Internationella toppmöten av olika slag verkar bli allt vanligare. I veckan hölls G20-toppmötet i Brasilien, som kom med ännu en bred deklaration som var fattig på detaljer. Bristen på tydliga budskap belyser de underliggande spänningarna mellan de deltagande länderna. Inför toppmötet gick den franska dagstidningen Le Monde till hårt angrepp mot Brasiliens vänsterorienterade president Lula da Silva och menade att Brasilien ”skonar Moskva och närmar sig Peking”.
Spänningarna handlar dock inte bara om Ukraina. En av Lulas besattheter var att använda G20 för att driva igenom en global beskattning av miljardärers inkomster på 2 procent. Till slut lyckades han få med skatten i slutdeklarationen, men efter hårt motstånd från Argentina, som nu leds av libertarianen Javier Milei, antogs G20-deklarationen med delvis avvikande meningar från Argentina i vissa avseenden. Det är talande för den hopplösa vänstervridna inställningen i Västeuropa att deltagande länder som Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien verkade nöjda med detta, liksom med innehåll som rör FN:s tidigare agenda för hållbar utveckling 2030. I ett tal gick Milei till hårt angrepp mot detta och kallade det ”ett överstatligt program av socialistisk karaktär”. Han vände sig också mot FN:s förslag om reglering av hatpropaganda på sociala medier och beskrev det som ett intrång i den nationella suveräniteten.
Milei hävdade vidare: ”I dag styrs det internationella samfundet av ett system av påbud, inte av ett symmetriskt och självständigt samarbete.” Han varnade: ”Om det handlar om att införa större statliga ingripande i ekonomin, räkna inte med oss.”
Mileis framgångar på hemmaplan blir allt svårare att förneka. Förra månaden föll inflationen till under 3 procent på månadsbasis. Det är fortfarande fruktansvärt, men det är första gången sedan november 2021 som den är under 3 procent. Det innebär en stor minskning jämfört med för ett år sedan, när Milei valdes.
Det är avslöjande att se Argentina ta över facklan från Chile som det mest marknadsvänliga landet i Latinamerika. Chiles privatisering av pensionssystemet, där människor i stor utsträckning sparar till sin egen pension istället för att hoppas på att det kommer att finnas en stor bas av unga skattebetalare i framtiden, bidrog till att minska antalet chilenare som lever under fattigdomsgränsen från mer än hälften av befolkningen till mindre än en tiondel.
Under de senaste 10-15 åren har dock Chiles politik förändrats och man har gått över till ett mer blandat pensionssystem. År 2021 valde landet till och med en militant vänsterpartist, Gabriel Boric, till president. I år utbröt en storskalig korruptionsskandal som skadade Chiles rykte som Latinamerikas näst minst korrupta land, efter Uruguay. I somras åtalades Luis Hermosilla, en brottmålsadvokat med nära band till framstående företagsledare och ledande politiker i hela Chiles politiska spektrum, för mutbrott, penningtvätt och skattebedrägeri.
Fallet ledde också till att chefen för Chiles utredande polis, Sergio Muñoz, avgick efter att han av åklagare anklagats för att ha delat konfidentiell information med Hermosilla om pågående utredningar. En av dessa utredningar är kopplad till tilldelningen av spellicenser till ”Enjoy”-kedjan av kasinon och resorts. Moneda Patria Investments, ett företag med politiska kopplingar till höger i spektrumet, skulle uppenbarligen kunna dra nytta av dessa licenser. En rättslig utredning undersökte frågan och övervägde om den lagstiftning som infördes av den dåvarande högerregeringen gynnade Moneda och om den till och med förhindrade att företaget gick i konkurs. Den avvisades av en domare 2023. I kombination med andra skandaler anses detta vara orsaken till de stora förluster som president Boric drabbades av under de senaste lokalvalen.
Klimatalarmism
En annan prioritering som Lula försökte driva på var klimatalarmismen, då han uppmanade gruppen av 20 ledande ekonomier att nå nettonollutsläpp av växthusgaser fem till tio år tidigare än planerat. Tiderna håller dock på att förändras. USA:s förväntade utträde ur klimatavtalet från Paris 2025 kan betraktas som ett hårt slag mot dem som försöker skapa klimatpanik.
En annan strategi skulle kunna vara att ersätta Parisavtalet och dess bestraffande strategi med ett ”klimat-och frihetsavtal”, där undertecknarna av ett sådant alternativt internationellt fördrag skulle dra nytta av handelsfördelar, förutsatt att de genomför en klimatvänlig frimarknadspolitik. En studie från Warsaw Enterprise Institute och likasinnade tankesmedjor förklarar att detta skulle ”avbyråkratisera ekonomin”, tillsammans med ”skatteförändringar (...) för att göra investeringar i PP&E (Property, Plant, and Equipment) mer lönsamma på ett sätt som uppmuntrar företag att inte bara upprätthålla sin nuvarande kapacitet utan också att modernisera och utveckla nya projekt. Alla typer av subventioner bör avskaffas på ett ordnat och gradvis sätt.”
Andra föreslagna åtgärder som undertecknare av ett sådant internationellt avtal skulle kunna införa är skattebefriade ”CoVictory bonds” samt riktade skattesänkningar (Clean Tax Cuts, CTCs) i de fyra sektorer som står för 80% av utsläppen av växthusgaser – transport, energi och el, industri samt fastigheter. Skattesänkningar som syftar till att bryta upp monopol är en annan möjlig åtgärd.
Även om något sådant fördrag inte skulle bli aktuellt väcker EU:s nya klimattull, den s.k. ”Carbon Border Adjustment Mechanism” eller CBAM, stor oro vid möten som G20. I synnerhet Indien har protesterat mot tanken på att EU skulle börja införa tullar på import från handelspartner bara för att dessa länder föredrar att inte kopiera EU:s kostsamma klimatpolitik. Storbritannien överväger för närvarande om man ska kopiera CBAM eller inte, eftersom man är rädd att förlora marknadstillträde till EU om man inte gör det. Forskare från UK Growth Commission har varnat för detta och uppskattat att om Storbritannien skulle göra detta ”skulle det kunna leda till förluster av BNP per capita på mellan cirka 150 och 300 pund”, eller till och med upp till 650 pund, om leveranskedjorna skulle omfördelas kring producenterna med de lägsta kostnaderna.
Mercosur
Vid sidan av G20-mötet kan man förvänta sig att det har förekommit mycket samordning mellan EU:s medlemsländer och medlemmarna i det latinamerikanska handelsblocket Mercosur om ett eventuellt slutförande av handelsavtalet mellan EU och Mercosur. Frankrike har drivit på hårt mot detta, men det är inte säkert att man kommer att kunna hitta en blockerande minoritet.
I teorin borde ett avtal redan ha nåtts, men EU beslutade att återuppta samtalen och begärde plötsligt att deras latinamerikanska handelspartner skulle respektera en hel rad extra miljövillkor. De motsatte sig detta, vilket är förståeligt. Till detta kom protester från framför allt Brasilien mot EU:s avskogningsförordning, som innebär alla möjliga extra byråkratiska krav på import till EU som anses förvärra avskogningen. Det är särskilt problematiskt att lagstiftningen vägrar att erkänna handelspartners standarder mot avskogning. I synnerhet Malaysia och Indonesien fann det särskilt orättvist att EU vägrar att förklara deras standarder som likvärdiga, till skillnad från Storbritannien, trots att icke-statliga organisationer som Global Forest Watch berömde dem 2023 för att ha uppnått en kraftig minskning av skogsförlusten.
Förra veckan röstade Europaparlamentet för att skjuta upp förordningen med ett år, efter att även Brasilien och USA hade krävt detta. Ledamöterna noterade därmed att länder med klassificeringen ”ingen risk” ”skulle ställas inför betydligt mindre stränga krav eftersom det finns en försumbar eller obefintlig risk för avskogning”. Malaysian Palm Oil Council (MPOC) har påpekat att skapandet av en sådan ”ingen risk”-kategori ”skulle kunna ge lagstiftarna en bekväm möjlighet att undanta inhemska företag från lagstiftningen, vilket luktar ekonomisk protektionism”, och tillade: ”En tvådelad regleringsstrategi - där europeiska företag skyddas medan deras internationella handelspartner straffas - skulle sända fel budskap till världen, med tanke på att länder som Malaysia har arbetat så hårt för att följa EUDR.” Även Brasiliens jordbruksförbund uttryckte liknande farhågor.
Det visar verkligen att den tid då EU var en stark aktör som drev på för att öppna upp handeln på internationell nivå är långt borta. Även i de kommande förhandlingarna om de extra amerikanska tullar som Trump vill införa kommer han med all säkerhet att påpeka att EU:s tullar för närvarande faktiskt är högre än USA:s.
I ärlighetens namn måste sägas att det på högsta nivå inom Europeiska kommissionen finns de som långsamt börjar inse att EU är på fel väg. I våras höll Sabine Weyand, den högsta tjänstemannen vid EU-kommissionens handelsavdelning, ett tal där hon medgav att handelspartnerna i allt högre grad ifrågasätter EU:s användning av handelspolitiken för att agera som en ”global regulator”: ”Den globala södern och tillväxt- och utvecklingsekonomierna vill inte bara kopiera vår lagstiftning och de säger: Vem har utsett er till världsreglerare? Så jag tror att vi måste ta itu med regleringssamarbete. Vi måste ha en riktig samarbetsstrategi.”
Vid många tillfällen börjar en sådan ”samarbetsinriktad” strategi med att EU helt enkelt skrotar sina betungande och protektionistiska regleringar.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
