Inför valet till Europaparlamentet i juni är trenden redan tydlig: center-höger och högerpopulistiska krafter går framåt i opinionsundersökningarna, och center-vänster, särskilt de gröna, verkar vänta på att straffas av väljarna. Naturligtvis finns det olika frågor som spelar in i varje EU-medlemsstat, men det som fortfarande spelar en viktig roll är klimatpolitiken, och i synnerhet EU:s roll.
Tysklands ekonomiska problem, som till och med verkar åtföljas av avindustrialisering, är inte bara relaterade till det ryska beslutet 2022 att upphöra med stabila gasleveranser till Tyskland som en motåtgärd till EU:s sanktioner. Tysklands häpnadsväckande beslut att börja stänga kärnkraftverk mitt i en energikris spelar också en viktig roll. EU:s politik för att främja elbilar — som i allt högre grad kommer från Kina — bidrar till detta. Något som det talas mindre om är EU:s system för handel med utsläppsrätter för koldioxid, som i praktiken är en klimatskatt, eftersom företagen tvingas betala för att släppa ut växthusgaser. Detta samtidigt som energin i Europa redan är så mycket dyrare än för konkurrenterna i USA.
Grön politik på bekostnad av de fattiga
Just när Europa plågades av hög inflation beslutade de europeiska institutionerna våren 2023 att utvidga sin klimatskatt ETS till fler sektorer – inklusive sjöfart, byggnader och vägtransporter. Detta trots varningar från fattigdomsgrupper om att det skulle kunna få "förödande sociala konsekvenser för låginkomsthushåll" eftersom de "är starkt beroende av fossila bränslen för uppvärmning och transport". För att klara detta har EU tagit fram en ny "social klimatfond", som naturligtvis återigen kommer att betalas av samma skattebetalare som redan drabbats av EU:s klimatpolitik.
Möjligen ännu mer bisarrt är att EU inser att man ger sin egen industri en stor nackdel, för samtidigt som man beslutade att förlänga EU:s klimatskatt, beslutade EU:s medlemsländer att införa en så kallad klimattariff, eller Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM). Med andra ord: Först skjuter EU sig själv i foten, för att sedan klaga på att den egna industrin har en konkurrensnackdel, varefter man beslutar att införa extra tullar för utländska konkurrenter. Det faktum att dessa kostnader helt enkelt kommer att överföras på de europeiska konsumenterna undgår uppenbarligen de politiska beslutsfattarna, men Europas handelspartner är uppenbarligen också långt ifrån glada över detta.
Indiens handelsminister Piyush Goyal varnade i december för att Indien kommer att vidta "vedergällningsåtgärder" mot vad han anser vara orättvisa tullar, eftersom dessa skulle drabba indisk metallexport med så mycket som 8 miljarder dollar per år. Tillsammans med Sydafrika, Taiwan och flera utvecklingsländer överväger Indien för närvarande att ifrågasätta denna mekanism för koldioxidjustering vid gränserna inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO). Indien arbetar dessutom på sin egen koldioxidskattemekanism som syftar till att beskatta import från utvecklade länder för vad Indien ser som deras historiska koldioxidutsläpp. Detta visar hur EU:s klimatpolitiska modell med beskattning och reglering i slutändan riskerar att sluta i handelskrig och protektionism, med klimatet som ursäkt.
De fattigaste länderna drabbas särskilt hårt av CBAM. Enligt en studie från African Climate Foundation och London School of Economics skulle EU:s protektionistiska klimattull CBAM kosta Afrika 25 miljarder dollar, vilket är nästan fyra gånger så mycket som EU donerade i utvecklingsbistånd till Afrika 2021. Afrikanska länder klagade på WTO-nivå att denna "ensidiga miljöåtgärd" riskerar att minska Afrikas BNP med mer än 1 procent samtidigt som den inte gör mycket för klimatet.
Alternativ
Det borde därför stå klart att det finns ett stort behov av en annan strategi. "Climate & Freedom International Coalition", en grupp akademiker och beslutsfattare, utarbetade ett alternativ till den nuvarande politiken med central planering och det kollektivistiska "Parisavtalet". I samband med detta utarbetade gruppen ett förslag till internationellt fördrag, baserat på förutsättningen att förlita sig på fria marknader för att komma fram till koldioxidneutrala lösningar.
I ett nötskal går denna alternativa modell ut på att helt enkelt avsluta det storskaliga statliga ingripandet i energisektorn och därmed också avskaffa alla konventionella energisubventioner. Tanken är att uppmuntra investeringar i nyare, renare teknik.
Stater som ratificerar detta fördrag skulle sedan åtnjuta handelsfördelar, förutsatt att de antar en klimatvänlig frimarknadspolitik. Bland förslagen finns uppmuntran till riktade skattesänkningar ("Clean Tax Cuts"), särskilt inom de fyra sektorer som står för 80 procent av växthusgasutsläppen — transport, energi och elektricitet, industri och fastigheter — och skattesänkningar som syftar till demonopolisering. Det senare innebär att man skrotar vinstskatter för investerare som köper företag med monopol och statligt ägda företag, allt i syfte att uppmuntra liberalisering av energimarknaden bland fördragsparterna.
Vidare finns förslaget att genom skattebefriade "CoVictory bonds" uppmuntra entreprenörer och finansiärer i de stater som undertecknat avtalet att göra investeringar i "Property, plant, and equipment (PP&E)" – tillgångar som är viktiga för företagen på lång sikt. Målet är att därigenom sänka lånekostnaderna med minst 30 % för att stimulera till ökad innovation.
Spänningar med handelspartner
Inte bara EU:s klimatpolitik utan även andra aspekter av EU:s miljöpolitik orsakar allt större spänningar med handelspartner. Rebeca Grynspan, generalsekreterare för FN:s konferens om handel och utveckling, varnar nu till och med för att västvärldens miljöpolitik skadar utvecklingen i tillväxtekonomierna. Om den amerikanska lagen om inflationsminskning, som ger stora subventioner till produktionen av amerikanska elbilar, och liknande europeiska åtgärder för att främja grön teknik, säger hon med rätta att "utvecklingsländerna ser många av dessa politiska åtgärder som protektionistiska", detta trots att "handel och investeringar ... är viktiga för dynamisk, hållbar tillväxt" i dessa länder.
Hon kritiserar också särskilt EU:s nya direktiv om avskogning, som hon anser vara alltför restriktivt: "Om man bara straffar befolkningen och inte hjälper dem att få en hållbar inkomst från en hållbar skog ..... vad är då vägen framåt?"
Förra året uppstod en handelstvist om just detta mellan EU och Malaysia och Indonesien, båda stora exportörer av palmolja, som ställdes inför nya byråkratiska krav till följd av de nya EU-reglerna. ITC, ett gemensamt organ för FN och Världshandelsorganisationen, varnade för att denna EU-politik kan få en "katastrofal" effekt på den globala handeln, eftersom i synnerhet mindre producenter riskerar att bli "avskurna" från marknadstillträde.
Den springande punkten i problemet är att EU helt enkelt vägrar att lita på handelspartnernas standarder. När det gäller Malaysia handlar det till exempel om certifieringsprogrammet Malaysian Sustainable Palm Oil (MSPO). Nyligen fick landet beröm av den icke-statliga organisationen Global Forest Watch för att ha minskat avskogningen. I motsats till EU:s tillvägagångssätt har nu även Storbritanniens Trade and Agriculture Commission (TAC) officiellt bekräftat att man förklarar Malaysias standarder som likvärdiga. Den har konstaterat att "risken för att CPTPP skulle leda till en ökning av importen av palmolja från avskogad mark har fastställts vara låg". Storbritanniens löfte att erkänna sina sydostasiatiska handelspartners standarder här var ett viktigt skäl till att Storbritannien beviljades tillträde till Trans-Pacific Trade Agreement CPTPP, det största handelsavtalet för britterna sedan Brexit.
Undergrävande av frihandel
Även inom andra politikområden försöker EU i allt högre grad att påtvinga handelspartner specifika politiska val och villkor, vilket leder till spänningar, som till exempel med det nya direktivet om "tillbörlig aktsamhet". Detta kräver att importerande företag inte bara undersöker om deras leverantörer bryter mot de mänskliga rättigheterna, utan också om de respekterar alla typer av specifika sociala och ekologiska standarder. Ett tyskt industriförbund kritiserade detta hårt och varnade för att "med detta sätter EU nästa spik i kistan för den europeiska industrins internationella konkurrenskraft".
En av anledningarna till att EU hittills har misslyckats med att slutföra Mercosurs handelsavtal med latinamerikanska ekonomier är just att man fortsätter att försöka använda handelsförhandlingar för att påtvinga sina handelspartner alla möjliga specifika politiska val. Det är åtminstone vad experter som Marcela Cristini, seniorekonom vid den argentinska stiftelsen för ekonomisk forskning i Latinamerika (FIEL), hävdar. Enligt henne är EU:s miljökrav "överdrivna" jämfört med de ekonomiska fördelar som avtalet skulle innebära för Argentina.
Trots alla sina brister när det gäller att öppna upp handeln med resten av världen har Europeiska unionen kunnat visa upp en del hyggliga resultat under de senaste två decennierna. Men även detta utsätts nu för allt större påfrestningar på grund av en nästan tvångsmässig grön politik. Kanske kommer det kommande valet till Europaparlamentet att förändra detta.
Pieter Cleppe,
chefredaktör för Brussels Report
