Det finns många saker som vi inte är överens om. Åsikter bildas, baserade på åtminstone något sorts argument. “Ska vi sänka skatterna?” öppnar upp för en organisk diskussion — konsekvenser och intressen vägs mot varandra, och allas vår inre debattör försöker bevisa den egna livssynens överlägsenhet.
Men till (vad som borde vara) samhällets förskräckelse har en nästintill oemotsagt åsikt tagit fäste i våra liv — och inte alls på grund av något oslagbart argument. Nej, istället har sanningen vägts mot lögn och lögnen har vunnit. För det går inte att kalla HBTQ-rörelsens transagenda för något annat än ren och skär lögn, och dessutom en livsfarlig, oempatisk sådan.
Den oinsatte har kanske inte hunnit förstå vad som har hänt, för det hela har kommit väldigt plötsligt. Egentligen har ideologin bubblat under ytan i flera årtionden, men de radikala, idag allmänt omfamnade, åsikterna var det inte så lätt att se på horisonten. Och som från ingenstans är det nu obligatoriskt att vi alla hejar på och visar stöd för de transidentiferande genom att ställa upp på deras krav. Nu plötsligt är det allra viktigaste att godta alla möjliga slags identiteter. Trots att det egentligen borde gå emot allas vår magkänsla.
Explosionen av transidentifierande är ett nytt påhitt, och är endast möjliggjord av den moderna medicinkonsten och hormonbehandling.
Numera ställer de flesta upp på “trans”-ideologin, antingen av rädsla eller genuint medlidande för dem som förstås mår psykiskt dåligt. Men att göra detta — att låtsas och bekräfta föreställningarna hos den som känner sig vilsen i världen — kan aldrig vara rätt. Varken mot vår skyldighet att bevara sanningen, eller för den allt växande gruppen transidentifierande.
En sak är allt säker. En kvinna är aldrig en man. Precis som en anorexipatient inte är överviktig. En kvinna kan aldrig, under några omständigheter, transformeras och kunna få en annan kvinna gravid. På samma sätt kan ingen man någonsin bli en äkta kvinna och ha förmågan att bära ett barn. Explosionen av transidentifierande är ett nytt påhitt, och är endast möjliggjord av den moderna medicinkonsten och hormonbehandling. Detta särställer så kallad transsexualitet från annan avvikande sexualitet. Medan till exempel homosexualitet är ett väl belagt fenomen i historien, kan transsexualitet på sin höjd jämföras med fenomen som kulturell eller religiös kastrering, exempelvis av körsångare inom den katolska kyrkan, eller av eunucker i österländsk hovkultur.
För naturen har förstås även den delat in oss i två kategorier, och den bryr sig inte om mänsklig kritik.
Det är knappast en slump att den nya möjligheten att kirurgiskt imitera det motsatta könet nu plötsligt har skapat en helt ny, enorm “transvåg”. Vad denna våg än beror på, så är det omöjligt ett ofrånkomligt, mänskligt fenomen. Det ska egentligen inte behöva sägas, men fördelningen av människor som antingen “man” eller “kvinna” är inte sociala koncept. Alla kvinnor kan inte bli gravida, men alla som kan bli gravida är kvinnor. Kvinnor delar oändligt många definierande karaktärsdrag.
Det självklara har fram tills nu varit att med ord dela in människor i två kategorier — och bara för att dessa ord censureras försvinner inte ordens innebörd. För naturen har förstås även den delat in oss i två kategorier, och den bryr sig inte om mänsklig kritik.
Vilken anledning en kvinna än skulle kunna tänkas ha för att påstå sig vara en man är aldrig tillräcklig för att göra henne till en, och det begriper nog de flesta. Hennes kropp är inte ett obetydligt skal av kött och ben. Det är den enda kropp hon någonsin kommer ha — och den är ovärderlig. Det faktum att hon föddes som kvinna är fantastiskt. Könsdysfori är onekligen ett stort problem i den drabbades liv. Men det är viktigt att notera vad könsdysfori faktiskt är, nämligen en mental diagnos där individens uppfattning av sitt kön inte stämmer överens med det biologiska.
Hela västvärldens regeringar, företag och organisationer har kapplöpning om vem som kan uppvisa störst tolerans för dessa människors förvirring.
Den empatiske läsaren föreställer sig genast vilken förvirring och plåga en sådan diagnos kan orsaka för den sjuke. Kanske ställer denne upp på den könsförvirrades alla krav. Denne använder kanske de pronomen som den transidentiferande önskar. Det är just den fällan så många idag har gått in i. Men det tillvägagångssättet är helt enkelt fel. I inget annat sammanhang förväntas man att bekräfta vanföreställningar. Och varför skulle man? Om en individ är förvirrad om sin identitet, i vilken värld är då botemedlet att heja på förvirringen?
Kvinnan som tror att hon är en man, kommer aldrig bli en man. Istället kommer hon vilja bli tilltalad som en. Hon kommer fortsätta känna att det är något fel med hennes kropp. För den kommer ju aldrig bli det hon önskar. Och med tanke på den höga olyckligheten hos “trans”-personer, blir de ju tydligt inte lyckligare av att fortsätta låtsas hela sina liv.
Det enda bevis som egentligen borde krävas för att den nuvarande strategin är fel, är hur verkligheten ser ut idag. Det har aldrig varit trendigare att identifiera sig som trans, och allt fler ungdomar väljer att ansluta sig — med stor sannolikhet ofta av grupptryck. Hela västvärldens regeringar, företag och organisationer har kapplöpning om vem som kan uppvisa störst tolerans för dessa människors förvirring.
På vilket sätt är det egentligen annorlunda än att läkare försöker “förvandla” en schizofren patient till en katt?
Toleransen, ja, uppmuntran av könsdysforin är onekligen hög — och vi ser resultatet. “Trans”-människors överrepresentation i all psykisk ohälsa, däribland självmordsförsök, är förödande. Gullandet med dysfori förvärrar en redan sårbar situation. Så uppenbarligen är det mycket som inte stämmer.
Är det rätt att läkare får karva i fysiskt friska människors kroppar, försöka skapa något som inte går? Är det rätt att mentalt instabila människor får ta oåterkalleliga hormoner, som steriliserar dem för livet? Det är frågor som nog tåls att fundera över. På vilket sätt är det egentligen annorlunda än att läkare försöker “förvandla” en schizofren patient till en katt? Eller kanske en valross? Ingen stödjer nog att sjukhuspersonal amputerar ett friskt ben, för att bäraren i ett hysteriskt anfall fått för sig att det behövs. Hur är det annorlunda att groteskt amputera könsorgan på män som tror sig vara kvinnor? Svaret är enkelt — det är inte alls annorlunda. Det är oåterkalleliga ingrepp, rent ut sagt övergrepp, på instabila människor. Människor som bara behöver hjälp.
På kort sikt gör det nog mer ont att få sin självbild nekad och raserad. Men i jämförelse med att leva i en evig, fragil lögn är det en verklig ljusglimt.
Låt säga att en “trans”-person helt avstår från medicinska ingrepp. Det enda denne gör är kanske att ändra sin frisyr och sina sminkvanor. I jämförelse med att permanent vanställa sin kropp, så verkar kanske inte en icke-invasiv livsstil som det motsatta könet som något skadligt. Att “respektera” den felaktiga könsidentiteten kan vara lockande för den konflikträdde, men även det är ett misstag. Bekräftelsen av vanföreställningar gör inget annat än drar ner den vilsne allt djupare i mörkret.
På kort sikt gör det nog mer ont att få sin självbild nekad och raserad. Men i jämförelse med att leva i en evig, fragil lögn är det en verklig ljusglimt. I jämförelse med att leva i en lögn, är sanningen ett första steg mot att bli hel igen — i harmoni med den enda kropp och det enda kön du någonsin kommer ha.
Den som verkligen känner empati för sin nästa måste våga neka lögnen som den vilsne fångats av. För när det kommer till hanterandet av transfrågan finns det många sätt som är fel, och ett som är rätt. De felaktiga sätten grundas i feghet och rädsla, i allt som är osanning. Det rätta sättet, det enda, vilar på alla egenskaper som föds ur sanning — däribland medlidande, vishet och framtidstro. Den som älskar sin nästa kommer säga till när denne begår ett misstag, och vilja se sin vän bli frisk igen.
Anastasia Eman,
debattör
