Statsminister Ulf Kristersson önskade i våras ”fin Eid al-Fitr till alla muslimer” på Instagram och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson log stort på Facebook när hon önskade ”glad Eid till alla som firar”.
Det har blivit standard att vårt lands högsta politiska makthavare uppmärksammar muslimska högtider i offentliga uttalanden, något som inte förekom förut. Även den tidigare röd-gröna regeringen och de politiska partierna gör så numera. Varför?
Att de vill signalera att de stödjer ”mångfald” verkar inte vara anledningen. Vi ser exempelvis inget grattis på det kinesiska nyåret, eller till Vesakfirandet inom buddhismen. Indiska Diwali, ljusets högtid, uppmärksammas inte heller. Det verkar vara islam som gäller.
På grund av invandringen har vi förvisso numera en ganska stor arabisk-muslimsk kultur bredvid den svenska. Det förklarar ändå inte varför våra politiker aktivt väljer att bejaka just islam i Sverige.
Kanske hoppas politikerna att om de välkomnar islam till Sverige, så kommer det att öka muslimers anpassning till västerländska värderingar och kultur? I så fall bygger det på önsketänkande.
Att från politiskt håll bejaka islam signalerar snarare motsatsen, att ingen anpassning behövs. Viljan är inte heller särskilt stor hos dem med arabisk-muslimsk bakgrund att anpassa sig till andra länder eller kulturer. Några exempel vi sett på det i Sverige är utbredningen av det kvinnoförtryckande plagget hijab/slöja, de aggressiva demonstrationerna sedan Hamas massaker i Israel den 7:e oktober 2023, kravallerna som uppstått vid koranbränningarna de senaste åren och kraven på att förbjuda kritik mot islam.
En annan möjlig förklaring till våra politikers uttalanden är att de riktar sig till infödda svenskar och assimilerade invandrare, med budskapet att vi måste anpassa oss till islam. I sådant fall förstår vi inte: Varför skulle vi som uppskattar en sekulär stat och ett jämställt land, med 100 år av demokrati, vilja jämka oss med islam av alla världens kulturer/religioner?
Islam och mellanösterns kulturella särdrag står i tydlig konflikt med de värderingar som genomsyrar Sverige och det svenska samhället. Hur det har gått för länder med brokig sammansättning i Mellanöstern, där islam är stark, förskräcker.
Vi undrar vilka goda exempel på länder som finns i världen och som ger anledning att tro att Sverige skulle blomstra med starkare influens av islam. Länder där alla är fria att älska vem de vill, oavsett kön. Där satiriker är fria att häckla makten, befolkningen kan kritisera religion öppet och tro vad de vill. Vi undertecknare känner inte till några sådana exempel.
Snarare än att hälsa glad Eid borde svenska politiker ifrågasätta islam; en religion vars skrifter manar till att ersätta andra statsskick med islamiska sådana.
Kanske är det här skon klämmer: Att våra politiker inte vågar kritisera islam på grund av de konsekvenser som riskerar uppstå om man skulle göra det. Att man redan innan förmodade konfrontationer, som kanske också involverar våld, vill deskalera situationen genom att vara tillmötesgående och medgörlig. Om så är fallet, att det är en eftergiftsmanöver för att fördröja eventuella obehagliga konsekvenser, är det allvarligt och måste lyftas till politisk diskussion.
Att våra högsta politiska makthavare gör uttalanden kopplat till särskilda religioner eller kulturer kan inte viftas bort med att de bara ”försöker vara lite snälla och trevliga”. Kultur och traditioner kan ligga till grund för sammanhållning och utveckling, men kan också bli en källa till splittring och konflikter. Det är således inget att ta lättvindigt på.
Makthavare i Sverige har under historiens gång påverkat och pekat ut rätt och fel när det gäller tro och religion. Att även nutidens politiker gör det är inte nytt. Frågan är vad våra nuvarande politiker egentligen vill. De måste berätta hur de tänker och vi behöver prata om vad detta innebär och om det faktiskt är vad vi vill ha i Sverige.
Josefin Utas,
liberal samhällsdebattör
Edward Nordén,
säkerhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
