Efter Elon Musk har Meta-grundaren Mark Zuckerberg gått ut mot EU:s digitala politik och klagat på att ”Europa har ett ständigt ökande antal lagar som institutionaliserar censur och gör det svårt att bygga något innovativt där”. Han beklagade sig särskilt över att EU har bötfällt teknikföretag med mer än 30 miljarder dollar under de senaste 10 åren i vad som är ”nästan som en tull”, och tillade att den amerikanska regeringen, istället för att försvara amerikansk teknik, ledde attacken.
Det bör stå klart att detta inte längre kommer att vara den amerikanska regeringens strategi, nu när Donald Trump är ansvarig, särskilt med stora teknikfigurer som Musk på sin sida.
EU-kommissionen planerar dock inte att ändra kurs. I förra veckan uppgav kommissionen att den tillträdande presidenten Donald Trumps stundande inträde i Vita huset inte påverkar kommissionens åtagande att upprätthålla sina lagar mot big tech, och hänvisade därmed till pågående fall mot Apple, Google och Meta. Kommissionen utreder dessa amerikanska teknikföretag enligt lagen om digitala marknader (Digital Markets Act) och lagen om digitala tjänster (Digital Services Act). Den senare ger EU möjlighet att utdöma böter på upp till sex procent av en tjänsteleverantörs globala årsomsättning, i syfte att ”bekämpa desinformation och spridning av olagligt innehåll”.
Även i Europa har missnöjet med EU:s övernitiska inställning till teknik bubblat upp, och den tidigare italienske premiärministern Mario Draghi kritiserade EU:s flaggskepp GDPR i en rapport som utarbetats för EU-kommissionen och som fått stor spridning. Draghi noterade att ”den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) beräknas ha minskat vinsterna för små teknikföretag med mer än 15 procent”, och tillade att ”med denna lagstiftning dödar vi våra företag”. Märkligt nog beordrades Europeiska kommissionen just av EU:s tribunal att bötfälla sig själv med 400 euro för att ha brutit mot sina egna GDPR-regler, eftersom man hade befunnits ansvarig för att olagligt ha överfört data till USA. I samma sammanhang hade Meta redan bötfällts med 1,2 miljarder euro 2023 för att ha överfört användares data till USA utan tillräckliga skyddsåtgärder.
Konkurrenspolitik
Förutom dessa böter eller hot om böter inom ramen för den digitala politiken har EU-kommissionen också delat ut rekordstora böter till amerikanska storföretag inom ramen för sin konkurrenspolitik. Google fick t.ex. böta 2,4 miljarder euro 2021 för ”marknadsmissbruk”, eftersom företaget befanns skyldigt till att ha marknadsfört sin egen shoppingtjänst. Ja, i EU kan man inte bara marknadsföra sina egna produkter i sin egen butik.
”Antitrust"-åtgärder var bara ett sätt att tvinga pengar ur fickorna på USA:s stora teknikföretag. EU-kommissionen använde EU-fördragets förbud mot ”statligt stöd” för att beordra Apple att betala hela 13 miljarder euro i efterskottsskatt till den irländska regeringen, där Apples EU-verksamhet har sitt huvudkontor. EU-kommissionens argument var att Apple skulle ha fått ”olagliga” skatteförmåner från Irland under två decennier. Efter åratal av rättsprocesser gick EU:s högsta domstol på EU-kommissionens linje.
Man kan hävda att alla skatteförmåner inte är öppna för alla företag på samma sätt och att EU:s förbud mot statligt stöd därför kan åberopas, men att förbudet främst tillämpas på sådana gråzoner samtidigt som flagranta överträdelser av ”statligt stöd” tillåts är ännu ett bevis på att EU-kommissionens konkurrenspolitik har blivit hopplöst politiserad under de två mandatperioder som Margrethe Vestager, EU:s tidigare konkurrenskommissionär, har suttit.
Redan 2014, när hon tillträdde sin tjänst, sade hon öppet att hon fann det ”naturligt att konkurrenspolitiken är politisk”. Sedan dess har tillämpningen av flagranta överträdelser av EU:s förbud mot statligt stöd bara blivit svagare, och kommissionen har tillåtit Italien att rädda banker och Frankrike att förstatliga ett skeppsvarv för att förhindra ett italienskt övertagande. Den ”tillfälliga” lättnaden av EU:s förbud mot statligt stöd under covidkrisen blev i praktiken permanent. För närvarande delar medlemsländerna skamlöst ut storskaliga subventioner. Tyskland och Frankrike är de största överträdarna. Cirka 80 procent av de statliga stöd som godkänts av EU-kommissionen under de senaste åren spenderas av dessa två medlemsländer. Mindre medlemsländer har protesterat mot ”permanenta eller överdrivna icke målinriktade subventioner”, men i slutändan kan vi bara konstatera att EU:s konkurrenspolitik, som ska utgöra grunden för EU:s inre marknad, helt enkelt håller på att falla sönder.
Förbudet mot ”statligt stöd” vänds mot investerare i den privata sektorn
EU-kommissionens tendens att förvränga innebörden av begreppet ”statligt stöd” orsakar inte bara makroekonomisk skada, utan drabbar även människor i specifika fall. Ett exempel är fallet med de två svensk-rumänska bröderna Ioan och Viorel Micula, som investerade miljoner i olika livsmedels- och förpackningsfabriker i Rumänien på 1990-talet. Därigenom drog de nytta av ett skatteincitamentssystem, eftersom investeringen skedde i ett ekonomiskt eftersatt område.
Efter att Rumänien 2005 beslutat att avskaffa skatteincitamenten utmanade bröderna detta juridiskt, varvid de erhöll kompensation från en skiljedomstol, som dömde Rumänien för att ha brutit mot ett investeringsavtal med Sverige. År 2015 förklarade dock EU-kommissionen att denna kompensation i själva verket utgör olagligt ”statligt stöd” och beordrade Rumänien att återkräva de belopp som redan hade betalats ut. Visst borde vem som helst instinktivt tycka att det är märkligt att samma eurokrater ger sig på ”statligt stöd” från ett land utanför EU (Rumänien gick med i EU först 2007) samtidigt som de ignorerar uppenbara överträdelser av statligt stöd från EU:s medlemsländer.
Det hjälpte inte bröderna att en privat skiljedomstol gick på deras linje, med tanke på EU:s ökande fientlighet mot skiljedomsförfaranden. Fallet pågår fortfarande idag. Efter att tribunalen ogiltigförklarat EU-kommissionens beslut 2019 ställde sig EU-domstolen 2022 på EU-kommissionens sida. I oktober 2024 ställde sig tribunalen i sin tur på EU-kommissionens sida, vilket bröderna överklagade i december och hävdade att kommissionen tolkar och tillämpar EU:s regler om statligt stöd på ett felaktigt sätt. Kanske kan något gott komma ut av den juridiska prövningen om EU:s högsta domstol i slutändan sätter kommissionen tillbaka i sin låda.
Även om det redan är problematiskt att EU tillämpar bestämmelserna om statligt stöd på ett inkonsekvent sätt och att undergräva internationella skiljedomar är detsamma som att skada förtroendet hos internationella investerare, är ett centralt problem att de viktigaste händelserna i Micula-fallet inträffade före Rumäniens anslutning till EU den 1 januari 2007. Därför borde EU inte ha något att säga till om i något av dessa fall över huvud taget. År 2022 beskrev Nikos Lavranos, expert på investeringsrätt och skiljeförfaranden, det hela som ”övertramp från EU-domstolens sida”.
En annan aspekt som kan betraktas som ”övertramp” är att tribunalen i oktober förra året förklarade att bröderna var personligen ansvariga för att återbetala de miljontals euro till Rumänien som de hade åtnjutit till följd av skiljedomen. Domstolen tillät därmed att delbetalningarna återkrävdes från vilket som helst av de bolag som ägdes av bröderna, utan att ta hänsyn till om bolaget faktiskt tog emot betalningar. Med andra ord skulle även ett företag som inte åtnjutit det påstådda ”statsstödet” behöva betala tillbaka det. Bröderna kanske lyckas få EU-domstolen att dra ett streck i sanden här, eftersom EU-domstolen redan i juli 2024 införde vissa tydliga gränser för att klumpa ihop flera företag till en ”enda ekonomisk enhet”. I vilket fall som helst är händelsen en illustration av hur EU-fördragets bestämmelser om ”statligt stöd”, som ursprungligen var avsedda att skydda rättvis konkurrens på EU:s inre marknad, i slutändan har använts mot den privata sektorn.
Är Trump på väg att hämnas?
Problemet med EU-kommissionens och EU-domstolens försök att utvidga sitt rättsliga inflytande utanför EU:s jurisdiktion, t.ex. genom att vägra att tillämpa internationella skiljedomar, är att även andra jurisdiktioner kan göra det. USA:s president Donald Trump är inte direkt blyg för att överväga detta.
För den europeiska ekonomin, som är starkt beroende av den internationella ordningen, är detta ett stort bekymmer. Bara några dagar efter sitt tillträde har Trump redan kritiserat EU:s tillsynsmyndigheter för att de riktar in sig på amerikanska teknikjättar och beskrivit deras ärenden mot amerikanska företag som ”en form av beskattning” och varnat för att ”vi har några mycket stora klagomål på EU”. Även de pågående utredningarna enligt EU:s Digital Markets Act mot dessa tre företag kan leda till böter.
I Europa har allt detta fått relativt lite uppmärksamhet, trots de stora återverkningarna av USA:s vedergällning. I slutändan borde EU helt enkelt fokusera på att undanröja protektionistiska handelshinder mellan nationella ekonomier i Europa. Där kan man fortfarande göra stora framsteg utan att skaka om Europas viktigaste handelspartner.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
