Hur ska en förnuftig tobakspolitik se ut?
Ska målet vara att minimera allt bruk av det så beroendeframkallande nikotinet? Eller ska målet istället vara att minimera konsumtionen av cigaretter och andra förbränningsprodukter eftersom det i första hand är dessa som orsakar de allvarliga hälsoskador vi förknippar med tobak? Och ska detta i så fall ske genom att konsumtionen av nikotin styrs över till produkter som är mindre skadliga för hälsan?
Sakta men säkert verkar denna andra strategi vinna acceptans runt om i världen. När Sveriges regering nyligen beslutade att skatten på snus ska sänkas med 20 procent 1 november 2023 såg många det som ett tecken på att en ny svensk tobakspolitik börjar ta form. Den skulle i så fall bygga på den princip som länge kallats för “skademinimering”, och som går ut på att hälsovårdande myndigheter slutar fokusera på att få ned bruket av nikotin och istället försöker få över konsumtionen till andra produkter än cigaretter.
Snuset ger Sverige en särställning här. Vi har en internationellt sett anmärkningsvärt låg andel rökare och det beror högst troligen på den höga andelen snusare. Snus får inte säljas i övriga EU-länder, och många framhåller här att ett upphävande av försäljningsförbudet för snus i EU på sikt skulle rädda miljontals människoliv i den mån som tobaksbruket skulle gå från cigaretter till snus.
Men vad man har ute i Europa är nu framför allt “vejpning” (eller “vaping” på engelska), det vill säga rökning av elektroniska “cigaretter” där nikotinet andas in i form av en ånga från upphettad vätska och inte via röken från förbränd tobak. Vejparna får i sig niktotin, men de slipper få i sig vätecyanid och arsenik eller något av de andra cirka 60 cancerframkallande ämnen som uppstår vid tobaksförbränning.
Ur ett skademinimeringsperspektiv har vejpningen framstått som en underkur i länder där snus är förbjudet, förutsatt, naturligtvis, att man godtar att människor lever med ett nikotinberoende. Och det är just här som skon klämmer: Finns det verkligen inga problem med nikotinet? Och framför allt: Hur ska vi se på vejpningen om den gör att fler blir nikotinberoende än vad fallet skulle ha varit om de nya och rökfria produkterna inte hade funnits?
Frågan om vejpningens effekter på det totala nikotinberoendet diskuterades ingående vid det elfte årliga “e-cigarette summit” som hölls i London 16 november nu i höstas. Framstående personer med bakgrund inom såväl akademisk forskning som hälsovårdande myndigheter (från flera länder) träffades och diskuterade de etiska problem som (eventuellt) kan tillskrivas ett ökat användande av e-cigaretter.
Flera föredragshållare framhöll det positiva med att den traditionella rökningen minskar allmänt i Västvärlden. Till viss del verkar minskningen kunna förklaras med det ökade utbudet av alternativa nikotinprodukter. I Storbritannien är vejpningen mer etablerad än i Sverige, och eftersom man har använt e-cigaretter längre i Storbritannien än i Sverige kan man där nu börja titta på om ökningen av vejpning har gett en minskning av vanlig rökning. Något slags samband verkar finnas. Rökningen minskar nämligen samtidigt som vejpningen ökar. Men problemet blir om vejpningen ökar mer än vad rökningen minskar för i så fall får vi ett totalt sett ökat nikotinberoende.
Det som talat sig varna för skademinimering har ofta framhållit att snus och e-cigaretter är ett utmärkt alternativ för rökare som inte kan göra sig av med sitt nikotinberoende. Men om skademinimeringen gör att det totala bruket av nikotin ökar blir ekvationen mer problematisk. Då framstår plötsligt skademinimeringen som en väg till ökat nikotinberoende på samhällsnivå och kanske till ett framtida rökberoende på individnivå.
Många av föredragshållarna på konferensen framhöll att det behövs mer forskning. Rökningen minskar generellt och det finns ännu inga tecken på att vejpningen blir en inkörsport till rökning. Men om det totala nikotinberoendet ökar kommer det nog bli svårare att ensidigt sjunga skademinimeringens lov. Eller också kommer de som tror på skademinimering få skifta fokus i sin argumentation. De får tala mindre om antalet rökare och nikotinanvändare och istället påtala den totala effekten på folkhälsan. För i princip borde det vara så att ett ökat nikotinberoende faktiskt har positiva effekter på folkhälsan om alternativet är att färre är nikotinberoende men fler röker. Ett land med 40 procent vejpare men inga rökare har antagligen färre dödsfall relaterade till nikotinanvändning än ett land där ingen vejpar med där 20 procent röker. Möjligtvis kan detta bli svårt att förklara pedagogiskt och det kommer stöta på patrull hos alla de forskare och aktivister som inte ser något positivt överhuvudtaget med nikotinet.
Redaktionen