Den här veckan träffas Europas ledare i Bryssel för att diskutera fördelningen av EU:s så kallade toppjobb. Trots all osäkerhet ser det ganska bra ut för Ursula von der Leyen att efterträda sig själv som ordförande för EU-kommissionen. Detta beror inte bara på att Frankrikes president Macron uppenbarligen stöder henne trots allt, trots att detta kanske inte hjälper honom under det franska parlamentsvalet, utan också på att Europeiska folkpartiet (EPP), som vann platser i Europaparlamentet och fortfarande är den största gruppen där, också fortsätter att stödja henne som sin kandidat. Kanske kan Italiens premiärminister Meloni fortfarande försöka sätta käppar i hjulet, men i den hemliga omröstningen i Europaparlamentet kan hennes ledamöter mycket väl komma att stödja von der Leyen, precis som ledamöterna för Ungerns premiärminister Orban och det polska konservativa partiet PiS gjorde för fem år sedan. Enligt vissa källor skulle hon avstå från att rösta i utbyte mot en toppost i EU-kommissionen för Italien, men å andra sidan har hon gått ut ganska hårt mot den så kallade uppgörelsen som tillkännagavs av de tre parlamentsgrupperna EPP-S&D-Renew.
von der Leyen är ett tveksamt val. En av anledningarna till att EPP höll ställningarna och till och med vann några platser i Europaparlamentet är just att de började utmana von der Leyens vänstergröna politik ett och ett halvt år före valet.
von der Leyen själv har också nyligen börjat överge en del av sina gröna ståndpunkter, men det väcker i sin tur frågan om hur trovärdig hon är. Trots stark kritik bland EU-kommissionärerna stödde hon den nederländske "klimatkommissionären" Frans Timmermans och EU:s topptjänsteman Diederik Samsom för att driva igenom mycket extrem "Green Deal"-lagstiftning, inklusive ett förbud mot förbränningsmotorn, en utvidgning av den europeiska klimatskatten "ETS" till fler sektorer och en ny, oöverkomligt dyr renoveringsplikt för byggnader. Kort sagt: den som tror att von der Leyen plötsligt kommer att avsäga sig nästan allt hon har kämpat för i åratal är mycket naiv.
Global påverkan
Åtminstone kommer EPP nu att se över förbudet mot förbränningsmotorer. Den tyske kristdemokratiske ledamoten Peter Liese menar också att den europeiska lagstiftningen för den gröna given måste skrivas om. Han beskriver särskilt en sådan lag, EU:s nya lag mot avskogning, som "ett byråkratiskt monster" som måste ses över.
Detta är viktigt, och inte bara för europeiska företag. EU:s handelspartner har under en längre tid rasat mot denna nya EU-lag. Senast i veckan krävde USA att EU skulle skjuta upp förordningen, som normalt träder i kraft den 30 december, på grund av den extra byråkratin för amerikanska företag. Den amerikanska regeringen hävdade att EU ännu inte ens har ett system där producenterna kan lämna in sin dokumentation och att EU ännu inte heller har gett "tydliga riktlinjer för genomförandet".
Redan sedan 2023 har det funnits allvarliga spänningar i frågan med Sydostasien och i synnerhet med länder som Malaysia och Indonesien som exporterar mycket palmolja till Europa. Dessa anser att det är orättvist att EU trots deras ansträngningar — inklusive strängare straff för överträdelser och strängare kontroller som infördes 2022 — blankt vägrar att erkänna malaysiska standarder, trots att 93 procent av palmoljeexporten till Europa redan respekterar dem, och trots att den icke-statliga organisationen Global Forest Watch förra året erkände att landet hade uppnått en kraftig minskning av avskogningen. Detta var också en av anledningarna till att Storbritannien erkänner Malaysias lokala standarder, vilket också hjälpte britterna att få tillgång till det stora handelsavtalet CPTPP, som omfattar så mycket som 15 procent av den globala BNP:n.
EU-kommissionens handelspolitik under Ursula von der Leyen har därför präglats av spänningar med handelspartners av alla de slag under de senaste fem åren. EU:s misslyckande med att sluta ett handelsavtal med det latinamerikanska handelsblocket Mercosur berodde till exempel på att EU plötsligt begärde att få koppla alla möjliga ytterligare krav — inklusive miljökrav — till avlägsnandet av handelshinder.
Den nya europeiska klimatprotektionismen, med sin så kallade CBAM-handelstull, skapar dessutom ont blod hos viktiga handelspartner som Indien. Det hotar också att slå hårt mot de afrikanska ekonomierna: så mycket som 25 miljarder per år. Naturligtvis hindrar det inte eurokraterna från att kräva mer och mer pengar från skattebetalarna för "utvecklingssamarbete".
Det är inte heller obetydligt att CBAM gör vår egen kemiska industri, som redan för närvarande är särskilt pressad av höga energipriser, en annan konsekvens av grön politik, lite mindre konkurrenskraftig. När allt kommer omkring drabbar importtullar på alla dessa påstått klimatovänliga importer också importörer.
Ett alternativt tillvägagångssätt
I linje med von der Leyens vänsterperspektiv på andra politikområden är det inte förvånande att EU-kommissionen under hennes styre har fördubblat den straffande och reglerande strategin för att hantera klimatförändringarna – som enligt undersökningar nu har halkat ned i prioriteringsordningen bland EU:s väljare. Alternativa tillvägagångssätt övervägdes aldrig, eftersom EU-kommissionen till och med fortfarande var fientligt inställd till koldioxidneutral kärnkraft, något som tack och lov har ändrats på grund av franska påtryckningar. Ett sådant alternativt tillvägagångssätt har fått stöd av medlemmar i "Climate & Freedom International Coalition", ett internationellt nätverk av tänkare och akademiker. Medlemmar i denna grupp har föreslagit att länder istället skulle kunna ersätta det nuvarande "Parisavtalet" och främja ett alternativt internationellt fördrag där länder som ratificerar detta fördrag sedan skulle åtnjuta handelsfördelar, förutsatt att de antar en klimatvänlig frimarknadspolitik.
En sådan politik skulle då kunna omfatta uppmuntran till riktade skattesänkningar ("Clean Tax Cuts"), särskilt inom de fyra sektorer som står för 80 procent av växthusgasutsläppen — transport, energi och el, industri och fastigheter — och skattesänkningar som syftar till att motverka demonopolisering. Det skulle också innebära slopade vinstskatter för investerare som köper monopolföretag och statsägda företag, allt i syfte att uppmuntra en liberalisering av energimarknaden bland fördragsparterna.
Ett annat förslag är att genom skattebefriade "CoVictory bonds" uppmuntra entreprenörer och finansiärer i de stater som undertecknat avtalet att göra investeringar i "Property, plant and equipment (PP&E)". Detta är tillgångar som är viktiga för företag på lång sikt. Målet här är att sänka lånekostnaden med minst 30% för att stimulera till mer innovation." I en analys som belyser detta perspektiv betonas särskilt att tanken är att stimulera privata skulder att bli ett instrument för att minska utsläppen av växthusgaser. Tanken är att entreprenörer och finansiärer i varje Accord-nation ska kunna ta upp internationellt ömsesidiga, privata skattebefriade CoVictory-obligationer, lån och sparandefonder för att finansiera alla materiella anläggningstillgångar i alla Accord-nationer. Skattefri ränta minskar skuldkostnaden med cirka 30 procent eller mer, vilket driver på investeringar i nyare, renare teknik samtidigt som det frigör kapitalflöden över gränserna.
Under von der Leyens kommission fungerade "klimat" i stället bara som en fasad för det som var den föredragna politiska strategin på andra områden: spendera, beskatta, överföra och reglera.
Slutsats
Den vänstergröna Ursula von der Leyen var ansiktet utåt för allt detta. Att återutnämna henne är varken mer eller mindre än ett förnekande av valresultatet i Europaparlamentsvalet.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
