Sedan förra året har Johan Nissinen representerat Sverigedemokraterna i Europaparlamentet. Han är en självdefinierad pragmatisk konservativ, en relativt sällsynt titel som av vissa beskrivs som flexibel konservatism och av andra som ett avståndstagande från all sorts ideologi. Efter att ha studerat Nissinens senaste uttalanden låter det sistnämnda som en rimlig slutsats.
Johan Nissinen kom nämligen i blåsväder på plattformen X (tidigare Twitter) när han publicerade en video i vilken han förespråkar ett “snabbspår för vuxna transpersoner” för att få könsdeformerande operationer, så att mer resurser kan läggas på “barn och unga”. Som de flesta politiska tjugo sekunders videor lämnar denna mig med fler frågor än svar. Varför är EU-politikern så mån om en effektivare stympningsfabrik? Vad föreställer han sig de könsförvirrade barnen kommer få för “hjälp”, egentligen?
Den självutnämnde HBT+-politikern propagerar åsikter som, om man ska vara generös, påvisar enorm naivitet och sannerligen brist på ideologisk grund. Jag ställer mig frågan: kan man verkligen vara Sverigedemokrat och HBT+-aktivist samtidigt?
Videons inledande uttalande är synnerligen förbluffande. Nissinen förklarar hur inte okej det är med tre års väntan för “trans”-personers amputerande av kroppsdelar. Under videon skriver politikern att vuxna förstår innebörden av dessa kirurgiska övergrepp. De vet vad de ger sig in på, helt enkelt, så låt dem va’!
Kommer man med en radikal idé som denna, som bryter mot vad varje vilde och aristokrat i världshistorien har vetat om kvinnor och män, så är det den nya idén som har bevisbördan på sig.
Men en sån inställning bevisar att Johan Nissinen inte förstår vad han talar om. En person som lider av stark nedstämdhet över deras faktiska kön kan inte se tydligt, särskilt inte i vårt samhälle som gör sitt bästa för att övertyga allt och alla om att könsförstörande operationer kan få en individ att magiskt bli ett motsatt kön, som jag djupare beskrev i en tidigare artikel.
Kommer man med en radikal idé som denna, som bryter mot vad varje vilde och aristokrat i världshistorien har vetat om kvinnor och män, så är det den nya idén som har bevisbördan på sig. Men ingen av förespråkarna har ännu ens försökt bevisa att det går att byta kön, så det är obegripligt att lögnen köps, särskilt av en som beskriver sig själv som konservativ.
Nissinen tror kanske att människor i könsdysforins mörker förstår vad de gör när de (i många fall) permanent steriliserar sig själva. Han måste tro att en förvirrad nittonåring blir lyckligare bara hans penis vänds ut och in i en grotesk efterlikning av ett kvinnligt könsorgan. Men verkligheten säger annorlunda. Det borde Johan Nissinen känna på sig.
Istället ska det gå fortare, säger Nissinen. Ja, jag har verkligen många frågor om hans pragmatiska konservatism till eventuell ideologi.
Och att blint tro på motståndarpartiernas aktivister är inte attraktivt hos en politiker.
I en intervju med Göteborgs-Posten uttrycker Nissinen sin besvikelse över att hans kritiker inte läst och förstått videons mening. Han oroar sig över det mentala måendet hos könsdysforikerna som inte får möta en läkare på tre år, vilket såklart hade varit ett problem om den hjälp de sedan erbjuds hade varit av rätt slag. “Konsekvensen är att folk mår väldigt dåligt”, säger han.
Men Johan Nissinen har inga bevis för att den moderna läkarhanteringen av vilsna med könsdysfori är effektiv — för bevis för motsatsen behöver man bara titta på den tragiska självmordsstatistiken, även bland de som "behandlats". Det är därför han blir kritiserad. Och att blint tro på motståndarpartiernas aktivister är inte attraktivt hos en politiker.
Johan Nissinen är noggrann med att nämna förkortningen “HBT+”, som står för homosexuella, bisexuella och “trans”. Den politiken har han mycket att säga om. Men genom att använda den termen uppstår en rad av problem.
Först och främst, blotta propagerandet av “transfrågor” är besvärande av tidigare nämnda anledningar, åtminstone på sättet Nissinen talar om dem. “HBT+" är dessutom en, om än utdaterad, term som används uteslutande av regnbågsliberaler inom Priderörelsen. Nuförtiden har aktivisterna lagt till ännu fler bokstäver som ska användas, så Nissinens uteslutande av dessa blir ändå inte tillräckligt politiskt korrekt för att glädja en grönhårig filur.
Det finns ingen större mening att bevara en icke-konservativ värdegrund som bara är 30 år utdaterad.
Men det ger fler ledtrådar till min brinnande fråga om Johan faktiskt har en ideologi. Medan han noggrant inkluderar “trans”-människor så ekar hans erkännande av det så kallade queer-folket tomt. Rädda Barnen definierar "queer" som “kritik av normer av kön”. Jag som ung stockholmare kan avslöja att det i praktiken är en term som en hårt sminkad, arg tonåring med näspiercing och onaturlig hårfärg brukar kunna beskriva sig med. Den stökiga identitetskategorin struntar i normer och gott uppförande, och passar nog inte in i Johan Nissinens politiska kampanj. Han är ju konservativ, trots allt.
Men vad är det Johan Nissinen konserverar? Om svaret är 90-talets Pride-ideologi så är han ingen vidare konservativ. Det finns ingen större mening att bevara en icke-konservativ värdegrund som bara är 30 år utdaterad. Det enda man är då är en snäppet mindre radikal liberal. Men svaret är kanske att han bara vill skydda den väletablerade synen att homosexuella förtjänar tryggheten att älska vem de vill.
Nissinen har gjort misstaget många andra välmenande medelålders svenskar har, och trott att trygghet för homosexuella och transideologi inryms i samma princip.
Anastasia Eman,
debattör
%20har%20fel%20om%20transv%C3%A5rden){kind=link}