Bara tre månader. Så länge har center-högerpolitikern Michel Barniers regering suttit i Frankrike. Michel Barnier kom till makten efter att Frankrikes president Emmanuel Macron beslutat att utlysa tidigarelagda parlamentsval. På sätt och vis hade han inget annat val, eftersom hans parti saknade majoritet i det franska parlamentet.
Valet ägde dock rum i juni och försvagade Macrons parti. Efter många förhandlingar kunde den tidigare Brexit-förhandlaren Michel Barnier till slut sätta sig i sadeln, eftersom hans regering i praktiken tolererades av Marine Le Pens Rassemblement National, som därmed kontrollerade maktbalansen, något som en gång var otänkbart.
Macron och Barniers förhoppning var att Le Pen ändå skulle tolerera regeringen under en tid. Det visade sig vara en fåfäng förhoppning. Tidigare denna månad stödde Le Pen en misstroendeomröstning som lagts fram av vänsteroppositionen. Omröstningen kom efter att den franska regeringen meddelat att den skulle åberopa grundlagens artikel 49.3 för att få igenom budgeten utanför parlamentet. Därmed var regeringens öde beseglat.
Le Pens motiv förblir ett mysterium. Hoppas hon på detta sätt kunna försvaga Macron så pass mycket att han inte ser någon annan utväg än att utlysa ett förtida presidentval - normalt planerat till 2027? Är hon rädd för en rättsprocess om hennes eget partis olagliga anställning av assistenter i Europaparlamentet? Den franska allmänna åklagaren krävde nyligen att om dessa fakta bevisas ska Le Pen förbjudas att ställa upp i val under fem år. Ett sådant straff skulle kunna ”störa det franska demokratiska systemet”, varnade François Bayrou, en ledande fransk centerpolitiker.
Under alla omständigheter kan tidiga parlamentsval inte utlysas igen förrän i juni 2025, och Macron vägrar att avgå i förtid som president. Om ingen politisk överenskommelse nås är den franska konstitutionen dessutom otydlig vad gäller befogenheterna för en fransk regering som saknar stöd från en majoritet i parlamentet. Även med en slags ”provisorisk tolftedelad budget”, där den franska regeringen kan fortsätta att spendera pengar med alla möjliga restriktioner, råder det rättslig osäkerhet.
Allt detta är särskilt oroande med tanke på de franska offentliga finansernas tillstånd. Det franska folket vägrar helt enkelt att acceptera de utgiftsnedskärningar och skattehöjningar som Barnier ville driva igenom för att få ordning på den franska budgeten - som har gått med underskott sedan 1974 - på något sätt. Inom euroområdets system finns naturligtvis Europeiska centralbanken, som med klockren regelbundenhet räddar slösaktiga välfärdsstater som Frankrike på bekostnad av europeiska sparare, men om ECB går för långt i detta orsakar det med rätta politiska spänningar med andra medlemsstater i euroområdet, inte minst med Tyskland, som är lika politiskt instabilt eftersom det kommer att hålla tidiga val i februari.
Dessutom pågår en viktig förhandling på europeisk nivå om handelsavtalet mellan EU och det latinamerikanska handelsblocket Mercosur. Precis när en stor politisk kris bröt ut i Frankrike reste EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen till Uruguay, där hon godkände Mercosur-avtalet, efter inte mindre än 25 års förhandlingar mellan de två handelsblocken.
Mercosurs godkännande häller olja på elden
Med största sannolikhet kommer EU-kommissionen att dela upp handelsaspekterna av Mercosur-avtalet från de mer politiska aspekterna, vilket gör nationell parlamentarisk ratificering onödig för att handelsaspekterna ska kunna träda i kraft åtminstone tillfälligt. Men även då skulle EU-länderna fortfarande behöva ge sitt samtycke i EU-rådet, utöver Europaparlamentets godkännande. Det återstår att se om Frankrike kommer att hitta en blockerande minoritet där. Frankrike skulle ha lyckats få med sig Polen och Österrike, och i Nederländerna är en parlamentsmajoritet emot, men avgörande kommer att vara Giorgia Melonis italienska regerings inställning. Ministrarna i hennes regering har redan uttryckt motstridiga åsikter om Mercosur.
Argumenten om att franska företag också har mycket att vinna på färre handelshinder och att avtalet med Mercosur är det största handelsavtal som EU någonsin har slutit faller allt oftare för döva öron. Den ekonomiska nedgång som Europa står inför - huvudsakligen självförvållad - åtföljs av ökat stöd för protektionism, något som också ökar i USA i och med valet av Trump.
Europeiska unionen är skyldig sig själv att Mercosur inte slutfördes tidigare. För några år sedan kom det plötsligt nya krav på att införa alla slags miljöstandarder för latinamerikanska handelspartner. Dessa ansåg naturligtvis inte att detta var godtagbart. Dessutom försvårades relationerna med handelspartnerna av det nya europeiska avskogningsdirektivet, som innebär att Europa ställer höga byråkratiska krav på timmerimportörer.
Inledningsvis var de stora exportörerna av palmolja, Malaysia och Indonesien, arga över detta. De ansåg att det var orättvist att EU vägrar att erkänna deras lokala standarder för avskogning, trots att icke-statliga organisationer berömde dem för att ha minskat avskogningen så sent som förra året. Särskilt eftersom Storbritannien erkänner dessa lokala standarder. Efteråt anslöt sig Brasilien och även USA till protesten. Det ledde till att direktivet om avskogning sköts upp ett år, men lagstiftningen är fortfarande aktuell. Mercosur förutser dessutom ”bättre behandling” för Mercosur-länder när det gäller att bedöma deras efterlevnad av EU:s nya avskogningsregler, vilket innebär att icke-Mercosur-medlemmar som presterar bra på miljöindikatorer kan missgynnas. Trots Malaysias ”koldioxidbindning” i palmoljeindustrin eller trädplanteringsprogram - som stimuleras av Malaysian Palm Oil Green Conservation Foundation (MPOGCF) - skulle landet därför missgynnas i jämförelse med länder som Brasilien, som inte har varit lika framgångsrika i kampen mot avskogning. Allt detta visar hur knepigt det är att politisera handelsavtal...
Till detta kommer också den nya europeiska klimattullen Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), där EU kommer att börja straffa import från handelspartner med extra tullavgifter om de vägrar att följa samma klimatpolitik som EU. Indien är mycket upprört över detta, men även i Storbritannien finns en oro. Det finns till och med tankar på att införa en brittisk motsvarighet till CBAM, men enligt en studie från UK Growth Commission ”skulle detta kunna leda till en förlust av BNP per capita på cirka 150-300 pund”.
En alternativ klimatpolitik, enligt tankesmedjor som Warsaw Enterprise Institute, skulle kunna vara att ersätta det kollektivistiska Parisavtalet med ett ”klimat-och frihetsavtal”. De som undertecknar detta avtal skulle kunna dra nytta av handelsfördelar om de genomför en klimatvänlig frimarknadspolitik, till exempel genom ”skatteförändringar ... för att göra investeringar i PP&E (Property, Plant, and Equipment) mer lönsamma på ett sätt som uppmuntrar företag att inte bara behålla sin nuvarande kapacitet, utan också att modernisera och utveckla nya projekt”. Avtalet innehåller också en rekommendation om att ”eliminera alla typer av subventioner på ett ordnat och gradvis sätt”. Samtidigt vill USA:s nye president Trump redan dra sig ur Parisavtalet igen, så snart bör EU börja ompröva sin egen protektionistiska klimatpolitik i grunden.
Protektionismens spöke
Det är tydligt att de som ständigt försöker missbruka handelsförhandlingar för att driva igenom sin egen politiska agenda till slut undergräver allmänhetens stöd för handelsavtal. Den allmänna opinionen ser med rätta sådana förhandlingar som en härva av privata affärsintressen, där fokus inte ligger på att helt enkelt ta bort handelshinder, utan snarare på att införa alla typer av regleringsstandarder som är skräddarsydda för stora exportörer. I Frankrike är detta ett av skälen till att frihandel inte förknippas med större valfrihet och lägre priser för konsumenterna eller större möjligheter för franska företag att erbjuda sina produkter och tjänster till fler människor.
Sanningen att säga har den allmänna opinionen delvis rätt, eftersom stora handelsavtal som Mercosur-EU-avtalet inte innebär någon verklig ”frihandel” utan snarare ”styrd handel”. Även om det fortfarande innebär en liberalisering av handeln, i nettotermer.
I vilket fall som helst skapar ingåendet av Mercosur-avtalet ännu mer turbulens i fransk politik. Sophie Primas, Frankrikes handelsminister, varnade för att ”detta inte är slutet på historien. (...) Detta binder bara kommissionen, inte [EU:s] medlemsländer. Hennes kollega Annie Genevard, Frankrikes jordbruksminister, konstaterade följande: ”Detta avtal garanterar inte på något sätt ömsesidigheten i de normer som ställs på våra egna producenter.
Man behöver inte vara ett politiskt geni för att förstå att allt detta kommer att få Le Pen att gå till ännu hårdare angrepp mot EU, men även den franska vänstern kommer att vinna på detta. Macron kan mycket väl utse en ny premiärminister var sjätte månad och hålla ett nytt parlamentsval i juni i hopp om att detta ska gynna hans parti. Ett nytt nederlag skulle dock kunna sätta stor press på Frankrikes president Macron att avgå och utlysa ett nytt presidentval, enligt bedömare. Vid någon tidpunkt kommer trycket att bli för stort.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
