Tvåhundra år efter Napoleons död på Sankta Helena

Tvåhundra år efter Napoleons död på Sankta Helena

I dagarna – den 5 maj – var det 200 år sedan den franska kejsaren Napoleon I avled på ön S:ta Helena i Sydatlanten. Krigsfånge hos engelsmännen sedan nästan sex år. Han avled av magcancer, en del talar dock om att han förgiftades. Hur som helst slutade han sina dagar på en otillgänglig ö, drygt en kvadratmil stor.

Annons

Napoleon gjorde en klassresa utan dess like. Han föddes visserligen som adelsman, men under enkla förhållanden, på Korsika 1769. Under det gamla franska kungadömen – L’ancien regime – tilläts endast adelsmän bli officerare. Napoleon klarade alltså den tröskeln och han började sin karriär i den kungliga franska armén och var ung artilleriofficer när revolutionen bröt ut.

Resten är historia. Revolutionen gav Napoleon stora möjligheter – även om han avskydde det pöbelvälde som tilläts härja fritt. Den unge korsikanske officeren steg snabbt i graderna och när Österrike och Preussen förklarade Frankrike kring 1792 var Napoleon en av dem som samlades under fanorna. Redan året därpå blev han brigadgeneral.

Så småningom började den segerrike fältherren också intressera sig för politiken och genomförde 1799 en statskupp, varefter han lät kröna sig till kejsare 1804. Nu fortsatte hans segertåg genom Europa och snart var det bara Storbritannien och Sverige som höll ut mot den franska armén.

Nedgången för Napoleon – liksom hundra år tidigare för Karl XII och ett drygt sekel senare för Hitler – började med ett ryskt fälttåg. På höjden av sin makt beslöt han 1812 att slå ut sin allierade – men knappast pålitlige – tsar Alexander I. Det var dock inte den ryska armén som tillslut besegrade Napoleon, utan vintern. Även där ser vi paralleller med svenskarnas och senare tyskarnas nederlag.

Napoleon besegrades tillslut i det avgörande slaget vid Leipzig hösten 1813, där den nye svenske kronprinsen – en av Napoleons tidigare marskalkar – Karl Johan Bernadotte var en av segerherrarna. Den franske kejsaren avsattes och placerades på ön Elba i Medelhavet. Men efter knappt ett år gav hans sig av och landsteg i Frankrike med drygt tusentalet trogna soldater.

Den franske exkejsarens marsch genom landet fick de – numera – kungliga trupperna att byta sida och ansluta sig till sin gamle härförare. Den återinstallerade franske kungen flydde och Napoleon drog på ett par månader ihop en stor armé – men blev åter besegrad. Denna gång av preussarna och britterna vid Waterloo i juni 1815.

Napoleon abdikerade igen och nu blev det exil för gott. Den 14 oktober 1815 anlände han på ett brittiskt fartyg till Sankta Helena. Öns befolkning utgjorde omkring 2.000 invånare – lägg därtill 2.700 brittiska soldater – och den tillhörde egentligen brittiska Ostindiska kompaniet, men lånades av Storbritannien.

Annons

Herrgården Longwood rustades upp inför den franska exkejsarens ankomst och här fick han sitt sista residens tillsammans med en handfull trogna, som följde med. Klimatet var dock bistert och rätt ohälsosamt på ön – och tillvaron lär ha varit mördande tråkig. Napoleon behövde dock inte sitta av sitt livstidsstraff särskilt länge – han dog alltså redan den 5 maj 1821.

Det spekulerades förstås mycket och talades om förgiftning med arsenik. Detta var något bland andra en svensk läkare hävdade så sent som på 1960-talet. Men prover har senare visat, att det inte handlade om förgiftning utan om magcancer.

Den franske exkejsaren begravdes först på ön, men redan 1840 beslöt den dåvarande franske kungen Ludvig Filip att kvarlevorna skulle tas hem. Där ligger Napoleon numera i sin sarkofag i Invaliddomen i Paris. Fransmännens ojämförligt störste och mest hyllade historiske hjälte.

Christopher Jarnvall

Gillar du det vi gör? Stötta oss på Swish: 123 384 82 49 eller på Patreon.

Become a Patron!