Jordbrukarprotester fortsätter att skaka Bryssel. Jordbrukarnas klagomål är ganska olika i varje enskild EU-medlemsstat, men kärnan är ett rop om att "lämna oss i fred", med EU:s gröna politik och dess "europeiska gröna avtal" i centrum för deras oro.
EU-medlemsländernas försök att lätta på de mycket omtvistade reglerna om att lämna mark oanvänd och att skrota en föreslagen förordning om bekämpningsmedel har hittills inte lyckats lugna jordbrukarna, lika mycket som de är ett tecken på en bredare motreaktion mot klimatpolitiken. Det förstnämnda innebär endast att reglerna skjuts upp ett år och det senare ifrågasattes ändå av Europaparlamentet, varvid EU-kommissionens chef Ursula von der Leyen tillade att hennes institution "skulle kunna lägga fram ett nytt förslag" om det.
Att böndernas signal absolut inte har tagits emot blir ännu tydligare när man tittar på hur EU:s regeringar närmar sig skärpta klimatmål – ett mål om 90 procents koldioxidminskning till 2040 är det senaste nya stora målet och EU:s mest radikala klimatmål någonsin. Detta trots en sviktande industriell bas, där industrin blir alltmer oroad över de höga kostnaderna för grön politik.
EU siktar därmed på en bredare utfasning av fossila bränslen och en snabb elektrifiering av vägtransporter och uppvärmningssektorer. Kostnaden för detta kommer enligt EU:s egen uppskattning att kräva investeringar på hela 1,5 biljoner euro varje år mellan 2031 och 2040.
Protester från industrin
Nominellt kan Ursula von der Leyen vara medlem i Tysklands CDU, men när det kommer till kritan är hon helt klart på de grönas sida, efter att ha drabbat samman med sin egen allt mer grönskeptiska EPP under det senaste året på grund av detta. Det framgår också av vad den ledande gröna parlamentsledamoten Philippe Lamberts nyligen sa, när han förutspådde att "om du vill att Green Deal 2.0 ska ha någon chans att komma igång måste det vara med [von der Leyen]" och berömde henne som den "grönaste någonsin" EU-kommissionens ordförande.
Den tyska industrin har bara blivit mer högljudd i sitt motstånd mot den nuvarande ekonomiska politiken. I februari utfärdade Siegfried Russwurm, ordförande för Bundesverband der Deutschen Industrie (BDI), det ledande industriorganet i Tyskland, en viktig varning och sade att Tysklands energipolitik med att främja förnybara energikällor och samtidigt avveckla kärnkraft och kol har skapat osäkerhet om energiförsörjningen på medellång till lång sikt och skapat en "absolut giftig" miljö för industriinvesteringar.
Även den belgiska branschorganisationen VBO-FEB har riktat svidande kritik mot EU:s gröna överreglering, och dess vd Pieter Timmermans varnade för att EU:s "Green Deal inte fungerar som en tillväxtmotor". Han klagade därmed också på att EU har urvattnat sitt förbud mot statligt stöd, i hopp om att detta kan stödja gröna investeringar som svar på protektionistiska åtgärder i USA. Han sade "Frankrike och Tyskland, som tillsammans står för nästan tre fjärdedelar av allt statligt stöd i EU, var angelägna om att detta skulle ske. EU:s regler för statligt stöd skapades dock för att skydda små medlemsländer mot stora. Att lätta på reglerna för statligt stöd har varit till nackdel för Belgien."
Handeln påverkas
EU:s lavin av gröna regleringar påverkar under tiden även EU:s handelspolitik. I synnerhet Mercosur-avtalet med latinamerikanska ekonomier ser inte ut att kunna godkännas i sin nuvarande form, eftersom Frankrikes president Macron har uppmanat EU att avsluta försöken att godkänna det, något som EU-kommissionen fortfarande motsätter sig. Misslyckandet med att sluta ett avtal mellan EU och Mercosur beror främst på påtryckningar från jordbrukare. Vissa jordbrukare motsätter sig verkligen alla nya handelsavtal, men för de flesta av dem är oron främst att de belastas av alla möjliga nya bestämmelser — till exempel restriktioner för bekämpningsmedel — medan import från Ukraina eller Latinamerika inte utsätts för samma typ av byråkrati. Att befria den europeiska jordbrukssektorn från EU:s centrala planering skulle helt klart öka stödet för handelsavtal bland jordbrukarna i EU, eftersom många av dem också drar nytta av exporten, med tanke på att EU:s jordbrukssektor exporterar mer än den importerar.
Det bör noteras att EU:s misslyckande med Mercosur också berodde på EU:s plötsliga krav på att lägga till en bilaga om "hållbarhet" till avtalet, vilket i princip innebar att EU krävde att en handelspartner skulle kopiera och klistra in EU:s föredragna politiska val. Tilltaget mottogs inte väl av Mercosurs regeringar, som var särskilt motståndskraftiga mot EU:s nya lagstiftning om avskogning, som syftar till att införa EU:s standarder i resten av världen.
Denna EU-strategi att instrumentalisera handeln för att exportera specifika politiska beslut försvårade förra året också handelsförbindelserna med Sydostasien, då de palmoljeexporterande länderna Malaysia och Indonesien beslutade att frysa handelssamtalen med EU på grund av dess vägran att erkänna deras standarder för att förhindra avskogning. Detta trots att icke-statliga organisationer som World Resources Institute har lovordat Malaysias framgångar med att minska avskogningen.
Trots att man beaktar faktiska bevis när det gäller denna miljöutmaning verkar EU helt vägledas av den typ av faktamässigt felaktiga budskap om avskogning som också främjas av en ny fransk film, kallad "det gröna löftet", som framställer Indonesiens palmoljeindustri som kriminell. Filmens budskap är mycket problematiskt. Den avslutas till exempel med budskapet att "avskogningen accelererar". Det är förvisso ett citat från World Resources Institute, men citatet gäller den globala avskogningen, inte den specifika situationen i Indonesien och Malaysia, där samma World Resources Institute förra året sade att man kunde se en kraftig minskning av skogsförlusten i Indonesien och Malaysia. Man konstaterade att "Indonesien har minskat sin primära skogsförlust mer än något annat land under de senaste åren" medan "den primära skogsförlusten i Indonesien ligger kvar på historiskt låga nivåer". Det är en sak att allmänheten går på detta, men man skulle kunna förvänta sig bättre av EU:s beslutsfattare.
Storbritanniens förnuftigare och mer flexibla strategi, som innebar att man helt enkelt erkände framgångsrika sydostasiatiska avskogningsstandarder som likvärdiga, har tvärtom hjälpt landet att få tillträde till Trans-Pacific Trade Agreement CPTPP. Detta handelsavtal omfattar länder som står för 15 procent av den globala BNP:n. När det sedan gäller att sluta handelsavtal är Storbritannien långt ifrån den mest framgångsrika aktören. Trots sina ansträngningar att sluta ett handelsavtal med Indien har detta fortfarande inte förverkligats. Nyligen var det Efta-gruppen bestående av Schweiz, Liechtenstein, Norge och Island som lyckades sluta ett handelsavtal med Indien värt 100 miljarder amerikanska dollar. Små, smidiga ekonomier är fortfarande framtiden.
Klimatprotektionism
Europeiska unionen misslyckas inte bara alltmer med att öppna nya handelsvägar. För närvarande undergräver dess gröna politik också i hög grad den nuvarande handeln. I centrum för detta står EU:s nya klimattull Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), som kostar de afrikanska ekonomierna 25 miljarder dollar per år och även ställer Indien, en allt viktigare marknad, mot EU, eftersom landet har lovat att utmana åtgärden på Världshandelsorganisationens (WTO) nivå.
Det tråkiga här är att EU mycket väl skulle kunna välja en annan, icke bestraffande strategi, som föreslagits av forskare från "Climate & Freedom International Coalition". EU skulle till exempel kunna överge det kollektivistiska "Parisavtalet" och främja ett alternativt internationellt fördrag där länder som ratificerar detta fördrag sedan skulle få handelsfördelar, förutsatt att de antar en klimatvänlig frimarknadspolitik. Förslag till detta inkluderar att uppmuntra riktade skattesänkningar ("Clean Tax Cuts"), särskilt i de fyra sektorer som står för 80% av växthusgasutsläppen — transport, energi och el, industri och fastigheter — och skattesänkningar som syftar till demonopolisering. Det senare innebär att man skrotar vinstskatter för investerare som köper företag med monopol och statligt ägda företag, allt i syfte att uppmuntra liberalisering av energimarknaden bland fördragsparterna.
Dessutom skulle avtalsparterna kunna uppmuntra entreprenörer och finansiärer genom skattebefriade "CoVictory bonds" att investera i "Property, plant, and equipment (PP&E)"-tillgångar som är viktiga för företagen på lång sikt. Syftet skulle vara att sänka lånekostnaderna med minst 30 % för att stimulera till ökad innovation.
En sådan alternativ modell går ut på att helt enkelt upphöra med omfattande statliga ingripanden inom energisektorn och därmed också avskaffa alla konventionella energisubventioner. Tanken är att uppmuntra investeringar i nyare, renare teknik.
Slutsats
Jordbrukarprotesterna i Europa verkar inte upphöra, och även industrin blir allt mindre rädd för att äntligen slå larm om den gröna politik som Europeiska unionen har lanserat under de senaste fem åren, eftersom effekterna av de strukturellt höga energipriserna blir allt mer kännbara. EU:s beslutsfattare borde verkligen lyssna mer uppmärksamt på deras klagomål och undersöka möjligheterna att anta förnuftigare politiska alternativ.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
