NB Nyhetsbyrån

”Hur länge orkar Sveriges skattebetalare finansiera vansinnet?!”

A1DDE36D-3BD7-458B-A267-FA42219458D2

Christopher Jarnvall

- Publicerad 2022-01-27

Utvecklingen av brottslighet och kriminalitet i Sverige är upprörande. Knappast någon kan med fog påstå att det finns några tecken på en förbättring. Det kriminella eländet i landet lär fortsätta – i bästa fall i ungefär samma omfattning som det nu rådande. Eller finns ett ännu värre scenario i korten? Det är sannerligen otäckt, alarmerande och djupt obehagligt att man tvingas konstatera att t o m en ännu värre situation knappast kan uteslutas av den överallt i Sverige nu pågående brottsligheten.

Lyssnar man på de rättspolitiska talespersonerna – med justitieministern i spetsen – får man ju intrycket att det har gjorts exceptionellt mycket för att stävja och bromsa upp de kriminellas aktiviteter i landet. Vi får höra att lagstiftningen har skärpts och att fler och fler tungt kriminell sitter inlåsta på långa fängelsestraff. Polisen får hela tiden utökade resurser och redskap i sin brottsbekämpning. Så har det låtit i debatter, vid samtal i morgonsofforna och så har det skrivits och formulerats i tidningsartiklar, debattartiklar o s v under en lång, lång följd av år.

Ingen som helst av dessa åtgärder tycks påverka eller mildra den brottsliga utvecklingen i Sverige. Enligt aktuella uppgifter från polisen lär det nu i början av 2022 finnas minst ett 50-tal kriminella nätverk – bara i huvudstaden. Och det formligen vimlar av liknande nätverk i stort sett överallt i landet – Norrköping, Linköping, Göteborg, Malmö, Södertälje, Helsingborg, Uppsala, Örebro, Västerås, Eskilstuna, Karlskrona, Hässleholm, Kristianstad – listan kan i princip inkludera merparten av Sveriges 290 kommuner.

Allt detta är fruktansvärt upprörande. Man kan också notera att det bara är de allvarligaste kriminella aktiviteterna som publiceras i medierna. Men observera att allt detta naturligtvis bara är toppen på det kriminella isberget. All s k vardagsbrottslighet förlamar och raserar allt flera områden och förorter i Sverige – ett Sverige som alltmer adekvat nu kan beskrivas som ett av västvärldens värsta kriminella träsk.

Rån, inbrott, förnedringsrån, våldtäkter, gruppvåldtäkter (även mot pojkar), attacker på åldringar, bilbränder, skol- och förskolebränder, lägenhetsbränder, uppeldade toaletter i landets skolor, bidragsrån och annan välfärdsrelaterad kriminalitet, mygel med körkortsprov, gigantiskt omfattande stölder av båtmotorer, bildelar och komponenter, stölder av kopparmaterial – även denna lista kan göras snudd på hur lång som helst.

Justitieministern och andra regeringsföreträdare förklarar ihärdigt och frekvent att det aldrig tidigare suttit så många frihetsberövade i Sveriges fängelser och i landets häkten som nu är fallet. Varje gång man hör dylika uttalanden så borde politikern i fråga ställas inför ett uppenbart faktum: Men allt detta räcker ju inte. Det räcker ju inte på långa vägar. Kriminella bossar som låses in ersätts ju omedelbart av andra ”förmågor”.

När man betraktar den exceptionellt utbredda segregationen i Sverige inser man ju omedelbart att det kriminella rekryteringsunderlaget är gigantiskt. Det finns antagligen hur många potentiellt grovt kriminella ungdomar som helst i Sverige.

Observera att i utanförskapsområdena i landet är det uppskattningsvis hälften (ca 50 procent!) av högstadieeleverna som blir behöriga att söka in på en gymnasieutbildning. Betänk även att utan en gymnasieutbildning är det i princip omöjligt att hitta ett vettigt arbete. Arbetsmarknaden är ointresserad av att rekrytera ungdomar som i stort sett inte kan någonting alls. Tiotusentals unga människor i Sverige idag kan inte räkna, kan inte skriva eller tala vettig svenska – och, naturligtvis, än mindre klara av att tala eller skriva engelska.

Segregationen och den extremt utbredda inkompetensen hos ungdomarna bland Sveriges invandrarkollektiv är en farsot för landet. Och ingen betvivlar givetvis att den djupt allvarliga segregationen har en uppenbar och direkt koppling till de extremt stora volymerna av migranter som kommit till Sverige – och som fortfarande årligen väller in i landet. Regeringsföreträdare meddelar ofta att asylinvandringen nu är kraftigt reducerad. Men man undviker (naturligtvis) att nämna något om den omfattande och ständigt pågående anhöriginvandringen till landet. I runda tal färdigställs närmare 100.000 uppehållstillstånd årligen i Sverige.

Och inte en enda svensk ansvarig politiker kan med någon som helst trovärdighet påstå att man vet och begriper var alla dessa invandrare ska bo någonstans. Hur ska skolorna kunna hantera och ta emot alla dessa barn och ungdomar som allt som oftast har en meningslös och oanvändbar skolgång bakom sig i sitt forna hemland? Och hur ska Sveriges sjuk- och vårdsystem hantera denna invasion av människor? Liksom landets tandläkare. Och psykvården. Och förlossningsvården o s v.

Och hur länge orkar eller klarar Sveriges skattebetalare av att finansiera vansinnet? Och hur länge till klarar vi svenskar av att acceptera denna monstruösa orättvisa? En orättvisa  som innebär att svenska medborgare som jobbat och betalat världens högsta skatter i 40-45 år tvingas stå i samma vårdköer som de nyanlända migranterna. Det är oroväckande gott om exempel på allt flera svenskar som drabbas av allvarliga medicinska komplikationer som en följd av att nödvändig och akut sjukvård tvingas skjutas på framtiden. Observera att dessa allvarliga missförhållanden var ett utbrett problem i landet innan Sverige och världen drabbades av pandemin!

Någon som helst meningsfull konsekvensanalys kan omöjligen ha utförts eller framtagits som beslutsunderlag för flera decenniers idiotiska riksdagsbeslut med kopplingar till den förda migrationspolitiken. Det är så totalt uppenbart att den svenska politiska maktapparaten genomsyras av en avgrundsdjup inkompetens och en allmän oförmåga att tänka rätt – och att göra rätt.. Upprörande är bara förnamnet. För att summera detta svenska samhällsmoras passar den f d statsministerns minst sagt korkade uttalande bra; nämligen att ”vi såg det inte komma”. En studie i inkompetens som sagt.

Gunnar Bergström

(Debattören är civilekonom och samhällsdebattör)


Nyhetsbyrån – Nota Bene behövs i ett mediebrus och nyhetsflöde som alltmer kommit att präglas av värderingar och känslor. Vi har skapat NB för att göra urvalet av nyheter på sådana områden som är viktiga för samhällets uppbyggnad och fortlevnad.

Chefredaktör: Christopher Jarnvall
Ansvarig utgivare: Christopher Jarnvall
Kontakt: christopher@jarnvall.se
Curiositas AB © 2021