Vad var det vi förlorade med mobiltelefonerna?

Vad var det vi förlorade med mobiltelefonerna?

Josefine Allenberg, tidigare baserad i Berlin, skriver numera krönikor för NB Nyhetsbyrån från Mälardalen. Här om ”smarta” telefoner och deras inverkan på hur vi umgås och lär känna varandra. Är det något som går förlorat, kanske? 

Annons

”Hjärtat bultar. Snälla, snälla gör så att Anna svarar. De mardrömslånga sekunderna innan luren lyfts. Det låter nästan som inledningen på ett kriminaldrama, det är inte långt ifrån. Det är våndan som många barn delade med mig på den tiden då det oftast bara fanns en telefon i hushållet och den satt fast i väggen. Å ena sidan våndan inför vem som skulle svara. Å andra sidan den kontakt och kännedom vi hade om varandra tack vare detta.

För det går inte att komma ifrån känslan att trots intåget av de smarta telefonernas möjligheter så saknar jag att ringa hem till någon – inte till personen – och likt ett lotteri inte veta vem som svarar. Möjligheten att prata med alla i hushållet, oavsett om det var en mormor eller kompisens snygga storebror.

Alla mikrosamtal som uppstod per automatik. Alla relationer som byggdes upp och känslan av tillhörighet, att någon undrade hur jag hade det, omsorgen om grannar och bekanta. Baksidan av myntet var givetvis skvaller, men skvallret har inte direkt minskat med intåget av smarta telefoner och sociala medier, snarare breddats och anonymiserats. Idag är det knappt någon som svarar om det är dolt eller okänt nummer.

Idag har de flesta en mobiltelefon vilket gör att du ringer direkt till den du ska prata med. Inget konstigt med det, egentligen. Du skippar mellanhänder och kommer så att säga direkt till pudelns kärna oavsett om det gäller en fråga eller att bara prata lite. Men jag undrar vad vi tappar i form av allt från kontakt och kännedom till säkerhet.

Pratar du i telefon med någon annan i hushållet än kompisen? När barnen ringer varandra – har du någonsin pratat med barnens kompisar? Med deras föräldrar? Vem umgås ditt barn med och vad gör de när de inte är hemma?

Jag vet inte hur många gånger mina föräldrar ringde för att kalla hem mig till middag eller kvällsmat. Ofta kunde de samtalen ta alltifrån 3 till 30 minuter innan föräldrarna pratat klart. Mina föräldrar hade koll på mina kompisar och deras föräldrar och jag är övertygad om att det var ömsesidigt.

Nu var jag i och för sig barn på den tiden då man hade en så kallad ”Larm-lista” i klassen. Vi talar innan IT-eran med alla lärplattformer som det idag ska kommuniceras via, när de fungerar. Kärt barn har många namn, men för er som inte är bekanta med detta så innebar larmlistan att man ringde varandra i bokstavsordning efter klasslistan.

Annons

När jag ringer föräldern till mitt barns kompis händer det att denne blir förvånad att jag ringer dem istället för direkt till barnet. Den reaktionen måste jag säga förvånar mig minst lika mycket, om inte mer. I min värld så är det vi föräldrar som kommer överens om hur länge barnen skall träffas för att leka, med eller utan lunch o s v. Dessutom får jag möjlighet att prata med föräldern, kolla att allt är ok och att mitt barn sköter sig.

Ytterligare en vinst med att jag som barn tvingades prata med den som svarade är att jag har lätt för att ta kontakt med människor idag. Även om samtalen idag är mer inriktade på dagens begivenheter och mindre på treskiftesbruk så hittar jag alltid beröringspunkter och kan alltid ställa någon fråga i ämnet.

Förhoppningsvis pratar de flesta med sina barn hemma. Förhoppningsvis har vi fortfarande någon gemensam måltid per dag vid köksbordet då telefonerna får vila medan vi samtalar om dagens väl och ve. Förhoppningsvis inser de flesta värdet att ha kontakt med kompisars vårdnadshavare för att få kunskap. Tillit är bra, kontroll är bättre.”

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!