Nyligen offentliggjorda siffror från Eurostat visar att de offentliga skuldnivåerna i de 20 medlemsländerna i euroområdet nu har nått en rekordnivå på 88,7 procent av BNP, en ökning från 88,2 procent under föregående kvartal. Nära kopplat till detta är spekulationer om att Europeiska centralbanken mycket väl kan komma att börja sänka räntorna igen, just för att försöka hålla tillbaka dessa offentliga skuldnivåer, helt enligt bananrepublikernas värsta tradition. I slutändan är det alltså spararna som får betala för den slappa penningpolitiken.
Ända sedan den tidigare ECB-chefen Mario Draghi 2012 uttalade orden att hans institution skulle göra "vad som än krävs (...) för att bevara euron", har marknadsspekulationerna om att den politiska konstruktionen skulle kunna kollapsa inom kort varit borta. Denna oro har dock inte helt försvunnit, vilket syns i den "spread" som investerare tar ut av euroländerna när de lånar ut pengar till dem. Så sent som i juni nådde denna spread mellan Frankrike och Tyskland den högsta nivån sedan 2012. Detta följde på en nedgradering av kreditbetygen och politisk instabilitet, som fortfarande pågår eftersom ingen fransk regering har bildats efter president Macrons stora nederlag i valet till Europaparlamentet och det nationella parlamentet.
Är ECB på väg att lätta på penningpolitiken igen?
De flesta ekonomer som följer frågan på nära håll förväntar sig att ECB sänker räntan i september, enligt en ZEW-enkät. Detta trots att eurozonens ledande ekonomi, Tyskland, är allt annat än i behov av en räntesänkning. Enligt den så kallade "Taylor-regeln", en penningpolitisk målregel som utvecklades av den amerikanska ekonomen John B. Taylor för att hjälpa centralbanker att sätta korta räntor för att minimera inflationen, bör den rättvisa räntan vara 5,75%. Det är 150 punkter högre än den nuvarande räntan på 4,25%, inte lägre.
Ett viktigt skäl till detta är att "kärninflationen" i euroområdet, som exkluderar energi och livsmedel, fortfarande är hög på 3,3%, långt över ECB:s mål på 2%.
Dessutom kommer den stora ökningen av transportkostnaden per fartyg — som också är ett resultat av houthiernas pågående attacker mot fartyg som använder Röda havsrutten — att leda till högre importpriser, enligt Kevin Thozet, medlem av investeringskommittén på fondförvaltaren Carmignac.
Att säga att ECB:s ledarskap inte direkt inger förtroende är att uttrycka det milt. I mitten av juli varnade ECB-chefen Christine Lagarde för att "extrema väderhändelser, och den pågående klimatkrisen i stort, kan driva upp livsmedelspriserna". Det kan mycket väl vara så, men det är naturligtvis lite märkligt att inte fokusera på ECB:s politik med lätt penningpolitik, som tjänar till att stötta de europeiska välfärdsstaterna med stora utgifter, utan på den "klimatkris" som skulle orsaka inflation. Sådana kommentarer ligger helt i linje med den oroande graden av klimathotsiver inom institutionen. Tidigare i år sade Frank Elderson, en av ECB:s högsta tjänstemän, till ECB:s personal att om de inte var gröna var de inte längre önskvärda: "Varför skulle vi vilja anställa människor som vi måste omprogrammera? För att de kom från de bästa universiteten, men de vet fortfarande inte hur man stavar ordet 'klimat'." Han tillade: "Jag vill inte ha de här människorna längre."
Kommentarerna väckte upprördhet både inom och utanför ECB, särskilt på grund av användningen av termen "omprogrammera", men Elderson, som förra året till och med vågade ingripa i en debatt om EU:s lagstiftningspolitik om restaureringslagens natur, tvingades inte att avgå.
Samtidigt steg fastighetspriserna kraftigt över hela Europa, delvis för att det blev så mycket billigare att låna tack vare ECB:s politik.
Det är inte bara ECB som är ansvarig
En lös penningpolitik är en faktor som driver upp priserna, men det finns naturligtvis även andra faktorer. I Europa är den experimentella energipolitiken central, men även nya protektionistiska åtgärder, som EU:s Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), som kommer att införa importavgifter på produkter som stål, cement och el, baserat på de koldioxidutsläpp som ingår i produktionen.
I motsats till vad vissa politiker försöker hävda betalas tullar — liksom alla försäljningsskatter — av köparen, inte av säljaren. De europeiska konsumenterna kommer därför i slutändan att stå för notan.
Till detta kommer de nya, förment "gröna" EU-förordningarna som fungerar som ännu en faktor som driver upp priserna för Europas redan hårt pressade konsumenter. Nyligen avslöjade en ny rapport från GlobalData att EU:s nya avskogningsförordning (EUDR), som innebär extra byråkrati för alla typer av import som anses förvärra avskogningen, kan innebära 1,5 miljarder dollar i efterlevnadspremier bara för produkter som palmolja och gummi. Även här är det konsumenterna som får betala notan.
Samtidigt är det osannolikt att denna EU-förordning på ett effektivt sätt kommer att motverka avskogning. Redan uppskattningsvis 93% av den palmolja som importeras till Europa är hållbar och bidrar inte till avskogning, samtidigt som frivilligorganisationer som Global Forest Watch har rapporterat en kraftig minskning av skogsförlusten i länder som Malaysia och Indonesien. EU skulle kunna välja att helt enkelt erkänna Malaysias inhemska standard för att förhindra avskogning, något som Storbritannien gör, men detta var en "no go".
Det hela har inte bara stört handelsförhandlingarna med Sydostasien, utan även USA har i juni krävt att EU ska skjuta upp implementeringen av förordningen. Åtminstone Europeiska folkpartiet (EPP) har redan ställt sig bakom en tvåårig försening.
Slutsats
Inflationen är fortsatt hög i Europa och EU-institutionerna bär en stor del av skulden. ECB:s penningpolitik och EU:s energi- och klimatpolitik har alla bidragit till att pressa upp priserna. Tack och lov är såväl pågående handel som teknisk innovation prispressande faktorer, men det är inte alls säkert att dessa kommer att kunna kompensera för den fortsatta vägran att överge ett antal djupt missriktade EU-politiker.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
