EU har länge framställts som ett fredsprojekt, en ekonomisk motor och ett gemensamt paraply för frihet, demokrati och samarbete. Men allt fler svenskar börjar ifrågasätta vad medlemskapet egentligen innebär i praktiken. Är det verkligen ett samarbete mellan jämlika parter, eller har det utvecklats till en överstatlig struktur där nationella särdrag mals ner till förmån för centraliserad kontroll?
Flera politikområden visar på tydliga spänningar mellan svensk politik och EU:s byråkratiska styrning – inte minst när det gäller snus, migration, spelreglering och klimatpolitik.
Snuset – ett svenskt undantag som hotas
Snus är djupt rotat i svensk kultur, används av över en miljon människor och är enligt flera studier mindre skadligt än cigaretter. Ändå har EU i decennier förbjudit försäljning av snus inom unionen – med Sverige som enda undantag, tack vare hårt förhandlade villkor vid EU-inträdet 1995. Ironiskt nog tillåts cigaretter, trots att de är både mer beroendeframkallande och dödliga.
EU:s envisa förbud har länge retat både brukare och forskare. Det blir än mer absurt när nya nikotinprodukter som vitt snus eller nikotinpåsar inte omfattas av samma undantag, trots att de används på liknande sätt. Flera svenska riksdagsledamöter har nu tröttnat och uppmanar EU att släppa snuset fritt– inte bara för Sveriges skull, utan för att erbjuda ett mindre skadligt alternativ till rökning i hela unionen.
Migrationspolitiken – en kompromiss utan ansvar
Sverige har burit ett oproportionerligt ansvar för mottagandet av migranter och asylsökande under det senaste decenniet. Samtidigt har flera medlemsländer valt att i princip stänga sina gränser – trots EU:s tal om solidaritet och gemensamt ansvar. Den så kallade omfördelningsmekanismen som diskuterats i åratal har i praktiken havererat.
Sverige har konsekvent stått upp för mänskliga rättigheter och asylrätt, men när andra länder vägrar ta sitt ansvar leder det till ett obalanserat system där svenska kommuner pressas till bristningsgränsen. EU:s nya migrationspakt är full av vaga löften och flyttar fokus från skydd till avvisning, utan att lösa grundproblemet – bristen på verklig gemensam vilja.
Spellagstiftning – fri rörlighet, men bara när det passar
Sveriges övergång till ett licenssystem för spel 2019 syftade till att ge spelare bättre skydd, bekämpa beroende och få bort olicensierade aktörer från marknaden. Men EU:s regler kring fri rörlighet för varor och tjänster gör det i praktiken svårt att stoppa utländska bolag som riktar sig till svenska konsumenter, trots att de saknar tillstånd i Sverige.
Det innebär att svenska spelmyndigheter ofta står maktlösa inför utländska aktörer som kringgår reglerna. När ett nytt casino lanseras från exempelvis Malta, med riktad marknadsföring mot svenskar, är verktygen för att agera ofta begränsade. Det visar på den bristande nationella kontroll som EU:s struktur ibland medför – särskilt i frågor där hälsa och konsumentskydd borde väga tyngre än ekonomisk frihet.
Klimatfrågan – höga mål, låg rättvisa
EU har profilerat sig som en global klimatledare, med höga mål för utsläppsminskningar, elektrifiering och grön omställning. Sverige har i många fall gått före, både i lagstiftning och teknologiutveckling. Men klimatarbetet inom EU präglas ofta av kompromisser som gynnar större medlemsländer med starkare industriintressen.
Länder som Tyskland och Polen har fått undantag för kolkraft eller långsamma övergångar, medan Sverige – som redan ligger långt fram – riskerar att drabbas av krav som inte tar hänsyn till vår redan låga klimatpåverkan per capita. Det skapar en situation där de som gör mest riskerar att straffas mest, medan de som borde göra mer ges respit.
En växande skepsis
Mot bakgrund av dessa frågor är det inte konstigt att EU-skepticismen växer i Sverige. Det handlar inte om att vara emot samarbete, utan om att samarbete ska ske på rättvisa och transparenta villkor. Just nu upplever många att EU alltför ofta driver igenom beslut som saknar folklig förankring, baseras på centralstyrning och missar de unika nationella kontexterna.
Frågan är inte om Sverige ska lämna EU – utan hur Sverige ska återta kontroll över politikområden där våra värderingar och behov inte längre representeras i Bryssel.
Slutsats
Samarbete i Europa behövs – men inte till vilket pris som helst. Om EU ska vara relevant även i framtiden krävs ökad respekt för medlemsstaternas självbestämmande, större flexibilitet i lagstiftningen och en vilja att lyssna på folkviljan. Det är först då unionen kan bygga förtroende, snarare än att undergräva det.
