Röda flaggor och andra socialistiska symboler har varit vanligt förekommande vid de senaste tidens pro-palestinska demonstrationer i Sverige. Inte så oväntat med tanke på att Socialdemokraterna länge har varit tydliga med på vilken sida de står i konflikten Israel-Palestina. I praktiken betyder det att Socialdemokraterna hellre tar parti för ett land med terrorkopplingar (finns även att finna hos styrande Fatah, S:s systerparti), där kvinnoförtryck och antisemitism råder än för ett framgångsrikt, demokratiskt, jämställt Israel.
Att Socialdemokraterna under generationer har arbetat för ett jämlikt Sverige och påstått sig ogilla antisemitism tycks, när allt ställs på sin spets, vara oviktigt.
Tydligt är att Socialdemokraternas jämställdhetsarbete berör bara den svenska, vita mannen. Han är knappt vatten värd, har vi fått lära oss, fast han inte sällan är hårt arbetande och en god skattebetalare till den jättestatsapparat som Socialdemokraterna så innerligt värnar om. En annan man från ett annat land, med annan kultur, där mannen är den ledande, den som domderar och dominerar, och där kvinnan förtrycks, omfattas inte av Socialdemokraternas jämställdhetsiver. Kring den typen av förtryck (för att inte säga kvinnomisshandel) hålls det tyst om.
Så också i fråga om den växande antisemitismen i Sverige. Under flera år har S varnat för att SD skulle föra Sverige mot ett judehatande 30-tal. Istället blev det en massinvandring från muslimska länder, som Socialdemokraterna dessutom benämnde som något nödvändigt för Sverige, och som förde med sig att det nu öppet skanderas judehat på våra gator. Även där är det knäpptyst från Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna skulle givetvis svara, om en rak fråga ställdes, att det inte är bra med män som dominerar och styr familjer/klaner eller är öppet antisemitiska.
Så, varför dessa motstridiga budskap och måttstockar inom socialdemokratin? På det finns det bara ett svar: Det handlar om röster. Det handlar om makt. Vilhelm Moberg ska redan på sin tid beskrivit Socialdemokraterna som ett parti med två idéer: Att ta makten, och behålla den.
Socialdemokraterna har funnit att rösterna hos den stora muslimska gruppen i Sverige är lättfångade. Gruppen styrs av inflytelserika män som propagerar för en samhällsidé som varken bygger på ett utbrett förtroende för de demokratiska principerna, en central statsmakt eller anpassning till det jämställda Sverige, utan tvärtom. De ser till att kvinnorna hålls kvar i kulturer och tänk som tillhör deras hemländer. Kvinnan är underställd mannen och gör som hon blir tillsagd. För Socialdemokraternas del blir detta en lättnådd grupp. Via några få utvalda män kan de vinna många röster. Makt och pengar till personer/samfund/organisationer utlovas mot att dessa manliga ledare ser till att deras medlemmar röstar rött.
Riksdagsledamoten Jamel El-Hajs valkampanj är ett exempel på det, när han via Socialdemokraternas sociala mediekanaler tilläts tala arabiska med en uppmaning till sina anhängare att rösta S. Han blev också den mest kryssade politikern i Malmö.
Detta fjäskande, som kan liknas vid politisk korruption, förklarar också varför Socialdemokraterna under sin regeringstid satt på händerna i åtta år, varför de inte ens försökte komma åt hedervåldet, stoppa bidragsfusket, strama åt invandringen eller knäcka gängen. ”Det är bättre att det får lösa sig självt än att vi lägger oss i”, tycktes de tänka. Risken att trampa någon grupp på tårna och förlora massa röster var för stor, helt enkelt. Därför lät S hellre bli och fortsatte istället med den uttjatade tesen ”fler fritidsgårdar” som betingar noll provokation hos någon grupp. Det förklarar också varför Morgan Johansson, Annika Strandhäll, Anders Ygeman och andra S-ministrar hade all tid i världen att hänga på X dagarna i ända. De hade helt enkelt inget annat att göra.
Om jag får använda mig av socialdemokratins favoritvokabulär så är detta om något, det som Socialdemokraterna håller på med, både en säkerhetsrisk och ett demokratihot. Socialdemokraternas falskhet, för att inte säga ohederlighet, borde det pratas mer om.
Tina von Schinkel
