”Tolerans och apati är döende civilisationers sista dygder”

”Tolerans och apati är döende civilisationers sista dygder”

Rolf Söderlind – journalist sedan 1970 och numera också författare – är senast aktuell med bl a boken ”De nya utvandrarna”, som har en starkt samhällskritisk prägel. Han har tidigare arbetat bland annat på Expressen, Associated Press, United Press International och Reuters och bor utomlands sedan 1988. Han har uttryckt sin förvåning över polariseringen i Sverige och debatten kring migrationen. 

Annons

Du har bott i utlandet i drygt 30 år – hur länge har du verkat utomlands?

-I stort sett sedan 1980 då jag började rapportera från Polen i Gdansk om de fria fackföreningarna Solidaritets födelse för nyhetsbyrån AP. Jag blev så kallad brandman för Polen och flög dit så fort det behövdes förstärkning vid kriser mellan Lech Walesa och den polska kommunistregimen.

-Senare blev jag nordisk byråchef för nyhetsbyrån UPI och utvandrade 1988 till Västtyskland där jag började arbeta för nyhetsbyrån Reuters. Apropå brandman hade jag alltid en resväska packad i de länder där jag bott eftersom jag aldrig visste var jag skulle hamna på kvällen.

De senaste 40 åren har ditt huvudsakliga språk varit engelska och du har skrivit med världen som arbetsfält för internationell press. Hur har det påverkat din bild av Sverige?

-Om du rapporterar från till exempel Berlinmurens fall eller kriget i Kosovo så försvinner Sverige i backspegeln som ett konstigt egensinnigt land i norra Europa med egna lagar och vanor som skiljer sig från resten av Europa.

Och hur har det påverkat bilden av världen och det som sker?

-När du bor i Sverige går du ofta på myten om den svenska modellen, det perfekta samhället, den humanistiska stormakten. Men många svenskar märker när de flyttar utomlands att Sverige är ett tämligen mediokert land. Sjukvården är bättre i länder som Frankrike och England, till exempel.

Annons

Har svenska journalister svårt att förstå omvärlden?

-Ja, det tror jag faktiskt. De ser i regel världen genom något slags vänsterfilter och speglar sin förvridna världsbild till sin ofta intet ont anande läsekrets.  Här vill jag hänvisa till min roman ”De Nya Utvandrarna” där jag citerar Fleet Street journalisten Roland Huntford som jobbade i Sverige på 60-talet. Han skrev en bok kallad ”The New Totalitarians”. Han ansåg redan på den tiden att Sveriges medier skiljde sig från övriga västvärlden genom att forma politiskt korrekta opinioner istället för att informera medborgarna om verkligheten.

-I normala demokratier granskar pressen regeringen å medborgarnas vägnar. I Sverige håller pressen koll på medborgarna för statens räkning.  Jag är för övrigt brittiskt konservativ med liberala stänk, läser mest The Times och The Guardian för balans.”

Du har berättat i din memoarbok ”Dagar jag aldrig glömmer”, att det var du som var först med nyheten om den polska fackföreningen ”Solidaritets” födelse och fackföreningsledaren Lech Walesas långa väg till presidentposten…Hur gick det till?

-Jag jobbade för AP och flög in för att förstärka den internationella redaktionen vid denna världshändelse 30 augusti 1980. Dagen därpå anlände jag med en rysk propellermaskin typ Antonov till Gdansk och tog en taxi till Leninvarvet där Lech Walesa precis hade inlett överläggningar med en förhandlare från kommunistregimen. Problemet var att mötet ägde rum bakom låsta dörrar på varvet och jag kom för sent. Alla andra internationella journalister var där inne, men de kunde å andra sidan inte komma ut förrän mötet var över.

-Jag gick in på ett kontor där en ung polska med goda kunskaper i engelska verkade som AP:s tolk på varvet. Högtalare förmedlade vad som skedde vid förhandlingarna och där satt jag med en tolk, en telefon och min reseskrivmaskin. Flickan översatte för mig och jag ringde upp Warszawa och dikterade en bulletin om att strejkerna var slut och Walesa hade mandat att bilda de första fria fackföreningarna i Sovjetblocket.

-Detta var en världsnyhet. Min bulletin gick ut över jordklotet en halvtimme innan konkurrenterna fick ut sina stories. En halvtimme är en evighet i en bransch där allt räknas i sekunder. Och allt för att jag kom försent. Men det gäller att utnyttja turen i oturen.

Du var även på plats i Berlin när muren föll 1989…

-Ja, det lustiga är att Solidaritet i Gdansk skapade de första sprickorna i Berlinmuren så det var en logisk uppföljare för en journalist som mig.

Du har också berättat, att du redan 1977 – när du jobbade på Expressen – såg tendensen att utrikes födda oftare utreddes för brott än inrikes födda, men att du inte fick skriva om detta på Expressen…

-Redaktionsledningen förbjöd mig att skriva ett socialreportage om denna trend. Risken sades vara att jag kanske kunde uppmuntra främlingsfientlighet. Sedan 1977 har jag aldrig arbetat för någon svensk tidning.

Du har berättat, att du är bekymrad för det som sker i Sverige vad det gäller migrationen. Det gjorde du redan vid den översvallande migrationsvågen 2015…

-Ja, jag började intressera mig för Sverige igen året innan, 2014, och det var självklart för folk som hade ögon att se med att landets flyktingpolitik var på väg åt helvete, styrd av tokvänstern.

Redan det året – 2015 – skällde du ut svenska journalister i GP, som kallade vuxna män ”ensamkommande flyktingbarn”. Du hade rätt – men var det någon som lyssnade?

-Ingen lyssnade av dem som borde ha gjort det. Jag blev stämplad som rasist, men det var jag inte ensam om. För övrigt påminner den svenska självgodheten mig om Aristoteles ord en gång: ”Tolerans och apati är döende kulturers sista dygder.”

Vad säger du om svensk media idag – och vilken funktion kan alternativmedia fylla?

-Svensk media idag har börjat ta problemen med den ansvarslösa invandringen på allvar, men alternativmedia behövs fortfarande som komplement. Ofta går de alternativa nyhetskällorna överstyr och förmedlar hårdvinklad högerpropaganda på nätet, men de fyller en nisch.

-De tjänar samma syfte som Samizdat gjorde under Kalla Kriget. Samizdat var primitiva nyhetsbrev, stenciler, som spreds i smyg i Sovjetblocket bland folk som ville veta vad som egentligen pågick i samhället. Vi har en snarlik situation i Sverige idag, och alternativmedia vinner alltmer terräng.

Förra året gavs din bok ”De nya utvandrarna” ut. Den handlar om svenskar som ger upp och flyttar ut från Sverige. Varför skrev du den?

-Ja, jag försökte sätta mig i samma situation som en svensk som återvänder hem efter många år och inte finner sig till rätta.

Är den självupplevd – eller i alla fall inspirerad av sådant du upplevt?

-Självupplevd från när jag började engagera mig i Sverige igen 2014.

Någon har kallat boken ”främlingsfientlig”, men egentligen tar du väl bara upp problem som drabbat både svenskar och invandrare?

-Vänsterliberaler stämplar som bekant alla som främlingsfientliga som inte tycker som de. Ingenting att fästa sig vid.

Christopher Jarnvall

 

Hela intervjun kan du lyssna på här:

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!