Det var julafton. Jag minns inte riktigt hur gammal jag var, men jag hade just passerat åldern när jag inte längre trodde på tomten. Men helt plötsligt knackade det på dörren. Utanför stod tomten. Pappa som förr om åren alltid hade gått ut för att ”köpa tidningen” när tomten kom, stod nu bredvid mig. In steg denna okända tomte. Han satte sig i vår hallsoffa och pratade likt andra tomtar brukar göra. Frågade om det fanns några snälla barn och så vidare. Men han såg lite mystisk ut. Kanske var han onykter. Och han hade inte den där jättesäcken med sig och var betydligt magrare än de tomtar jag hade mött tidigare. Han satt en stund, gav varsin liten sak till min syster och mig och gick sen. Än i dag vet jag inte vem den tomten var.
Historien får mig att tänka på dagens socialdemokrater, och då syftar jag på de som röstar på Socialdemokraterna. Jag vill inte påstå att de tror på tomten, men det är bra märkligt att de fortfarande tror på Socialdemokraterna. För det borde ändå vara så att en dag kommer verkligheten i kapp. Man blir äldre, man tillskansar sig kunskaper och man blir klokare. Man lär sig av livet helt enkelt. Hur gärna man än vill tro på tomten — klart det hade varit mysigare att tro på dessa givmilda, vitskäggiga, röda farbröder — så inser de allra flesta en vacker dag att tomtar inte finns. Men när det kommer till socialdemokratin tycks detta parti kunna säga, göra och utlova precis vad som, och ändå finns det de som fortsätter att tro på partiet. Det är förunderligt.
Magdalena Andersson och andra socialdemokrater presenterar numera dagligen en massa bortförklaringar. (Lögner är egentligen ett mer passande ord, men det är ju jul och då ska man vara snäll…). Summa summarum av dessa bortförklaringar är, att det alltid är andras fel och ALDRIG Socialdemokraternas:
• Det var Sverigedemokraternas fel att S förde den typen av migrationspolitik som de gjorde under sina åtta senaste år vid makten och som resulterade i att 567 268 utlänningar fick svenskt medborgarskap.
• Det var Miljöpartiets fel att S ”råkade” haverera ett fullt fungerande elsystem när de stängde ner fyra kärnkraftverk (vilket var MP:s krav 2014 för att stödja S).
• Det var talskrivarnas fel att Magdalena Andersson hade en negativ inställning till kärnkraften. Bara tio dagar före valet 2022 ändrade Socialdemokraterna åsikt.
• Det var ”samhällsklimatets” fel att Socialdemokraterna inte vågade stå upp för en stram migrationspolitik – ett samhällsklimat som i mångt och mycket var S skapelse (detta till trots att majoritet av svenskarna, enligt flera undersökningar, ville ha en minskad asylinvandring).
Tidigare, när de katastrofala följdeffekterna av S ansvarslösa migrationspolitik blivit verklighet även för socialdemokraterna själva och de stod i princip med kniven mot strupen och var tvungna att ändra uppfattning i frågan, var Socialdemokraternas stående försvar att de hade varit ”naiva” och inte ”sett det komma”.
Att tro på tomten är barnsligt och naivt. Som vuxen gör man inte det. Naivitet tillhör per definition inte vuxendomen. Ändå tycktes väldigt många, i alla fall alla de som fortfarande sympatiserar med S, ha accepterat att Socialdemokraternas absoluta toppskikt använde sig av just den befängda undanflykten. Att Socialdemokraterna agerar utan ansvar och spelar barnsligt okunniga var tydligen OK.
Fast nu vet vi även detta, att allt snack om naivitet och såg det inte komma, också var en lögn. Det nya, att det alltid är andras fel att S har ”fel” politik, betyder mellan raderna att de visste mycket väl vad de höll på med när de under decennier välkomnade hundratusentals migranter från världens alla hörn.
Men de ignorerade konsekvenserna. De lät bli att göra konsekvensanalysen (vilket också Riksrevisionen har påpekat i efterhand). De brydde sig inte om att de gjorde Sverige mindre svenskt där traditioner som till exempel Lucia och jul inte längre är självskrivna. De förringade svensk kultur. Och till och med värre, de förfulade det svenska. De svek helt enkelt Sverige.
Socialdemokraterna hade bara ett enda rättesnöre, och det var sitt eget partis bästa. Den drivkraften fortlever, vilket också förklarar partiets vändningar i de större politiska frågorna. De vill bara en sak och det är att vinna makten.
Hur kärt det än är med tomten så tror vi ändå inte på den. Så är det också med socialdemokratin. Hur söt och röd deras partifärg och ros än må vara så ska vi aldrig förledas att tro på dem. Det borde vara alla vuxnas nyårslöfte inför 2024.
Tina von Schinkel
