”Vägen till det socialistiska paradiset – genom de borgerliga institutionerna”

”Vägen till det socialistiska paradiset – genom de borgerliga institutionerna”

”Vägen till det socialistiska paradiset skulle inte längre gå genom ett direkt övertagande av fabriker och parlament, utan genom en stegvis revolution inifrån det borgerliga samhällets egna institutioner.” Det skriver docenten i idéhistoria Johan Sundeen i ett inlägg, även publicerat i Världen Idag.

Annons

”Ännu femtio år efteråt cirkulerar myten: 1968 var alla kommunister. Så förhöll det sig givetvis inte. När det offentliga Sverige framstod som rödast fick vi den så kallade jämviktsriksdagen (1973), och de borgerliga partierna var för första gången i mannaminne lika stora som de socialistiska.

Under 1960- och 1970-talen översteg stödet för det största marxistiska partiet – Vänsterpartiet kommunisterna – aldrig sex procent av väljaropinionen. Bakom den så kallade bokstavsvänstern (en rad sekter med maoistisk och leninistisk profil) slöt blott några tiotusental väljare upp.

Likväl har dessa procentuellt sett marginella grupper utövat ett omätbart inflytande över svenskt samhällsliv. I den historiska forskningen talar man omväxlande om arvet efter 1968, respektive det långa 1968.

Det blev ingen väpnad revolution, men likväl ett i grunden förändrat samhälle, som resultat av studentrevolten. Svaret på hur detta gick till stavas den långa marschen genom institutionerna.

Det röda decenniets (1965–1975) vänster tvingades komma till insikt om att proletariatet i de västerländska utsugarstaterna inte var villigt att gripa till gevär.

Den enda europeiska nationen i vilken de röda fanorna vajade segerrikt efter en revolution var jordbrukarlandet Ryssland – en underutvecklad feodalstat i vilket en dylik omvälvning inte alls skulle ha varit att vänta enligt de marxistiska profetiorna från 1800-talets mitt.

Dessa 1900-talets smärtsamma lärdomar ledde till flera grundliga revisioner av den marxistiska läran. Den klassiska tesen om arbetarklassens usla villkor byttes, förenklat uttryckt, till en ny problemformulering enligt vilken proletariatet hade det för bra (!). Färg-tv, pengar på banken och resor till Mallorca, det var några av de mutor med vars hjälp den arbetande klassen hölls på plats.

Annons

Medan den klassiska marxismen sett ägandet av produktionsmedlen (industrin, banker, och så vidare) som den verkliga maktfaktorn i samhället, kom den nya vänsterradikala generationen att fästa större vikt vid makten över tanken.

Vägen till det socialistiska paradiset skulle inte längre gå genom ett direkt övertagande av fabriker och parlament, utan genom en stegvis revolution inifrån det borgerliga samhällets egna institutioner.

Ett centralt begrepp i sammanhanget var föreställningen om hegemoni. Det kapitalistiska systemet bestod, enligt dylika tolkningar, på grund av att socialismens fiender behärskade de institutioner som präglade människors tänkande – skolor, massmedier, kyrkor, domstolar, myndigheter, och så vidare.

Den italienske marxisten Antonio Gramsci pekade på betydelsen av att kontrollera människo- och samhällssynen.

Det var alltså mot dessa maktbaser som 68:orna satte in stöten. Med stor framgång drog de genom universitetsvärlden samt intog massmediernas redaktioner och delar av kristenhetens bastioner. Skjutjärnsjournalisten Janne Josefsson lär ha sagt att ett riktigare namn på journalisthögskolan vore ”kommunisthögskolan”.

Vid många svenska humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner står i dag marxisminspirerade synsätt som postmodernism och postkolonialism starka.

En under femtiotalet år i kyrkbänkarna insomnad, plötsligt uppvaknad, medlem av den tidigare statskyrkan skulle antagligen inte alls känna igen sig i det samfund som varit i händerna på bland andra KG Hammar och Antje Jackelén.

Indelningen av människor i starka och svaga, förtryckare och hunsade har bestått, även om rollbesättningen har ändrats. ”Nu ersattes kampen för arbetarklassens intressen med krav på sexuella och etniska minoriteters rätt till egen identitet, arbetarklassens frigörelse blev till de homosexuellas frigörelse, kvinnans frigörelse och invandrarnas frigörelse”, skriver Lennart Berntson och Svante Nordin i sin bok Efter revolutionen.

Ett oerhört spännande forskningsuppdrag vore att studera hur borgerligheten, särskilt de delar som en gång kallade sig konservativa, under denna process förlorade sin själ.

För några år sedan gjorde partisekreterare Per Schlingmann anspråk på att moderaterna var de sanna 68:orna; de ville bryta ner mer än andra, de kämpade mest hängivet för människans frigörelse. Förenklat uttryck vann de borgerliga partierna slaget om det ekonomiska systemet men förlorade kulturkampen på walk over.”

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!