Film: Var det bättre förr?

Allt var kanske inte bättre förr, men vissa saker verkar ha varit det. Filmer, till exempel. Inte kan det skräp vi producerar idag mäta sig med Borta med vinden, Casablanca, eller Lawrence av Arabien? Nej, det kan det inte. Men detta är å andra sidan ingen rättvis jämförelse.

Skälet till att det inte är en rättvis jämförelse är att gårdagens filmer inte är vilka som helst. Åtminstone inte de av gårdagens filmer vi känner till. Dessa filmer är överlevarna. Klassikerna. Mästerverken. Det är långt högre sannolikhet att bra filmer koms ihåg än dåliga. Från det bör vi inte dra slutsatsen att alla gamla filmer höll samma kvalitet.

Sedan slutet på artonhundratalet har det producerats tusentals och åter tusentals filmer. Filmindustrin var stor och lönsam redan på 1910-talet. Det mesta av vad som producerades då är så bortglömt att inte ens filmhistoriker kommer ihåg dem. Vi kan med säkerhet säga att 99% av alla filmer från den tiden inte ses av någon. Det antyder att de filmer som fortfarande ses tillhör de 1% bästa. Filmer som The Birth of a Nation, och en del Chaplinfilmer.

Ju längre tillbaka i tiden vi går desto mer brutal blir utslagningen. Delvis är detta för att det är svårare att överleva en lång tid än en kort tid, men det finns även praktiska skäl. Bland annat då gamla filmrullar innehöll silver. Detta silver ansågs viktigare än filmernas konstnärliga värde. Till och med stora, framgångsrika, och prisbelönta mästerverk riskerade att förloras. Metropolis från 1927 fanns länge bara i kraftigt förkortade versioner, fram tills 2008 då en nästan komplett version hittades i Argentina. Även Buster Keatons verk fick en renässans efter att de återupptäckts i en villa ”Det stora stenansiktet” en gång bott i. Idag är det omöjligt att säga hur många filmer som har förlorats men som hade hyllats som mästerverk om de överlevt.

Nu är det lättare att bevara filmer, och rent fysiskt lever de nästan alltid kvar. Men den större tragedin är att det inte spelar någon roll, eftersom ingen vill se dem. Ointresse är farligare för filmbevarande än fysisk förstörelse. Detta är synd, då även de sämsta filmer en gång varit någons passionsprojekt och därmed innehåller en bit av dennes själ.

Samtidigt betyder det att det finns goda möjligheter att återupptäcka gamla godingar. Konkurrensen är så hård att det finns gott om utmärkta filmer som ändå inte uppnått klassikerstatus. För den som är intresserad av detta kan gamla Oscarsnomineringar för bästa film vara en bra plats att börja på.

Vi bör alltså inte döma vår egen tid för hårt. Det är lätt att lura i oss att vi fallit från en gyllene era då alla filmer var bra, bara för att alla överlevande filmer från den tiden är bra. Detta kan få oss att tro att det är något fel med vår egen tid, och därför locka oss att försöka förklara vad det är. Eller än värre, att ställa det till rätta! Att försöka rätta till problem som inte existerar är farligt. Tålamod är den bästa strategin för att hantera dåliga filmer – snart glöms de bort.

Jakob Sjölander,
Filosof och författare