Parker och grönområden – små oaser i betongdjungeln. Vem kan hata dessa? Inte jag i varje fall. Men det ändrar inte att de är skadliga och deras andel av våra städer bör minskas. Grönområden är hål i våra samhällen, de är långt dyrare än vi inser, och kostnaden faller på de fattiga.
Varför är det så? För att besvara den frågan måste vi först fråga oss varför städer överhuvudtaget existerar. Varför väljer människor att bo packade som sardiner? Bara 3% av jordens landyta täcks av städer, men över hälften av oss bor där. Varför sprider vi inte ut oss över de resterande 97%? Nog vore det bekvämt med extra benutrymme.
Städer existerar för att minska transportkostnader. Som alla pendlare vet är det dyrt, bökigt, och tråkigt att förflytta sig. Det kostar tid, och tid är pengar. Varje sekund vi ägnar åt att flytta på oss är en sekund vi inte kan ägna åt verkligt viktiga saker. Tack vare städer minskar avstånden och vi får det lättare att ta oss till vänner, familj, affärer, aktiviteter, och arbeten.
Städer är marknader. Vi köper, säljer, byter, och arbetar. Vi gör våra liv rikare, och genom att göra våra liv rikare så får vi större möjligheter att göra andra människors liv rikare. Denna blomstring blir självförstärkande. Genom städerna skapar vi ett ekosystem. En stad är alltså inte bara en stor by, utan själva dess väsen är annorlunda. Nya möjligheter uppstår, som sedan ger upphov till nya möjligheter.
Dessa nya möjligheter kan vara sådant som tunnelbanor, motorvägar, flygplatser, och operahus. Det är inte lönsamt att bygga sådana i glesbygder, eftersom det inte finns tillräckligt många användare. Dessa bidrar i sin tur till att ytterligare befästa stadens välstånd, som i sin tur öppnar nya möjligheter. Detta förklarar varför det är i städerna som kultur, sport, nöje, entreprenörskap, och vetenskap växer fram.
Men städernas storhet kommer inte bara från dessa stora och synliga projekt. Faktiskt så tillåter själva städernas storlek en ny sorts småskalighet. Det kanske behövs, säg, hundra personer för att hålla igång en intresseklubb för tjeckisk dockteater, men (ack, grymma värld!) kanske bara 1 på 10 000 är intresserad av denna ädla konst. Men om en stad har en miljon invånare så kan man ju trots det skrapa ihop hundra sådana människor! Det hade inte varit möjligt på en mindre ort. Hundratals sådana små klubbar på olika teman kan växa fram i städerna, och samspela och på så vis skapa nya kombinationer. Det är i städer som ”idéer har sex,” i ständigt nya konstellation och nätverk.
Nåväl – men vad har detta med grönområden att göra? Problemet med grönområden är att de är hål i dessa nätverk. De är stora ytor som inte används och därmed inte bidrar till det kulturella ekosystemet. De ökar avstånden, vilket ökar transportkostnaderna, vilket slår mot själva syftet mot att överhuvudtaget ha en stad. Tätorternas styrka är deras täthet.
Men tar verkligen grönområden sådan plats? Det varierar. De flesta svenska städer har stora grönområden av olika slag. I Stockholm är det cirka 30%. Även i de största tätorterna (mer än 100 000 invånare) så har genomsnittsinvånaren 183 kvadratmeter grönyta till sitt förfogande. I mindre städer och byar är det mångdubbelt mer.
Grönområden är ett exempel på en klassisk ekonomisk konflikt: kampen mellan det som syns och det som inte gör det. Parker och dylikt är mycket synliga, men deras kostnader är det inte. Denna kostnad betalas inte främst via skatten, vilket till och med döljer deras kostnader för politikerna. Den största kostnaden är istället den så kallade alternativkostnaden. Där vi har parker kan vi inte ha bostäder, skolor, sjukhus, affärer, kontor, idrottshallar, eller vad vi annars skulle vilja ha. Tyvärr saknar vi aldrig dessa alternativa användningar eftersom de inte existerar.
Denna kostnad är indirekt, och är svår att koppla till grönområdena. Vi undrar varför bostadspriserna är så höga och bostadsköerna så långa och grämer oss över att våra nära och kära bor så långt bort, men tänker inte att grönområden skulle kunna bebyggas. Vi oroar oss över arbetslöshet, men tänker inte på de kontorsområden, industrier, och affärer som hade kunnat stå precis runt knuten om inte för tråkiga grandungar. Vi klagar över pendlande, och tycker att det är synd att det inte finns fler muséer, evenemang, sportarenor, och auditorier, och allt det vara månde, men vi gör inte kopplingen till grönområdena.
Hur stor är kostnaden för grönområdena? Vi kan titta på priset på den omkringliggande marken. Om det finns något som är dyrt här i världen, så är det stadsmark. Läget är allt. En genomsnittlig bostadsrätt i Stockholm kostar cirka 80 000 kronor per kvadratmeter, och då får man tänka på att dessa är staplade ovanpå varandra i höghus. Låt oss säga att det är fem våningar. Om vi använde marken till bostadsrätter så skulle den vara värd 80 000 x 5, alltså 400 000 kronor per kvadratmeter. Som jämförelse är Humlegården i Stockholm 120 000 kvadratmeter. Rent teoretiskt skulle den alltså vara värd 120 000 x 400 000, vilket blir 48 miljarder kronor. Det är mycket för en gräsplätt. Även om detta är en mycket grov beräkning så visar det att parker är eller åtminstone kan vara fruktansvärt dyra. I denna beräkning framgår det inte heller att dessa 48 miljarder skulle kunna fungera som en investering, och alltså växa ytterligare i värde.
Men kan inte grönområden bidra på andra sätt? Som till trivseln? Jovars. Jag misstänker dock att detta mest är en from förhoppning. Egentligen tillbringar vi inte så mycket tid i parker – om vi inte är alkoholister. Visst är det fint att drömma om att sola sig på gräsmattan, ta morgonpromenader, kasta frisbee med hunden, eller att leka med våra barn, men faktum är att vi sällan gör det. Den mesta tid vi spenderar i parker är när vi promenerar förbi dem. Eller genom dem, om vi fortfarande vågar. För övrigt är de flesta grönområden inte parker – många är bara granbuskage och taggbuskar.
Den låga användningsgraden betyder att kostnaden blir hög per person och per timme. Särskilt då denna kostnad som precis diskuterat är långt högre än man kan tro. Alternativkostnaden för en park i en storstad är mångdubbelt högre den formella kostnaden som skötseln kostar. Vi räknar bara trädgårdsmästarnas löner, skräpplockning, och blomsterarrangemang, men glömmer att vi hade kunnat använda ytan till, exempelvis, att förse tusentals människor med lägenheter. Detta är ett problem, då det i stadsbudgeten budget kan framstå som om grönområden är billiga, eller till och med gratis.
Även om parkernas kostnad är svårbedömd så är det långt mer än vi är villiga att betala. Hur vet vi att det är på det viset? Jo, eftersom det knappt finns några privata parker. Det finns inga formella hinder för företagare att köpa mark, riva byggnaderna, anlägga en park, och sedan ta betalt från parkens besökare. Men det sker aldrig i dagens Sverige. Skälet är att det inte vore lönsamt, eftersom kunderna aldrig skulle gå med på att betala för vad detta faktiskt skulle kosta.
Men ur parkernas dolda kostnad uppstår också en orättvisa. Detta är att kostnaderna täcks av folk som aldrig besöker dem. Grönområden i allmänhet och parker i synnerhet är trevliga, vilket betyder att folk vill bo i närheten av dem. Detta betyder höginkomsttagare flockas runt parker. De fattiga betalar sedan för de rikas parker via skatten. De fattiga drabbas dessutom hårdare av de ökade transportkostnader grönområden för med sig, eftersom de har sämre tillgång till bilar. Av liknande skäl har de också svårare att finna jobb och bostäder, och skulle alltså tjäna mer än de rika på att bebygga grönområdena.
Om parker och grönområden är så skadliga som jag nu påstår, varför har de ett sådant massivt stöd? Det finns flera skäl. Det första och starkaste är helt enkelt att folk gillar dem. Det är fint att promenera genom en park. Det tycker jag också. Det hade varit betydligt mindre fint om vi fick en massiv räkning varje gång vi gjorde det, men eftersom vi inte får det så spelar det ingen roll. Det är sällan staten förser oss med något så konkret i utbyte mot våra skattepengar. Vi kan bokstavligen se och ta på parker.
Folk har även en ideologisk välvilja mot naturen. Att kalla de obebyggda delarna av en tätort för ”natur” är högst generöst, men låt gå. Visserligen besöker vi sällan parker, skogsdungar, snår, diken, och andra bevuxna områden, och när vi gör det är det mestadels för att ta oss förbi dem. Men genom vetskapen om att de är där och att vi stödjer dem så känner vi oss som vildmarksmänniskor och miljökämpar, nästan i klass med Greta Thunberg. Deras värde är psyko-religiöst. Vi tycker om att vara människor som tycker om parker. Som med museer, konstskatter, och gamla byggnader är vi glada att de finns även om vi aldrig besöker dem. Ironiskt nog så leder grönområden att städer tar mer plats än vad de annars hade gjort, med resultat att det finns mindre plats kvar för verklig vildmark.
Städer är i slutändan till för människor. Det är fint med träd och gräsmattor, men det finns alltid en gräns. I min bedömning ligger de flesta svenska städer långt bortom denna gräns. Anser jag att vi bör asfaltera vartenda grässtrå i våra städer och byar? Nej. Men vi ska åtminstone vara medvetna om att vad grönområdena faktiskt kostar. Bara så kan vi avgöra om de är värda priset.
Jakob Sjölander,
Filosof
