogs Kristian i sin tur ut av den unge Gustav Eriksson Vasa, vars far Erik Johansson också mist huvudet i november 1520. Resten är rätt välkänd svensk historia. Och Kristians farbror Fredrik lät snart fängsla brorsonen och tog själv makten.

Maktens män och kvinnor hittar alltid sina vägar att nå toppen. Och en sak kan man i alla fall säga säkert: Den som väl har kommit dit, har alltid skit under naglarna. I Köpenhamn, i Stockholm, i Washington DC…

Christopher Jarnvall

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!