I veckan publicerade EU-kommissionen sitt förslag till ”clean industrial deal”, som syftar till att förena EU:s klimatpolitik med konkurrenskraft enligt det så kallade ”Omnibuspaketet”. Kommissionen konstaterar att ”våra energikostnader fortfarande är jämförelsevis höga, vilket innebär att Europa löper en verklig risk att avindustrialiseras”.
Trots varningar från kemiindustrin, där Ineos vd Jim Ratcliff i ett öppet brev framhåller att ”alla våra stora konkurrenter planerar att dra sig tillbaka från Europa på grund av energikostnaderna och koldioxidskatterna”, verkar EU-kommissionen inte ha för avsikt att i grunden ändra kurs.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen talar visserligen om ”förenkling”, men hon har fortfarande inte släppt planen på att göra EU:s ”klimatmål” för 2040 bindande, vilket skulle innebära en skärpning av EU:s klimatpolitik. Det faktum att endast åtta EU-länder uttryckligen har stöttat denna idé bör vara en tydlig signal till von der Leyen om att tiderna har förändrats.
Teresa Ribera, EU-kommissionens socialdemokratiska vice ordförande med ansvar för den gröna omställningen, var betydligt mer rättfram än von der Leyen när hon sa ”Vi håller inte på att avreglera... Tvärtom: vi är på väg in i genomförandefasen.” Hennes franske kollega Stéphane Séjourné, som ansvarar för industristrategin, tillade: ”Vi har ingen motorsåg”, vilket betyder att EU inte är villigt att kopiera den argentinske presidenten Javier Mileis framgångar.
Några positiva saker
I rättvisans namn ska sägas att kommissionens förslag innehåller en del positiva inslag. Särskilt under von der Leyens första mandatperiod antogs en hel rad dyra regleringar, ofta klimatrelaterade. Kommissionen föreslår nu att några av de värsta aspekterna av detta ska urvattnas.
Man föreslår att frysa EU:s direktiv om hållbarhetsrapportering för företag (CSRD), som trädde i kraft 2023, i två år, medan man försöker införa ändringar för att se till att färre mindre företag behöver följa det. Kommissionen vill dock inte ändra någon av skyldigheterna.
För direktivet Corporate Sustainability Due Diligence (CSDDD), som kräver att företag med fler än 1.000 anställda ska bedöma sina produkters påverkan på miljö och mänskliga rättigheter, vill kommissionen ha ett års fördröjning, samtidigt som man begränsar företagens ansvar och längden på den leverantörskedja som de ska rapportera om. Även om små och medelstora företag redan är undantagna från direktivets krav säger många att de kommer att omfattas av betungande regler på grund av att de är leverantörer till större företag. Det bör fungera som en varningssignal att det inte är någon universallösning att undanta småföretag från CSRD.
Vidare vill kommissionen lätta något på EU:s taxonomiregler. Ett annat positivt inslag är att stimulera snabbare tillstånd för vindkraftsparker och annan infrastruktur.
En hel del negativt
Trots dessa positiva åtgärder verkar EU-kommissionen anse att lättnader för europeiska företag bör gå hand i hand med ökade lättnader för utländska företag. Det nya föreslagna lagstiftningspaketet innehåller en hel del ny protektionism, eftersom kommissionen efterlyser så kallade ”buy European”-klausuler som syftar till att ändra reglerna för offentlig upphandling för att gynna ren teknik tillverkad i Europa. Kunderna riskerar därmed att berövas den bästa möjliga produkten.
Vidare har EU-kommissionen också uttalat att även om man nu minskar det regulatoriska trycket på europeiska företag, så kommer man att försöka tvinga igenom innehållet i de regleringar som EU:s ”Omnibuspaket” skär ner på i avtal med tredje land som inte alltid delar EU:s aptit på kostsam klimatpolitik.
Detta är oroande, eftersom det i praktiken innebär att kommissionen använder inhemsk förenkling som ett rättfärdigande för att fortsätta på den problematiska vägen att använda handelsförhandlingar som ett sätt att påtvinga handelspartner politiska val. Detta har redan slagit fel med EU:s förordning om avskogning, som EU tvingades skjuta upp med ett år efter protester från handelspartner, från USA över Brasilien till Malaysia. Det sistnämnda landet var särskilt missnöjt med att EU vägrar att acceptera landets avskogningsstandard MSPO som likvärdig, trots att NGO:er har lovordat landets framgångar med att minska avskogningen, vilket framför allt har kopplats till landets palmoljeexport. Ironiskt nog håller Malaysia nu till och med på att ta fram en ännu strängare standard än den som föreskrivs i EU:s avskogningsförordning, men EU vägrar blankt att erkänna dessa utländska standarder, till skillnad från exempelvis Storbritannien.
Även EU:s klimattull, CBAM (Carbon Border Adjustment Mechanism), är ett exempel på grön protektionism som vedergällning för att handelspartner vägrar att kopiera EU:s kostsamma klimatpolitik. Förutom att CBAM är protektionistiskt innebär det också stora administrativa bördor för företagen. En bra sak här är att kommissionen vill undanta de minsta importörerna.
Man väljer också att förenkla administrationen nu, men i ett senare skede vill man låta fler produkter omfattas av gränsskatten på koldioxid. Därmed är det enligt uppgift möjligt att även export från Europa till tredje land kommer att omfattas. Med andra ord fördubblar EU-kommissionen i slutändan CBAM-strategin, som har ansträngt relationerna med handelspartner.
Problem kommer aldrig ensamma
Bortsett från den extra protektionismen har EU-kommissionen inte kunnat hålla sig från att föreslå mer detaljstyrning. Enligt uppgift anser kommissionen att användningen av el utanför rusningstid bör uppmuntras och vid behov göras obligatorisk. EU bekräftar också att man kommer att ”anta en lag om cirkulär ekonomi 2026”, som i grunden syftar till att införa ännu fler restriktioner för att förverkliga en ”cirkulär ekonomi”.
Sist men inte minst kommer det nog inte att förvåna någon att EU-kommissionen också vill spendera mer av skattebetalarnas pengar som en del av sitt nya paket. EU:s kommissionär för ”klimat, netto-noll och ren tillväxt”, Wopke Hoekstra, försöker motivera detta genom att säga: ”Klimatproblemet kommer att bli värre innan det blir bättre. (...) Prislappen för Europa är tyvärr fenomenal.” Därför meddelar kommissionen att man ska ”mobilisera över 100 miljarder euro” för ”EU-tillverkad ren tillverkning”.
Exakt hur detta ska finansieras förblir oklart och det är också förbryllande varför den här typen av industripolitik på något sätt skulle vara mer framgångsrik än liknande misslyckade försök tidigare. Men kommissionen är inte känd för att inte försöka samma sak och förvänta sig olika resultat. EU vill använda sitt investeringsprogram InvestEU för att genomföra regeländringar som ska frigöra ytterligare 50 miljarder euro i offentliga och privata investeringar, medan EU:s socialistiska konkurrenskommissionär Ribera har lovat att urvattna EU:s restriktioner för statligt stöd. Problem kommer aldrig ensamma.
Reaktionerna på kommissionens nya förslag är inte särskilt positiva. Den europeiska näringslivsorganisationen BusinessEurope anser att det krävs snabbare åtgärder, och dess generaldirektör Markus Beyrer säger att det är osannolikt att dessa åtgärder kommer att räcka för att sänka energikostnaderna på kort sikt.
Även Tjeckiens premiärminister Petr Fiala uttryckte skepsis och sa: ”Vid första anblicken verkar det som om motsägelsefulla trender kombineras – å ena sidan stöd till industrin och å andra sidan en fortsättning på den gröna given. Hans finansminister Zbyněk Stanjura var ännu mer frispråkig och konstaterade ”Vi kommer inte att ha medel för att öka försvarsutgifterna samtidigt som målen för minskade koldioxidutsläpp förblir oförändrade.”
Med andra ord: Förenkling är inte tillräckligt. EU måste faktiskt skära ned på klimatpolitiska mål och regleringar.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
