Labours återkomst till makten i Storbritannien verkar ha en inverkan på relationerna mellan EU och Storbritannien. Den nye premiärministern Keir Starmer har lovat att hans land inte kommer att återinträda i EU under hans livstid, samtidigt som han också utesluter att landet skulle återinträda i EU:s inre marknad eller tullunion. Trots detta är den nya regeringen klart mer öppen för att offra suveränitet för att minska handelshindren än den tidigare konservativa regeringen.
Ett område där detta är fallet är Labours plan på att underteckna ett sanitärt och fytosanitärt avtal (SPS) med EU, vilket innebär att Storbritannien i princip skulle skugga EU:s livsmedels- och jordbruksregler i utbyte mot att EU avskaffar gränsbyråkratin.
I teorin har EU alltid sagt att man är emot ett sådant arrangemang, eftersom det skulle innebära partiell tillgång till EU:s inre marknad i utbyte mot partiell regeltillämpning. Men i praktiken är avtalet mellan EU och Storbritannien efter Brexit redan fullt av liknande "välj och vraka"-arrangemang.
Helst hade EU velat att Storbritannien skulle ansluta sig till det arrangemang som Norge, Island och Liechtenstein har kommit överens om med EU: att få full tillgång till EU:s inre marknad i utbyte mot att man tar över all relevant EU-lagstiftning utan att kunna påverka den. Detta är naturligtvis fullständig politisk science fiction, och det är därför det inte blev av – trots att alla möjliga människor stödde det. En gång kallade Jens Stoltenberg, när han var statsminister i Norge, sitt land för en "faxdemokrati", på grund av de tydliga demokratiska nackdelarna med denna modell. I rättvisans namn måste det tilläggas att Norge i praktiken förhandlar om huruvida en viss EU-lagstiftning är "relevant" eller inte, vilket gör att landet trots allt har en del att säga till om.
Schweiz
Med Starmers strategi kommer förbindelserna mellan EU och Storbritannien att mer likna förbindelserna mellan EU och Schweiz, som kretsar kring en hel rad bilaterala arrangemang, där schweizarna har förhandlat fram sektorsvisa regler i utbyte mot marknadstillträde för EU. På grund av EU:s ständiga försök att tvinga på Schweiz den norska modellen, eller något annat som är fientligt mot nationell suveränitet, uppdateras inte dessa bilaterala avtal. Följden är att förbindelserna mellan Schweiz och EU har hamnat i en återvändsgränd. Förhandlingarna om en uppdatering av förbindelserna återupptogs tidigare i år, men EU kom återigen med sitt krav på att — indirekt — införa sin egen högsta domstol — EU-domstolen — som skiljedomare för förbindelserna, vilket återigen skapar förutsättningar för åratal av dödläge, eftersom detta kommer att väcka motstånd i Schweiz.
Det är åtminstone hoppfullt att se att EU enligt uppgift är öppet för att "välja och vraka" mer i relationen med Storbritannien – åtminstone när det gäller ett sådant SPS-avtal, även om EU har varnat för att Storbritannien, förutom att kopiera EU-regler, också måste acceptera att EU-domstolen får en roll. Storbritannien har hittills bara accepterat det senare för aspekter som rör Nordirland. Labour har antytt att man vill inta en liknande hållning inom andra sektorer, med kemikalier högst upp på listan, så detta är en intressant utveckling som även Schweiz bör följa.
EU:s misslyckade handelspolitik
Kanske kan EU:s öppenhet vara ett tecken på att man långsamt börjar inse hur dåligt man har lyckats med att öppna upp utrikeshandeln under de senaste åren, då försöken att ingå eller ratificera handelsavtal med det latinamerikanska handelsblocket Mercosur och Australien har misslyckats.
En viktig anledning till detta var att EU skulle överbelasta dem med alla möjliga krav. I Mercosurs fall krävde EU att ett redan överenskommet handelsavtal skulle kompletteras med en bilaga om hållbarhet, något som Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay inte alls uppskattade.
EU:s nya avskogningsförordning, som syftar till att exportera EU:s standarder för att bekämpa avskogning till resten av världen, har också lyckats ena hela världen mot EU, från USA, som i juni krävde att EU skulle skjuta upp genomförandet, till de sydostasiatiska palmoljeexportörerna Malaysia och Indonesien, som har fryst handelssamtalen med EU som svar. Dessa länder anser att det är särskilt orättvist att EU vägrar att förklara deras standarder som likvärdiga, trots att icke-statliga organisationer som Global Forest Watch 2023 berömde dem för att ha uppnått en kraftig minskning av skogsförlusten. Det faktum att uppskattningsvis 93 procent av den palmolja som importeras till Europa redan är hållbar och att Storbritannien accepterar Malaysias standard mot avskogning som likvärdig har hittills inte övertygat EU:s beslutsfattare.
Ett mer flexibelt EU?
Ett hoppfullt tecken är att Sabine Weyand, EU-kommissionens generaldirektör för handel, nyligen ifrågasatte EU:s hantering av sitt avskogningsdirektiv, när hon i april sade "Vi bör dra lärdom av det motstånd som vi för närvarande möter när det gäller förordningen om avskogning ... vi måste inse att medlen är extremt betungande och mycket svåra att uppfylla för utvecklingsländerna och i synnerhet för små och medelstora företag och småbrukare i dessa länder."
Intressant nog tillade hon: "Det globala syd och tillväxt- och utvecklingsekonomierna vill inte bara kopiera vår lagstiftning och de säger: Vem har utsett er till världens tillsynsmyndighet? Så jag tror att vi måste ta oss an regleringssamarbetet. Vi måste ha en ordentlig samarbetsstrategi."
Den senaste tidens positiva nyheter är att EU:s och Sydamerikas förhandlare enligt diplomater kommer att träffas i Brasilia i början av september för de första personliga samtalen sedan april, för att försöka få till stånd ett handelsavtal mellan EU och Mercosur i år.
Vi kan bara hoppas att allt detta innebär en förändring i EU:s inställning, så att EU återigen kan bli en positiv kraft när det gäller att öppna upp den globala handeln.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
