Pieter Cleppe: EU-ledarna bryter tabun om migration, men klimatpolitiken förblir oförändrad

Vid EU:s toppmöte i Bryssel den 17 oktober enades man om ett antal anmärkningsvärda saker. Bland annat lyckades den polske premiärministern Donald Tusk få de övriga EU-ledarna att stödja hans idé om att ett medlemsland kan åberopa säkerhetsskäl som skäl för att upphäva asylrätten.

I slutsatserna från toppmötet konstaterade ledarna följande:

”Ryssland och Vitryssland, eller något annat land, kan inte tillåtas att missbruka våra värderingar, inklusive asylrätten, och undergräva våra demokratier. (...) Exceptionella situationer kräver lämpliga åtgärder.”

Tusk försäkrade också att EU:s migrations- och asylpakt inte ens nämndes. Denna pakt ingicks före valet till Europaparlamentet, som innebar en stor seger för högerpartierna. Pakten hyllades som den förmodade lösningen på det pågående migrationskaoset och skulle göra det möjligt för EU att stoppa flödet av illegala migranter till EU. En av bestämmelserna i pakten är dock att medlemsländerna ska behöva betala om de vägrar att ta emot asylsökande från andra medlemsländer. Detta är inte bara fientligt mot den nationella demokratin, det är också direkt obildat att anta att detta skulle vara en lösning överhuvudtaget, med tanke på att det inte finns några passkontroller inom Schengenområdet. Sammanfattningsvis är pakten helt enkelt mer av samma sak. Det är bra att se att EU-ledarna inte längre ens nämner den.

I stället gav EU-toppmötet sitt stöd till outsourcing av migrationshanteringen. Detta är ett ganska dramatiskt skifte från den konsensus som hittills rått.

I sina slutsatser skriver EU-ledarna att ”nya sätt att förebygga och motverka irreguljär migration bör övervägas, i linje med EU-rätten och internationell rätt”.

Italienska domstolar som komplicerar det avtal som Italien har ingått med Albanien om att lägga ut asylhanteringen på entreprenad visar att det sannolikt kommer att krävas ändringar i nationell och internationell rätt för att övergå till ett mer effektivt system. Nyligen dömde EU-domstolen mot Tjeckien och slog fast att europeiska regeringar inte längre kan ”beteckna en del av ett tredjelands territorium som säkert” och att ”materiella villkor för en sådan beteckning [måste] uppfyllas för hela territoriet”.

I slutändan är det bara Australiens strategi att överföra dem som försöker ta sig in illegalt till ett annat land som har fungerat för att stoppa den illegala migrationen. De som försöker ta sig in i Australien illegalt förflyttas utanför landet. De behåller därmed fortfarande rätten att ansöka om asyl, men inte i Australien. Denna policy har lyckats stoppa den illegala migrationen i ungefär två decennier nu. Under samma period har omkring 30 000 människor dött till havs när de försökt ta sig till EU.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen meddelade också vid toppmötet att ”vi snart kommer att lägga fram ett nytt förslag [till återvändandedirektiv]”, och tillade att ”vi måste se över begreppet säkert tredje land. Hur definieras det?”

Några detaljer om hur outsourcingen av migrationshanteringen skulle se ut gavs dock inte i rådets slutsatser. Det beror också på att EU-ledarna fortfarande är splittrade, där exempelvis Nederländerna föreslår ett offshore-återvändandecenter i Uganda. Detta fokuserar på dem som nekas asyl. Italiens strategi är att fokusera på att lägga ut förfarandet utanför landet till en plats inom territoriet. I vilket fall som helst har ett viktigt första steg tagits.

Konkurrenskraft
Nästan ingen uppmärksamhet ägnades åt ett annat ämne som stod på dagordningen för EU-toppmötet: konkurrenskraft. Detta trots att Tysklands ledande näringslivsorganisation, BDI, inför toppmötet gick ut med en varning om att avindustrialiseringen inte längre är en risk utan en realitet. De konstaterade följande:

”Idag har denna risk [för avindustrialisering] blivit en realitet i betydande delar av industrin.”

Den viktigaste orsaken är naturligtvis Europas skyhöga energipriser. EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS), som fungerar som en effektiv klimatskatt, är kärnan i detta. Priset på naturgas i EU beräknas vara fem gånger högre än i USA år 2025. Enbart kostnaden för denna EU-klimatskatt är högre än den totala kostnaden för naturgas i USA. Hur i hela friden ska Europas energiintensiva industri kunna konkurrera?

Dessutom visar Googles och Amazons tillkännagivanden om att bygga små kärnreaktorer för att få tillräckligt billig el för att utveckla produkter relaterade till artificiell intelligens (AI) att Europas energiproblem också kommer att påverka AI-innovationen negativt.

Att försöka minska koldioxidutsläppen är kärnan i EU:s straffande klimatpolitik. Även om man i Europa tack och lov kan se en stor förändring när det gäller kärnkraften — även om de två nya EU-kommissionärerna med ansvar för energipolitiken är kärnkraftsfientliga — är EU:s system för handel med utsläppsrätter fortfarande en helig ko.

Det måste det bli ändring på. Det finns tänkbara alternativa politiska åtgärder för att minska koldioxidutsläppen. I en ny studie föreslår till exempel Warsaw Enterprise Institute och likasinnade tankesmedjor att det kollektivistiska ”Parisavtalet” ersätts med ett ”klimat- och frihetsavtal”. Detta internationella avtal skulle innebära att de länder som undertecknar avtalet får handelsfördelar om de genomför en klimatvänlig frimarknadspolitik.

Tankesmedjorna menar att detta skulle ”avbyråkratisera ekonomin”, tillsammans med ”skatteförändringar (...) för att göra investeringar i PP&E (Property, Plant, and Equipment) mer lönsamma på ett sätt som uppmuntrar företag att inte bara upprätthålla sin nuvarande kapacitet utan också att modernisera och utveckla nya projekt. Alla typer av subventioner bör avskaffas på ett ordnat och gradvis sätt.” Andra föreslagna åtgärder som undertecknare av ett sådant internationellt avtal skulle kunna införa är skattebefriade ”CoVictory bonds” samt riktade skattesänkningar (Clean Tax Cuts, CTCs) i de fyra sektorer som står för 80% av utsläppen av växthusgaser – transport, energi och el, industri samt fastigheter. Skattesänkningar som syftar till att bryta upp monopol är en annan möjlig åtgärd.

Betydelsen av innovation
Sammanfattningsvis skulle denna strategi sätta innovation snarare än bestraffning i centrum. Tyvärr har EU absolut inga planer på att överväga detta, utan går istället vidare med full kraft med sin protektionistiska klimattariff CBAM, något som har väckt ilska hos handelspartners som Indien. I Storbritannien pågår en debatt om huruvida man ska kopiera EU:s dårskap. En ny studie från UK Growth Commission varnar för att om Storbritannien skulle göra detta ”skulle det kunna leda till förluster i BNP per capita på mellan cirka 150 och 300 pund”, eller till och med upp till 650 pund, om leveranskedjorna skulle anpassas till producenterna med de lägsta kostnaderna. Forskarna har också beräknat fördelarna med att ersätta Parisavtalet med det nämnda klimat- och frihetsavtalet, och uppskattar dessa till 1.000 pund per capita.

I stället för att vägra att överväga förändringar av klimatskatten ETS beslutade EU tidigare i år att till och med utvidga systemet till att omfatta väg- och uppvärmningsbränslen, vilket slår hårt mot konsumenterna. Detta var före valet till Europaparlamentet, men kommissionen verkar inte ha lärt sig mycket av resultatet av den omröstningen. Det har just avslöjats att EU-kommissionär Hoekstra vill att EU ska hålla fast vid sina kontroversiella planer på ett de facto förbud mot förbränningsmotorer från och med 2035. Detta är en av orsakerna till den nuvarande krisen inom Europas biltillverkningssektor. Det går inte att hitta på.

EU:s toppmöte i oktober förtjänar verkligen beröm för att man äntligen överväger en politik i linje med vad Australien har gjort i 20 år nu, och därmed undviker de fruktansvärda mänskliga förluster som EU:s kaotiska strategi har lett till. När det gäller konkurrenskraft är EU dock absolut inte redo att utforska alternativa politiska alternativ. Tysklands metall- och elföretag meddelade just att de räknar med att 250 000-300 000 arbetstillfällen kommer att försvinna under de kommande 5 åren, men inget av detta verkar nå fram till de högsta beslutsfattarna. Det är osannolikt att detta kommer att förbli fallet. EU:s ledare bör inse att om de fortsätter att vara ovilliga att ta itu med verkligheten kommer de att ersättas av personer som är villiga att göra det.

Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report